Någon gång i höstas läste jag en mycket fängslande artikel i SvD skriven av Jyrki Kiiskinen. Den handlande om hans översättning till finskan av Göran Sonnevis ”Oceanen”. Jag läste storögt och skrev ner ett och annat jag tänkte medan jag läste och kallade det : Kiiskinens kamp med Oceanen.
Nyligen gjorde jag en intervju med Kiiskinen för Salongens översättarintervjuserie. Och nu läser jag gång på gång hans svar (som jag inte tänker publicera förrän om ett par veckor) och det går vågor genom mig av skratt, upprymdhet och djupaste allvar. Och jag letar efter dikter av honom – för Kiiskinen är förstås själv poet och inte enbart översättare av poesi – och jag hittar den ena och den andra och väljer en: ingen.
Ingen
Så grön att ingen, ingen
kan säga
så grön att inte gräset, inte tallarna
inte alarna
kan dölja
inte beskriva
ingen kan beskriva
så gul att inte maskrosen, inte
solen, så klar
att inte vattnet
inte ljuset
kan bryta
så djup, så varm, så tyst
är den
att ingen kan förstå
så isande, så stum, så djup
är den
Det fick bli något grönt, för det gröna i början var så starkt.
Översättningen från finskan är gjord av Mårten Westö.
Och här finns fler dikter av Kiiskinen i svensk översättning.
Vad roligt att du också fastnade för den artikeln! jag minns att jag blev jättefascinerad och skrev ett blogginlägg då. Ska läsa intervjun i Salongen, absolut! Glad Vår!
Jag säger också: Vad roligt!
Intervjun är alltså planerad att publiceras om tre helger.
Vårhälsning!