Fågeln med de blå fjädrarna

I en paus mellan det ena och andra läste jag härom dagen några noveller ur samlingen Novelle saracene av den sicilianske författaren Giuseppe Bonaviri (1924-2009). Jag fastnade särskilt för den förtrollande stämningen i den lilla novellen ”L’uccello dalle penne blu” (Fågeln med de blå fjädrarna).

Historiska fakta,saga och fantasi flyter i sämja bredvid varandra i den här texten. Platsen är mytens och den långa historiens Sicilien. Det finns några huvudpersoner: kung Federico, kungasönerna Manfredo och Corradino, drottningen och slutligen Fågeln. En dag låter kungen kungöra att den som fångar in fågeln med de blå fjädrarna ska bli oändligt rik. Sicilien flammar i sommarhettan, men ändå beger sig många unga män ut på jakt. Också Manfredo och Corradino ger sig av, fastän Corradino bara är fjorton år. Och de blir de som finner fåglen. Långt ute på havet skimrar den i blått. Pojkarna simmar ut och Corradino fångar fågeln. Manfredo grips av avund och i en hast får vi veta att han är son till en annan mor och att han är utan hjärta. Han slår ihjäl Corradino och tar med sig fågeln till slottet. Drottningen undrar var Corradino är, men får bara svävande svar. Kungen ger Manfredo den utlovade belöningen och strax därpå skickar han ut sina män att söka efter den yngste sonen.

Tre år går och drottningen sörjer men kan ändå inte sluta hoppas.

En dag går en herdepojke längs havet med sin hund och sina elva getter. Hunden gräver upp ett ben i strandkanten. Herden gör sig en visselpipa av benet och när han börjar blåsa i den sjunger den klagande:

O pecorarello che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.

(O herdegosse som håller mig i din hand
jag blev dödad här vid vattnens strand
då jag fångade fågeln den blå
det var bror min som lät mig förgå)

Herdepojken blir rädd och springer hem till byn och visar pipan för sin far. Fadern för den till munnen och den sjunger:

O pecoraro che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.

Saken blir känd och pipan förs till slottet där drottningen lyfter den mot läpparna. Sången hörs igen, nu riktad till modern:

O mammuzza che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello Manfredo fu.

Alla blir rädda. Kungen skickar iväg sina män till stranden, där herdepojken hittat benet. Snart har de grävt upp ett skelett vitt som silver. Kungen vill straffa Manfredo, men han är långt borta och kämpar mot saracenerna. Drottningen dör av sorg. Det blir höst. Vid hovet får man veta att Manfredo dött i strid. Kungen blir ensam kvar och om kvällarna vid solnedgången tar han fram benpipan och för den till munnen:

O padruzzo che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello in blu,
e mio fratello Manfredo fu.