”Tyskland ett större problem än Kina”

Nu är jag inte någon ekonom – onödigt påpekande tycker säkert mer än en – och jag är dessutom inte särskilt intresserad av ekonomiska frågor, men överskriften ”Tyskland ett större problem än Kina” till en artikel i SvD Näringsliv (15.10), fångade, trots detta, mitt intresse.

Under våren och sommaren har jag flera gånger tänkt att fördomarna mot Tyskland och det tyska är på tillbakagång i Sverige, åtminstone i dagspressen. Jag minns till exempel två odelat positiva, för att inte säga entusiastiska, artiklar om något tyskt från den här tiden, en om Bundesligamatchernas stora och civiliserade publik, en om den tyska åldringsvårdens företräden framför den svenska. Och jag kan inte minnas någon direkt tyskfientlig artikel från samma tid. Annat var det bara för några år sedan.

Men nu tillbaka till den här näringslivsartikeln. Den börjar med kommentarer till den amerikanska ekonomin och om dollarns förhållande till guldvärdet. Efter det följer några stycken som lyder så här:

Eftersom en så stor del av tillväxten i många länder bestått av konsumtion för lånade pengar, vilket synts som stora underskott i handeln med omvärlden, har ekonomin pyst ihop tillsammans med kreditbubblan.

Hålet måste fyllas med export och ju lägre värde på den egna valutan desto lättare att kränga på världsmarknaden.

Problemet är att alla försöker göra samma sak samtidigt. Därav det uppskruvade tonläget gentemot Kina att höja värdet på sin yuan, utjämna spelplanen och släppa in andra länder i exportmatchen.

Här får vi alltså veta att många länder har haft en tillväxt som byggt på lånade pengar, en tillväxt som bara är skenbar. Och att ”alla” nu därför försöker sänka det nominella värdet på den egna valutan. Och slutligen att många länder anser att den kinesiska valutan är för lågt värderad och genom detta har orimligt stora fördelar på exportmarknaden.

Då går vi vidare i texten:

Betydligt mindre press har dock satts på det land med världens största handelsöverskott: Tyskland. De senaste tolv månaderna uppgår det tyska överskottet till 208 miljarder dollar, mot 183 miljarder dollar för Kina.

Jag läser detta som att artikelförfattaren Andreas Cervenka tycker att man borde sätta mer press på Tyskland. Jag funderar över vilket slags press han menar. Låt oss läsa lite till så klarnar kanske bilden:

I förhållande till ekonomins storlek är det tyska försprånget ännu större. När euron föddes för tio år sedan gjordes det på en kurs till D-marken som inte var särskilt gynnsam för den tyska industrin. Istället inleddes ett intensivt gnetande för att hålla löner och priser nere.

Här finns först ett slags konstaterande att ”Tyskland är ännu värre än Kina”. Sedan ges vi en historisk återblick och vi får veta att eurons kurs i förhållande till D-marken i inledningsskedet inte var till fördel för den tyska industrin, men att tyskarna ”gnetade intensivt” för att lösa problemet. Valet av ordet ”gneta” får det egentligen – vad jag förstår – kloka handlingssättet att framstå i en tvivelaktig dager. Varför uttrycker skribenten sig på det här sättet?

Jag fortsätter min ”högläsning”:

Det senaste tio åren har tyskarna i praktiken genomfört en intern devalvering i storleksordningen 10 till 20 procent jämfört med länder som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland. De sistnämndas inträde i euron var som att få tillgång till en egen bankomat.

Jag är inte riktigt säker på om jag förstår helt, men jag antar att det där gnetandet eller nedhållandet av priser och löner haft effekten av en intern tysk devalvering. Och slutet av stycket raljerar väl med de där uppräknade ländernas handhavande av sin ekonomi efter eurointrädet.

Nästa stycke:

Tysklåga räntor gjorde att de kunde låna som aldrig förr. Pengar som i stor utsträckning användes för att köpa Audibilar och Mielemaskiner. Tysklands överskott eller sparande blev sydeuropeernas underskott och skuldsättning.

Hur ska man tolka detta? Början är i och för sig klar: De låga räntorna i Tyskland gjorde att tyskarna kunde låna och köpa. Men sedan: Menar skribenten att det är Tysklands sparsamma och förnuftig hantering av ekonomin som är orsaken till de ekonomiska problemen i en del länder i Sydeuropa? Varför beror det inte på de här ländernas eget handlande?

I nästa stycke går Cervenka tillbaka till förhållandet mellan USA och Kina och kommer fram till att problemen där skulle kunna lösas ganska lätt, medan han tycker att läget i Europa är ”helt låst”. Och varför det? Jo, så här säger Cervenka:

En tysk euro kommer alltid vara lika mycket värd som en grekisk. För problemländerna att exportera sig ur sin skuldkris är omöjligt. För att komma ikapp den tyska konkurrenskraften måste det till lönesänkningar i storleksordningen 20 till 30 procent.

Jag kan inte låta bli att läsa det som att artikelförfattaren inte tycker att de länder i Europa som har problem inte kan – eller bör försöka – lösa dem själva genom sparande (Varför kunde Tyskland det och varför kallas detta så försmädligt för att ”gneta”?).

Cervenka fortsätter med att säga att man nog inte kommer att försöka ta sig ur problemen via ökad konsumtion (eftersom det bara ger en skenbar och tillfällig tillväxt) och inte heller genom att lämna euron. Sedan kommer – den första delen av – slutklämmen:

Men lika gärna som tyska politiker pekar finger åt Kina, lika ovilliga tycks de vara att göra något åt obalanserna i Europa till exempel genom att stimulera tysk import, förbättra EU:s inre marknad eller genom att reformera den tyska arbetsmarknaden.

Att missköta sina statsfinanser ses av tyskarna som ett problem för hela EU eftersom det kan smitta Tyskland, men att förköpa sig på tyska varor är det enskilda landets problem.

Cervenka vill att Tyskland ska göra något åt oblansen. Tyskland ska till exempel ”förbättra EU:s inre marknad” och för andra EU-länders skull reformera sin arbetsmarknad (vad menar han exakt?)

Sedan kan jag inte låta bli att se något närmast illvilligt i det sista stycket. Vilket annat land skulle skribenten tala om på det här sättet? Varför är det så förkastligt att Tyskland vill sköta sin ekonomi och att landet inte såg inträdet i euron ”som att få tillgång till en egen bankomat”?

Och så här slutar artikeln:

Axel Weber, chef för tyska centralbanken Bundesbank och tippad som ny chef för Europeiska Centralbanken ECB, förklarade häromdagen att Tyskland inte skulle buntas ihop med Kina eftersom succén för tysk export beror på den överlägsna ingenjörskonsten och ingenting annat.

Med en tysk som chef för den europeiska sedelpressen lär spänningarna inom eurozonen knappast bli mindre. Det är därför till Berlin och inte till Peking som Europas politiker borde åka om de vill fixa tillväxten.

Cervenka tycker alltså inte att det skulle vara bra med en tysk chef för ECB, eftersom det skulle öka ”spänningarna inom eurozonen”. Vilket land bör chefen för ECB komma ifrån och varför? undrar jag då. Och vad betyder det att ”åka till Berlin och fixa tillväxten”?

°°

Här är hela artikeln.

19 tankar om “”Tyskland ett större problem än Kina”

  1. Jag förbryllades också av den här artikeln. Man får be Bengt O om hjälp att reda ut saken.
    Ändå tolkar jag det som att länderna i södra Europa köpte en jäkla massa tyska varor för lånade pengar och nu sitter de/vi där med skägget i brevlådan.
    Om tyskarna gjort en ”inre devalvering”(?) så innebär väl det samma sak som en helt vanlig, de vill säga de säljer till underpris till folk som kanske inte kan betala?

    Fast jag vet inte heller om man ska klandra ett land som sköter sin ekonomi. Svenskarna just nu är ju väldigt angelägna om att framhålla hur välskött den svenska statsekonomin är.
    Och det leder ju till samma fråga: Borde inte, i såna fall, Sverige (liksom Tyskland) göra något för att rädda syd och EU?

    Vad gäller artikelns alla oklarheter kan jag bara hålla med dig, maken till råddighet i ett ämne som borde kunna vara glasklart har jag sällan sett.

  2. Hej Karin,
    jag brukar ju inte läsa ekonominyheter, men rubriken trampade lite på ”min tyska tå” och när jag sedan läste hela texten noga blev jag störd av det sliriga budskapet. Dels var det löjligt och dåligt att slösa, dels var det – i alla fall om det gäller Tyskland – fult och själviskt att inte slösa.

  3. Jag tycker att artikelförfattaren har en väsentlig poäng. Heja Andreas! :)

    (Varför skulle tyska tår ömma av detta, undrar jag också.)

  4. Laura,
    har du tid att ge dig in i samtalet här, så tycker jag nog du kunde ta dig tid att svara. Du kunde åtminstone säga vad du tänkte på, när du skrev din första kommentar under det här inlägget.

  5. SvD innehåller numera ofta så undermålig journalistik, att vi allvarligt överväger att avsäga oss prenumerationen. Vad som gör att vi ännu har den kvar är kulturbilagan, där man ibland hittar riktiga godbitar.
    Jag förstår din reaktion, Bodil.

  6. Laura,
    att jag kan ta bort kommentarer vet jag naturligtvis om. Saken var den att jag på allvar funderade över den här artikelns budskap och därför blev jag lite besviken när du liksom bara skojade och ”hejade”. I alla fall låter jag alltsammans stå kvar – åtminstone tills vidare – kanske får du tid att förklara vad du menade med ”väsentlig poäng”.

    Marlena,
    ja, det är tyvärr rätt ofta jag stöter på halvdant skrivna artiklar i SvD numera (för tillfället läser jag bara ett och annat på nätet), i vilken del det vara må. Dessutom är tidningen numera så fullproppad med reklam att man nästan tappar bort sig i den.

  7. Ok. Jag hade ju kunnat låta bli att säga något precis som du skrev. Nyckelordet är i alla fall ”världsekonomi”. Därför kanske Bengt kan förklara, han brukar ju gilla sånt. Vid närmare eftertanke kommer jag på fler nyckelord men har som sagt tyvärr inte tid att skriva någon längre förklaring. Jag har heller inteläst hela artikeln utan bara dina utdrag här. Och utifrån det anser jag den inte alls vara undermålig utan mycket bra.

    vad gäller prenumerationer på tidnngar så slutade jag med dt för många år sedan.

  8. Jag har tillbringat en god stund med att försöka förstå denna dimmiga och oklara artikel baserad på en åtminstone förvirrad ekonomisk analys. Jag började skriva på en längre kommentar men den blev alldeles för lång och minst lika förvirrad. Låt mig helt fräckt säga att det han säger om ”valutakriget”, ”nödtryckta dollar” och ”suspekta manövrar” är rent nonsens. Jag kan bara hänvisa till Coulisses de Bruxelles som reder ut begreppen (tråkigt nog på franska 😉 )La ”guerre des monnaies” aura-t-elle lieu?.

    Svårigheterna med att överkomma de regionala obalanserna är naturligtvis inte bara Tysklands fel utan bristen på en samordnad finanspolitik inom unionen som skrämt alla länder till en restriktiv åtstramningspolitik vare sig det behövs eller inte. Man kan iofs kritisera Merkel för att Tyskland så länge bromsade stödåtgärderna för Grekland. Men annars verkar artikeln huvudssakligen vara ett uttryck för en unken tyskfientlighet.

    Vad menas med ”intern devalvering”. Eftersom värdet på den nationella valutan numera inte kan sänkas så att produkterna blir billigare än konkurrentländernas inom EU måste det väl betyda att man låtit varorna bli billigare genom ökad produktivitet. Varför det skulle vara negativt är svårt att förstå.

    Hela diskussionen om de regionala (och globala) obalanserna förvrids genom att uteslutande föras i monetära och penningpolitiska termer. Den reala ekonomiska utvecklingen och dess drivkrafter får litet utrymme. Politiskt innebär detta att man blint stirrar på budgetsaldon (ofta t.o.m. bara statens och inte hela den offentliga sektorns) – en mycket bräcklig indikator på tillståndet i en ekonomi. Det är i sin tur ett resultat av enkla och vilseledande -men publikfriande- analogier mellan ett privat hushåll och staten. ”Den som är satt i skuld är inte fri” – ja det gäller i stor utsträckning (men inte helt) för privatpersoner men absolut inte som budgetregel för en stat.

    Ett groteskt exempel på detta feltänk är ju när kommuner i Sverige får beröm för att de gått med överskott (vilket åtminstone på min tid dessutom var olagligt)i stället för att få smäll på fingrarna antingen för att man budgeterat fört dåligt eller för att man inte fullgjort sina skyldigheter.

    Ja, nu svävade jag ut här och det hela blev väl knappast klarare.

    PS Jag tycker att C. har rätt på en punkt: vissa länder borde inte ha fått ingå i det gemensamma valutaområdet. Men att räkna Irland dit är ju minst sagt märkligt. När Irland införde euoron var landet fortfarande en ”keltisk tiger” och en modell för en utvecklingsekonomi. Men sen gick det ju som det gick.

  9. Jag ger upp, Laura – jag kan inte med bästa vilja i världen läsa ut någon förklaring ur att du citerar ordet ”världsekonomi”. Tyvärr.

  10. Hej Bengt,
    vi skrev visst samtidigt alldeles nyss. Tack för din kommentar här, som jag nu läst med intresse. Jag undrar bara lite över det sista du skriver om att C har rätt på en punkt dvs ”vissa länder borde inte ha fått ingå i det gemensamma valutaområdet”. Säger han verkligen det? Jag tycker han både säger det och inte säger det. Dels hånar han dem: ”De sistnämndas inträde i euron var som att få tillgång till en egen bankomat”, dels tycker han att de ska vara med och att Tyskland ska hjälpa dem i detta eller att det delvis beror på tysk sparsamhet att de har ekonomiska problem.

  11. Nja, formuleringen är min omskrivning av ”bankomat”-meningen. En välvillig tolkning av texten är väl att det varit bättre om de nämnda länderna (fast jag håller bara med om Grekland och Portugal)inte haft den gemensamma valutan. Då hade de i lugn och ro kunnat devalvera bort sina problem och hela diskussionen om stödprogram osv. hade fallit bort. Men nu är de med och då måste efterfrågan på deras produkter öka på andra sätt.Men att framställa detta som någon slags illvilja från tysk sida är ju minst sagt märkligt. Däremot menar jag att Europas finansministrar tillsammans varit förblindade av balanskraven och därför slagit in på en åtstramningspolitik som inte precis hjälper upp situationen.

    Ser att jag gjort en verkligt praktfull Freudian slip när jag skrev ”eu-oron” i mitt förra inlägg.

  12. Förlåt, men diskussionen ovan fick mig att tänka på ”I väntan på Godot”. Alla väntar på Bengt O. Och han kommer och har svaren. 😉
    Nej, skämt åsido, det var intressant läsning.

    Ha en fin kväll, Bodil.

  13. @Marlena:

    Men det välbekanta ansiktet vi möter på gatan
    kan vi inte sätta ett namn på.
    Och vad hette dom där två gubbarna som väntade på Godot?
    Var det inte någon krydda med i spelet?

    Läs resten om du vill på 2.14

  14. Lite sent kanske, men jag känner ändå att jag bör bidra.

    Artikeln är vad jag kan bedöma inte tyskfientlig. Den citerar helt enkelt gängse amerikansk (och fransk, men det vet den inte) syn på europeisk och global ekonomi.

    Med en grov jämförelse kan man då säga att USA och Sydeuropa har intagit en liknande konsumistisk roll och att Kina och Tyskland intagit den producerande, fast inte på samma grunder och av samma skäl. Bara sett ur handelsbalansperspektiv. Medan Kina med centralpolitik kan hålla sin valuta undervärderad, kan Tyskland naturligtvis inte göra det. Däremot har Tyksland de senaste tio åren genomgått en process där löner har sänkts, inflationen därigenom hållits låg och varor kanske därför varit billigare. Man har gjort detta framförallt i samarbete med facken som velat rädda jobb. Dessutom av demografiska skäl: om man avskedar utbildad arbetskraft har man mindre chans att hitta denna igen när ekonimin går bättre eftersom det råder brist på utbildad personal i industrin. Man kan säkert också göra en intressant jämförelse med Storbritannien som ju av tradition inte skyddat sin industri utan flytit med i trendbranscher. Nu lider de av sparåtgärder och fruktar hundratusentals hemlösa i London. Man måste här också medge att tyska varor har långt högre kvalitet än engelska och att Tyskland naturligtvis har en högutvecklad teknologisk industri som övrigt kineserna gärna köper och kopierar.
    En vän sade för ett par år sedan att den finansiella krisen framför allt är ett tecken på monetär obalans – för mycket och för billigt kinesiskt kapital och för stor import i USA. Jag tvivlar på att obalansen inom EU är så stor som den mellan Kina och USA. Dessutom kan man se en viss (!) skillnad i kultur mellan södra och norra Europa vad gäller transparens och regeltrohet. I vilket fall: Tyskland mår mycket bättre än de flesta andra länder i världen. Det betyder inte att folket här är nöjt eller välmående i gemen. En skillnad mellan utbildade och icke utbildade utkristalliserar sig till att bli en allvarlig klyfta. Jag hoppas att det blir bättre.

  15. Detta är ett mycket sent svar, men jag ramlade in i diskussionen via en sökning.

    Andreas Cervenka är en av Sveriges bästa ekonomijournalister och skriver ofta skarpa krönikor om ekonomi. Inte sällan med rallarsvingar och drastigt språk.

    Han är i allmänhet mycket kritisk mot USA:s stora lån liksom mot andra stater som lever på lånade pengar. Udden i artikeln är inte riktad mot Tyskland utan mot USA som kräver av Kina att de skaffa skriva ner sin valuta. Gör de inte det uppstår det obalanser i världsekonomin, påstår man. Och det kanske det gör när en nation är duktig och producerar, medan den andra konsumerar för lånade pengar.

    Samma konstellation finns även i Europa menar C. Tyskarna är duktiga och producerar och har ordning i ekonomin, men flera andra länder har utvecklat ett låneberoende.

    Så i upp-och-ner-vända världen blir Tyskland problemet. Tysklands starka ekonomi blir ett ”problem”! På samma sätt som skolans ljus blir ett problem för latmaskarna.

    Så poängen från C blir att visa hur galen världen blivit genom att peka ut Tyskland som ”problemet”. I själva verket är det så klart tvärtom – det är låneländerna som är det verkliga problemet.

    För de som regelbundet läser Cervenka var det inte alls svårt att förstå honom rätt. Cervenka är långt från någon slentrianmässigt tyskfientlighet.

    Så var alltså lugna, tyskvänner. Hjulen rullar på i de tyska verkstäderna.

Kommentera