Är inte monumentbyggandets tid snart förbi?

Nu håller man på och hugger ner träden i en del av ”parken” vid moskén. Ett monument ska stampas ur marken. Bilder som hänger på stängslet kring byggarbetsplatsen visar att det ska bli ett pampigt jättemonument.

Jag ser fram emot en tid då inga mer monument uppförs, en tid då man i stället låter träden stå kvar till någons eller någots ära eller åminnelse. En tid då floderna får rinna i sina bäddar, en tid då sankmarkerna får behålla sitt vatten.

Detta är – som ni nog ser – ett antimonument:

4 tankar om “Är inte monumentbyggandets tid snart förbi?

  1. Mycket fina ord Bodil. Tack för det. Jag konstaterar dock att ditt ”antimonument” är ett riktigt monument. Ett Naturmonument. Såvitt jag vet existerar begreppet än så länge bara i Tyskland och Rumänien. ”Nationales Naturmonument” respektive ”Monument al naturii”, begrepp som i båda länderna betyder ”naturreservat av nationell betydelse”. Mot denna bakgrund drar jag slutsatsen att Du vill proklamera all natur till Naturmonument och då kan mänskliga monument inte längre uppföras. För mänskliga monument strider mot naturlagarna, då monumenten byggs i det absurda syftet att föreviga döden. Soldatens, generalens, tsunamioffrens eller den döde diktatorns död. För dem som vet att döden tillhör livet är därför Naturmonument de enda äkta minnesmärken.
    De ”antimonument” som jag känner till handlar om livet. Konstverk som vittrar sönder och dör, precis som livet gör. Här kommer en länk till ett ”antimonument”- projekt. http://www.ilariacuccagna.com/wp/anti-monument-from-burials-project-collection.html
    Den filosofiska tanken bakom projektet bör bli vägledare för alla som planerar nya monument.

  2. Hej Mircea,
    tack för din intressanta kommentar. Jag skrev det där ordet ”antimonument” helt ovetande om att det är att betrakta som en term som täcker ett bestämt begrepp. Jag tänkte mig löven på det sakta förbiglidande vattnets yta som just anti alla svulstiga monumentkolosser.

  3. Du har så rätt. Det bästa ”monument” jag vet i Stockholm är en liten japansk trädgård, med stående stenar, hängande pilar, liljor, spirea och ett pytte vattenfall…
    Inga mer stengudar, tack!

Kommentera