Längst in i Val Resia, lite ovanför Stolvizza, ligger byn Coritis. Det här är den sista utposten före de höga bergen med Monte Canin (2587 m) som översta huvud. På andra sidan bergen ligger Slovenien.
Under en av våra resianska dagar åker vi upp till Coritis och strax intill den tvåspråkiga skylten stannar vi, kliver av och ser oss om lite:
Jag tar lite bilder på bergen och skylten och vi tittar in mot byn som på något vis verkar sluten i sig själv. Vi ser ingen människa, men en bil står parkerad på den smala platsen där vi också ställt vår. Efter en stund dyker en äldre man med en hundvalp i släptåg upp. Teresa heter hon och hon vill gärna leka, men Londi är måttligt intresserad.
Vi hälsar på mannen och jag börjar lite försiktigt fråga saker om byn och om dalen. Han svarar lite buttert, halvt avvisande. ”Talar ni resianska”? undrar jag. ”Ja, det är klart. Vad ska man göra?” svarar han. Jag försöker ställa några frågor om resianskan, men han vill inte riktigt svara utan säger rakt ut: ”Vi är inga slaver eller slovener. I så fall är vi hellre ryssar. Ja, vi nog ryssar.” Jag säger inte att ryska också är ett slaviskt språk utan svävar i stället åt sidan och säger. ”Det är vackert här.” Han upprepar sina ord om slaver och slovener och ryssar igen och gång på gång upprepar han den lilla frasen: ”È inutile.” (Det är lönlöst.) Jag kastar en blick inåt byn igen och funderar över vad det är som är lönlöst. Att kämpa emot tidens gång, att hävda resianskan mot slovenskan?
Londi får nog av Teresa och mannen bestämmer sig för att gå in mot byn med sin valp. Vi stiger in i bilen igen och börjar nedfärden.