Vi går här

Vill, vill inte? Kanske följer ni med en stund ändå. Londi och jag, vi går här längs vindlande stigar. Jag sörjer tallen som vinterns tunga snö bröt ner och fällde ut i kärret. Den är inte död, men inte lever den. Den är bara kvar.

En nyfiken råbock slår en halvcirkelslov omkring oss, stannar och tittar, går några steg igen. Jag ser hans vita gump som en flackande lykta mellan stammarna och Londi känner hans närhet med nosen.

Vi går bland lämningar av gamla boställen och jag funderar över namnen jag hört. Är det här kanske det som en gång var Ånetorp? Eller Rosenlund? Furuliden? Vårlöken lägger ett täcke över marken, grönt med små gula punkter.

Trots torkan har den lilla tjärnen bakom Hovmanstorpet fått behålla nästan allt sitt vatten och Londi kliver i, lunkar runt, dricker lite och stiger ur igen.

9 tankar om “Vi går här

  1. Det vilar ett slags lugn över dessa torpgrunder. Om man ger sig tid att stanna kvar och försjunka en aning kan man ibland förnimma något av de liv som levdes där en gång. Ljud, röster, rörelser. Det är en bra plats för meditation.

  2. Visst följer jag med ut i de västgötska vårmarkerna. I synnerhet i dag då vi har mörkt, blåsigt och regnigt väder i Lund. Annars dök här häromdagen upp ett ljudligt vårtecken alldeles utanför vårt köksfönster: Näktergalen var kommen och sjöng för full hals trots att det var mitt på solig dag. Kanske ville han flagga för sin ankomst direkt. Sedan dess hör jag hans (?) ljudliga sång varje kväll och natt. Koltrastarna, vars drillar jag föredrar, är också igång och sjunger mer och mer för varje dag.

    När jag nu traskar med dig runt i din skog, så tror jag inte att den gröna mattan med gula huvuden är vårlök. Liknar mer kabbeleka eller någon annan ranunkelväxt. Kommer dock inte på vilken och min fotoflora, som är fiffigt upplagd med olika växtbiotoper och i varje biotop blommor efter färg, står gömd bakom stora uppspända taveldukar som jag inte klarar av att flytta på. Men … svalört skulle det ju kunna vara. De bildar gärna sammanhängande gröna mattor och blomman är gul.

  3. Jag tror som Agneta på svalört, har just som vanligt varje vår repeterat namn på några vårblomster. Kabblekan är ju betydligt större och egentligen helt annorlunda – vi brukar se den tätt intill bäckkanter i vår halländska skog.

  4. Nu har regnet nått hit också. Nyss kom vi in genomblöta. Och vårlöken är säkert svalört; det var bara en gissning det där. Jag får titta lite noggrannare på den när vi går förbi där nästa gång.

  5. Undrar om ”vårlök” är detsamma som ”Bärlauch” som är mycket populär här och som serveras som soppa, strudlar, sallad m.m? Smakar vitlök. När människor plockar Bärlauch, som faktiskt ligger som ett vitlöksdoftande täcke över marken,får de ofta med sig blad från den dödliga liljekonvaljen vilket slutar i tragedi.

    Ormar finns det alltid i paradiset.

  6. ”Bärlauch” har vi pratat om här förr, Bengt. Den är ett slags stående ”Reizthema” i det hörn av bloggvärlden som vi har gemensamt. Jag slog upp ordet – gissa var – och fann det svenska namnet ”ramslök”. Jag minns inte längre vad vi brukade säga om ”Bärlauch”, men jag vet eller tror mig veta att byn i Klaus-Jürgen Liedtkes bok ”Die versunkene Welt” heter Kermuschienen på ett av språken (kanske prussiska?) den heter något på och det betyder ”Bärlauch-Ort”.

  7. Vårlök är tydligen ett vitt begrepp.

    ”Vårlökarna är slut för säsongen” förkunnar ett trädgårdsföretag. Och då syftar de säkert på alla sorters lökar.

    Den ena restaurangen efter den andra serverar diverse rätter med vårlök som tillbehör. Den vårlöken ser lite ut som purjolök i miniformat och den är inte detsamma som ramslök. Det är en odlad lök och jag vet inte riktigt vilket dess rätta namn är. Tror att den också saluförs under namnet salladslök. En titt i Wikipedia ger detta:

    Salladslök är en benämning på olika arter av lökar (Allium) som inte har en fullt utvecklad lök. De har vanligen mildare smak än många andra lökar, vilket gör att de ofta används råa i sallader. Det förekommer att salladslök även kallas ”grön lök”, ”knipplök”, ”piplök” och ”vårlök”, men piplök är det svenska namnet på lökväxten Allium fistulosum och vårlök är en en art med det vetenskapliga namnet Gagea lutea i vårlöksläktet.

    Ramslök växer vild i vår natur och den har det också numera blivit populärt att servera som tillbehör. Lökdoften är omisskännlig då man om våren/försommaren träffar på ett bestånd ramslök i skogen. Titta gärna på länkens bildgalleri!

    Den vanliga vårlöken, som också kallas gullstjärna eller våfferdagslök känner jag sedan barnsben eftersom den tidigt om våren dök upp i gräsmattorna på landet. Tydligen har den kunnat användas som nödföda, men det är inte samma lök som numera serveras som vårlök på allehanda lokus.

    ”Wåfferdags-lök, w. i kåltäppor. a. Dess lökar kunna kokas och ätas: äfwen torkas och malas til mjöl under misswäxt, hwaraf med litet tilsats af annat mjöl, bröd bakas.”

    Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)

    Wåfferdagslök syftar säkert på att vårlöken dök upp kring Jungfru Marie Bebådelsedag som infaller 25 mars.

  8. Det stämmer bra det. Svalörten (som även kallas korskål) är en ranukel och släkt med till exempel smörblommor av olika slag, men den uppenbarar sig gärna samtidigt med vårlöken:

    ”Korskål. w. i kål-land och täppor: blommar första wårdag med Wåfferdags-lök och Hästhofs-örten: nyttjas då med andre kryddor til grönkål: beröms at färsk stött med ister lägga på blind gyllenådren och tillika intaga dess saft i wassla, som derjemte är god i skjörbjugg. I trädgårdar förqwäfwer den kringstående örter; är ej så skarp, som de andre Ranunculi; kallas på Apoth. Chelidon. minus. men brukas där nu ej mer.”

    Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)

Kommentera