perenn publicerar Svevo: Gamlingen
31/12 -2008
Någon tid före sin död i en trafikolycka påbörjade Italo Svevo en ny roman, som bar arbetstiteln ”Il vecchione” (Gamlingen). Texten utgavs efter författarens död som fragment bland fyra andra. Nu finns min svenska översättning av detta fragment på förlaget perenns hemsida. Så här börjar texten:
Gamlingen
Detta hände i år, i månaden april som gav oss den ena disiga och regniga dagen efter den andra med bara korta överraskande avbrott för solljus och lite värme.
Jag kom hem i bilen en kväll med Augusta efter en kort utflykt till Capodistria. Mina ögon var trötta av sol och jag ville vila. Inte sova men göra ingenting. Jag kände mig långt borta från tingen som omgav mig, men som jag ändå lät komma till mig, eftersom det inte fanns något som ersatte dem: de gled bort utan att säga mig något. De hade också bleknat mycket efter solnedgången, särskilt sedan de gröna fälten hade förbytts mot gråa hus och trista gator, allt så välbekant att de fanns för min syn redan innan jag hade sett dem, och att se på dem var nästan som att sova.
På Piazza Goldoni blev vi stoppade av en polis och jag vaknade till. Då såg jag en mycket ung flicka närma sig oss och för att undvika de andra fordonen kom hon så nära vår bil att hon snuddade vid den; hon var klädd i vitt med gröna band vid halsen och gröna ränder hade också den lätta oknäppta kappan som delvis täckte hennes klänning, och också den var skinande vit med ränder i samma lysande gröna färg. Hela den lilla gestalten var som en livfull bild av årstiden. Vilken vacker flicka! Den uppenbara fara som hon svävade i fick henne att le medan hon med sina stora svarta vidöppna ögon kastade prövande blickar omkring sig. Leendet lät tändernas vithet skina fram i det rosiga ansiktet. Hon höll händerna högt, tätt intill bröstet, i ett försök att göra sig smalare och i en av dem höll hon de mjuka handskarna. Jag såg tydligt de där händerna, deras vithet och deras form, de långa fingrarna och den lilla handflatan som övergick i handledens rundhet.
Under författarpresentationen och den korta novellen ”Modern” finns hela fragmentet ”Gamlingen”.
•••
Andra texter om Italo Sevo här under pausträdet:
perenn publicerar Svevo: Modern
30/12 -2008
Bokförlaget perenn är ett modigt litet kvalitetsförlag som specialiserat sig på litteratur från Central- och Östeuropa. Vid sidan av böckerna som förläggaren Per Nilson ger ut, driver han också ett ideellt projekt, ”Kultur i öst”, via förlagets hemsida. Syftet är att sprida kunskap om Central- och Östeuropas litteratur, kultur och historia. En av komponenterna i projektet är en serie litterära texter i översättning. I denna serie finns en nytillkommen text, en novell av den triestinske författaren Italo Svevo i min översättning. Här följer de två inledande styckena i novellen ”Modern”:
I en dal omsluten av skogbevuxna kullar, leende i vårens färger, stod bredvid varandra två stora osmyckade hus, bara sten och kalk. De syntes gjorda av samma hand, och även de häckomslutna trädgårdarna, som fanns framför vart och ett av dem, hade samma storlek och form. Men de som bodde i dem hade inte samma öde.
I ett eget litet hörn av en av trädgårdarna talade några kycklingar om sina stora erfarenheter, medan hunden sov bunden vid sin koja och bonden sysslade i fruktträdgården. Det fanns också större kycklingar i trädgården, men de små, vars kroppar ännu hade kvar äggets form, älskade att sinsemellan jämföra livet som de hade ramlat in i, eftersom de ännu inte hade blivit så vana vid det att de inte längre såg det. De hade redan lidit och njutit, för några få dagars liv är längre än det kan verka för den som utstått det i åratal och de visste mycket, eftersom en del av den stora erfarenheten de bar med sig härstammade från ägget. Det var faktiskt så, att de, så snart de kommit ut i ljuset, hade vetat att de måste undersöka saker noga först med det ena ögat och sedan med det andra, för att se om de skulle äta dem eller akta sig för dem.
Här – under inledningen om författaren – finns hela texten ”Modern” hos perenn.
Tillbaka i skogen
29/12 -2008
I sakta mak har jag börjat leta mig in i skogen igen. Det gäller att sätta ner fötterna rätt. Ramla får jag inte med den här ryggen. Visserligen förstår jag inte riktigt hur de här kotbrotten ser ut, men jag fattar att jag absolut måste hålla mig upprätt och inte snava över grenar och kvistar. Annars brukar jag ju snubbla rätt sorglöst.
Den här dagen vågar vi oss ner till kärrkanten. Londi undrar nog över min långsamhet eller så vet hon vid det här laget hur det hänger ihop. Hon stannar ibland till och iakttar mina saktfärdiga rörelser. Så här går du nu, tänker hon kanske.
Det är en ljus dag även om ljuset är vekt och liksom tvekande och letande. Mosstuvorna är vitluddiga och en vissnad örnbräken drar till sig nästan all färgen.
Fast mellan granstammarna brer solljuset plötsligt ut sig som om det vore en annan och rikare årstid.
Londi blir till ett blanksvart skogsdjur.
Det knastrar om den spröda isen under hennes tassar där hon går i tjärnens kant.
Farbror
28/12 -2008
Under en av etapperna på färden tillbaka hem från olycksplatsen, kom jag att fundera på det numera nästan försvunna ordet ”farbror”. Pappa skulle hämta mig på Varbergs station, men vi lyckades i den allmänna förvirringen med att först gå om varandra. Jag gick åt fel håll längs perrongen – hållen precis som tiderna hade smält samman efter kraschen – och Pappa tyckte att jag borde ha kommit norrifrån, som jag brukar, och inte från söder. När jag till sist kom fram till stationshuset fick jag syn på ”farbror Torsten”, ja, så kallade jag honom när jag var barn. Han frågade om han skulle köra mig, men jag tackade och sa att Pappa var på väg. Nu heter ”farbror Torsten” sedan länge Torsten för mig och inga av dagens barn kallar honom något annat heller. Det finns inga farbröder längre och tanter finns det bara på ett ganska tråkigt sätt, inte alls på det viset som ”tant Signe” eller ”tant Gunborg” en gång hette tant. ”Farbror” är förstås först och främst ett sådant här välartikulerat nordiskt släktskapsord och som sådant lever det väl kvar, lite i skymundan visserligen men ändå, men som ”manlig vuxentitel” är ordet väl nästan helt borta. Egentligen var det ju en ovanligt vacker titel som gjorde alla vuxna män till fars bröder.
Varbergs fästning sedd från Hästhagabergen strax före jul
Snöblommor
27/12 -2008
Snöblommor
I dag är luften blå,
och genomskinligt faller
ett fång av snökristaller
som blommor då och då.
En alf på andevis
små vinterblommor sänder
att söka sina fränder,
som sova under is.
Och jag är nästan viss,
jag märker det rätt ofta,
att parkens drivor dofta
violer och narciss.
I skogens svarta svalg
når mig en doft om kvällen
från gamla kända ställen
av gömd liljekonvalj.
Erik Blomberg
Karl Kraus om Else Lasker-Schüler
26/12 -2008
I Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi intar Karl Kraus naturligtvis en betydande plats. Det var han som hennes mytiske Dalai-Lama. Om dikten ”Ein alter Tibetteppich” skriver han bland annat så här:
Das hier aus der Berliner Wochenschrift ”Der Sturm” zitierte Gedicht gehört für mich zu den entzückendsten und ergreifendsten, die ich je gelesen habe, und wenige von Goethe abwärts gibt es, in denen so wie in diesem Tibetteppich Sinn und Klang, Wort und Bild, Sprache und Seele verwoben sind.
Den dikt som här citeras ur den berlinska veckotidskriften ”Der Sturm” hör för mig till de mest hänförande och gripande som jag någonsin läst och det finns endast få från Goethe och nedåt, där innebörd och klang, ord och bild, språk och själ är så sammanvävda med varandra som i denna tibetmatta.
Och i ett något komplicerat psykoanalytiskt-ekonomiskt sammanhang skriver Kraus – med en underbart egensinnig logik – så här om Else Lasker-Schüler:
jene Dichterin, die wiewohl sie weit mehr für die Menschheit leistet, mit ihren eigenen Träumen auch nicht annähernd so viel verdient als ein Psychoanalytiker mit fremden.
den poet, som trots att hon med sina egna drömmar gör långt mer för mänskligheten, inte tjänar tillnärmelsevis så mycket som en psykoanalytiker med främmande.
I samma kapitel frågar sig Bauschinger, varför Kraus hållit Else Lasker-Schüler högst av alla samtida lyriker. Och hon svarar sig själv så här:
Sie war für ihn wohl die einzige, die eine neue Sprache gefunden hatte.
Hon var för honom nog den enda, som hade funnit ett nytt språk.
Efter smällen
25/12 -2008
Jag går omkring här i huset och dagen blandas med natten. Ibland rasar jag uppåt över gräsvallen igen, krockkuddarna, de där gråvitt skimrande jätteblåsorna spänns ut på nytt med en smäll. Jag skriker till för jag ”vet” att det är bråttom, allt kan brinna upp. Sedan är jag ”vanlig” igen, bara ovanligt saktfärdig. Jag försöker hinna igenom morgonrutinerna innan det blir kväll igen. Jag gläder mig åt och förundras över människors omtanke och hjälpsamhet. Jag tar mina tabletter. Och emellan varven finns det sömnvarv, ibland snäva, ibland vida. Jag läser i Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi – långsamt, som om det vore den enda boken jag tänker läsa någonsin mer. Jag häller vatten i Londis skål. Ibland kommer grannarna och hämtar henne på promenad. Nej, det är inte så att jag inte kan gå, det kan jag, fast inte så långt och nu är det lite halt. Jag funderar över det här med kulturkonservatism, vad det är och vad det är för mig och vad det är i förhållande till Else Lasker-Schülers dikter. Kanske ingenting alls, fast kanske är det bara ordet som blivit nedtyngt och meningsberövat av all babblande användning.
Jag ligger stunder på soffan och följer med blicken linjer av skugga och ljus i taket. Jag både letar och gömmer med mina tankar, men det finns ingen väg som för till att göra detta oskett.
