Jag läser i Wiese im Park igen. Det är Karl Kraus som skrivit detta lilla diktband och dikterna i det riktar sig till hans stora kärlek, Sidonie Nádherný. Här finns en liten ”presentation” av diktbandet.
Man frage nicht, was all die Zeit ich machte.
Ich bleibe stumm;
und sage nicht, warum.
Und Stille gibt es, da die Erde krachte.
Kein Wort, das traf;
man spricht nur aus dem Schlaf.
Und träumt von einer Sonne, welche lachte.
Es geht vorbei;
nachher war’s einerlei.
Das Wort schlief ein, als jene Welt erwachte.
Längst bak i boken finns en kort kommentar till dikten:
Entstanden: ”Janovice 13. Sept. 1933”, gewidmet ” für Sidi K.K.”. – Kraus’ erste öffentliche Stellungnahme gegen die ”neue Zeit”. Das damals weitgehend abgeschlossene Manuskript der ’Dritten Walpurgisnacht’ wurde unterdrückt und erschien 1952 aus dem Nachlaß.
Den sista raden ter sig för mig som diktens kärna eller kulmen…
Skulle skriva något här. Jag fixar det inte. Vågar inte.
Ämnet är bara för… ”brännande”.
Vaddå ”våga”?
Kraus hann i alla fall inte leva de få år till, vilka skulle behövas för att också han skulle bli avdagatagen av sin ”vakna omvärld”.
Idag står frågan om världen ännu ligger i dvala eller håller på att åter ”väckas”. Nya ideer, nya eldsjälar, nya bål… Eller? Är de så nya?
Varför tror du/ni jag la in den här texten?
Svaret på din fråga kan vara att Karl Kraus, som den klar-/skarpsynte samtidskritker han var, kände av vartåt vindarna blåste det fina året 1933. Tror jag… men vill gärna höra.
(För egen del är jag, som vanligt, skamsen över att inte riktigt kunna tygla mig.)
Wu,
nu lät möjligen min (retoriska) fråga både stöddig och ovänlig; jag kände mig väl lite provocerad av din kommentar. Det var som om du ville berätta (skriva mig på näsan) det jag själv just sagt (eller genom ett citat ville säga).
Ja, du har naturligtvis rätt i det du säger här nu om varför – så var det. Vi är helt enkelt överens, trots att det väl blev lite ”yvigt” här.
Jag erkände att sinnet ”rann till” på mig. Man bör ändå försöka att inte bli ”kontroversiell”, eller hur?
(Å andra sidan så är väl han, Kraus, ett exempel på en som aldrig tyglade något i sina förnimmelser? – utan att jag nu ställer mitt ”tilltag” i någon som helst relation till hans verk…)
Av någon konstig anledning tänker jag på Némirovsky nu, efter att ha slukat Enckells kapitel om henne: ”Ett författarskap för vår tid?”. Märkligt, vad omständigheter kan vanställa också lysande förmågor…
”Märkligt, vad omständigheter kan vanställa också lysande förmågor…”? Ta nu bladet från munnen. (Jag har ännu inte kommit till det kapitlet – för mycket ”pliktläsning” just nu.)
Inget blad över munnen här. Skall läsa Némirovsky medan du letar tid att gå vidare i Enckells essäbok. Somligt får vänta och – kanske – bli bättre av denna väntan.
Det ser ut som att samtalet redan passerat allt detta lilla jag hade att komma med. Möjligen kan Kraus tolv år långa resa in och ut ur katolicismen väcka viss förundran? Hans förutsättningar där kan inte ha varit idealiska mtp det kritiska sinnelaget.
En ny bekantskap för mig, var tvungen att gå till Bonniers Lexicon för att fatta något här, men det står så himla lite där… 🙁
Britta,
för jag föreslå dig en sak? (om du alltså är intresserad av Karl Kraus) Följ länken som finns ovanför fotot. Du kommer då till en annan Kraus-text jag skrivit. Där klickar du på länken till Håkan Lindgrens text om KK i Salongen. Den kan tjäna som ett slags introduktion.
PS Den stora poeten Else Lasker-Schüler brukade kalla Karl Kraus för Dalai-Lama….
Kanske jag litet post festum får erinra om att hela ”Die Fackel” finns att tillgå under länken http://www.aac.ac.at/fackel dels i facsimile, dels i mera lättläst form (rent visuellt alltså). Man måste registrera sig men det är gratis. Det finns en fin sökfunktion också.
Tack Bengt,
egentligen visste jag ju detta och borde kanske ha klämt fram med det, men jag störs lite av att behöva registrera mig, så jag har själv aldrig tagit mig dit och med tanke på det är det ju bättre att du berättar saken.