Under den gångna våren strejkade de inhemska lektorerna (alltså inte professorer, docenter och utländska lektorer) vid den filosofiska fakulteten här vid Zagrebs universitet. De strejkade för att utbildningsdepartementet hade brutit sitt löfte om en löneförhöjning (de flesta av dem jobbar extra eftersom den nuvarande lönen är mycket låg). Löftesbrottet var flagrant, pappren var underskrivna, men ändå lät man ifrån det hållet meddela att det inte var läge för en löneförhöjning, att man skrivit under struntade man helt fräckt och översittaraktigt i.
Strejken pågick i fem veckor och gång på gång hette det från departementshåll att ”om ni går tillbaka till arbetet, ska vi ordna saken”, men visa av skadan trodde lektorerna (och knappast någon annan heller) på detta. I slutet av den femte veckan bestämde man sig för att utvidga strejken, även andra lärarkategorier skulle gå med. Då fick departementet plötsligt kalla fötter och meddelade att lektorerna skulle få sina krav tillgodosedda. Strejken avblåstes och nu hoppas att man att en högre lön (det är inte fråga om någon hög lön) ska komma i juni månads lönekuvert. En del är misstänksamma och säger: ”Jag tror det inte förrän jag ser det med egna ögon.”
En för mig obegriplig sidoeffekt av strejken har nu visat sig och jag börjar undra om jag egentligen vet vad en strejk är för något. I alla fall är det så här: De lärare som strejkade under våren anmodas nu att arbeta en vecka extra ”för studenternas skull” och alla undervisande lärare måste erbjuda ett tredje tentamenstillfälle (normalt är det två per kurs) för alla sina studentgrupper. ”För studenternas skull.”
°°
PS Ny text i Salongen.