Äpple och syren – igen

För lite drygt en vecka sedan skrev jag några rader här om äppelträd och syrenbuskar. Jag kallade texten ”Det svenskaste”, ja, så här lyder den förresten:

Vid den här tiden på året är det lättare än annars att i landskapet upptäcka var alla de nu försvunna torpstugorna en gång stått. Som ett slags symbolduo för skönheten och nyttan, syns blommande äppelträd och syren i blom, oftast ljuslila bondsyren.

När stugan och lagården för länge sedan vittrat ner och jordkällaren rasat ihop står apeln ännu där omgiven av syrenbuskarna. Under resten av året knappt mer än anar man dem, men så här i maj lyser det i lila och vitt från de gamla boställena.

äpple
Äppelträd – Norskens brygga vid Vassbotten

syren
Syrenbuskar – Dalaborg vid Vänern

Och nu under den tid då de båda blommar som skönast har jag gått och funderat lite på det här. Är det verkligen något så särskilt svenskt med det här? Kanske är de här träden lika vanliga i hela norra Europa, ja, i Mellaneuropa också? Hur brett är egentligen det här äppel-och-syren-bältet? Och vad har man på andra ställen? Jag har under mitt funderande också ställt lite frågor till människor från olika delar av Europa. Ännu har jag inte fått så många svar, men några har jag fått. I Tjeckien – fast där någonstans går kanske gränsen mot något annat – verkar äppelträdet och syrenbusken visst också som i Sverige stå på vakt i markerna efter att husen försvunnit. I Tyskland är det på ett liknande sätt, men från England har jag fått veta att syrenen där är ovanlig och att det där dessutom nästan inte finns några ödegårdar eller torpruiner från de senaste århundradena, eftersom den inte pågått någon avfolkning eller utvandring under den här tiden. Avfolkade byar för i England tanken till digerdödens tid och från den tiden finns väl inga äppelträd kvar (om det nu var äppelträd de hade).

Egentligen är det syrenen som fascinerar mig mest. Äppelträdet förstår man, det ger äpplen, så det är främst en nyttoväxt hur vackra de blommande träden än är i maj. Men syrenen? Den är bara vacker, ett slags fattigmanslyx. Det är något storslaget i detta. Kanske är det här det som är kärnan i det vi kallar kultur, när vi inte rätt och slätt menar odling av jorden?

syren

14 tankar om “Äpple och syren – igen

  1. Här är det gott om både fruktträd av alla de slag och även syréner finns, ”lilas”. Nere i Provence har folk syréner ungefär som man har dem i Sverige, kring gårdarna. Här i Paris köper man dem på marknaden i buketter den tid de blommar. Samma sak med pioner som jag i min enfald trodde var ”svenska”.
    Skulle vilja påstå att alltsammans finns i ännu rikligare mängd än i Sverige.

  2. Ja, syrenen är kanske en fastlandseuropeisk urprydnadsväxt, fast i Sydeuropa tar väl andra växter mer plats. Oleandern är kanske Sydeuropas syren.

    Det svenska i det här är kanske detta att äppelträd och syrenbuskar – ofta knotiga och lite grånade – dyker upp lite här och var i skogen som ett märke för en tidigare bosättning, fast det är naturligtvis inte heller bara svenskt…

  3. Som Karin skriver: här fins det också massvis med både syrener och äppelträd plus en stor mängd av andra blommande träd och buskar. Däremot finns väl inte så många ödetorp men de förekommer och vid gamla vägar eller stigar i Wienerwald kan man ibland plocka både äpplen (troligen sura) och plommon.

    Just där vi bor finns ovanligt mycket syren längs gatorna och doften ligger faktiskt i luften.

    En sak jag fäster mig vid i Bodils text är ”nu under den tid då de båda blommar som skönast” . Den tiden är redan svunnen härnere. I år var den faktiskt ovanligt lång eftersom vädret varit kallare och regningare än vanligt, troligen som ett resultat av global uppvärmning 😉 Våren här är alltid översvallande och intensiv men kort och övergår snabbt i somarhetta. Då kan man ibland sakna den svenska mera lång- och eftertänksamma våren.

  4. Vad växer det mer vid ödetorpen i Wienerwald? Förutom mitt växtpar och plommonen. Finns det något som är så vanligt att det ser ut som en signatur på samma sätt som äppel-syren här?

    Egentligen är väl också den svenska våren ofta en explosion. Det som får det hela att verka eftertänksamt är väl att det ofta inte blir särskilt varmt sedan. Sommaren vinglar gärna på kanten mellan vår och höst.

    PS Kanske är äppelblommen redan på väg bort här – bara vissa sorter blommar ännu – men syrenen är på topp.

  5. Vad jag förstår finns det inte så många ödetorp i Wienerwald eller också har jag inte träffat på dem. Sanningen att säga känner jag bara till två stycken, i båda fallen finns ingen byggnation kvar om inte några grundstenar i buskarna. Men där finns det fruktträd osv.

    W. är ett intressant område. Kring Wien höggs all vegetation ned under de båda världskrigen för att få ved. Men det repade sig förhållandevis snabbt. Ofta träffar man också på gamla bombkratrar – när de allierade bombplanen var på väg hemåt vräkte man ner bomber som inte hade träffat sina mål här. Jag antar att det finns en hel del blindgångare kvar också. Skyttegravar och befästningsanordningar har också lämnat sina spår.

    Av ”det ätligt sköna” finns bl.a. en hel del bär, mycket svamp (stolt fjällskivling) som ingen tar till vara samt, just nu, enorma fält av vitlöksdoftande ”Bärlauch”. Här får man dock vara försiktig eftersom den giftiga liljekonvaljen växer mitt i och ser nästan likadan ut. Men restauranger moch värdshus vet väl förmodligen vad de gör (?) och där finns många rätter just nu kryddade med denna växt.

    Sen finns det murmeldjur som man gör en salva av som lär vara ytterst verksam mot värkande leder. Har dock inte haft anledning att pröva detta än (peppar, peppar).

  6. Ramslök tor jag är det svenska namnet på Bärlauch. När den väl blommar tar man i alla fall inte fel på den och liljekonvaljen. I Sverige är ramslök fridlyst.

    En annan växt som kan leva kvar där bostäder funnits är krusbärsbusken. Den blommar ju inte så påfallande, men är rätt lätt att få syn på tidigare om våren då bladen vecklats ut. Trots att bebyggelsen förvandlats till knappt synliga grundstenar, så smakar krusbären på sådana ödeställen fortfarande gott.

  7. Nu skall jag -för en enda gångs skull- bli litet personlig här. Mitt barndomshem ligger mitt i skogen i Ångermanland. Länge var det övergivet och förfallet (men har senare på ett föredömligt sätt rustats upp av en intresserad familj.) Men även under förfallets tid kunde man gå dit med barn och barnbarn och plocka hallon från de buskar som min far planterat i tidernas begynnelse. Liksom ett budskap mellan generationerna om jag säger så.

    Äsch!

  8. Intressant med Bärlauch eller ramslök. Jag tror inte att den växer här i skogen, men jag är inte helt säker.

    Ja, krusbärsbuskar ser jag också ibland vid ödetorpen och vinbär. Fast syrenen är ändå speciell för att den bara är vacker och jag funderar (utan att googla eller slå upp någonstans) allt emellanåt hur stort syrenens utbredningsområde i Europa (eller världen) egentligen är. Och var växer den verkligen vild – inte förvildad alltså?

    Hallonbuskar är på ett annat sätt speciella, eftersom de på ett så tydligt sätt vandrar. De kan gå från trädgård till trädgård till exempel. Jag har för mig att Herta Müller någonstans beskriver hallonbuskars färd från plats till plats – eller så var det någon annan.

  9. Landets hallonland hade ovanan att traska rakt in bland köksväxterna, jordgubbslandet eller potatisen. Lite berorende på vad som odlades var olika år.

    Vår ursprungliga hallonsort försvann under tidigt sjuttiotiotal. Kanske vandrade rakt ut i sjön! Eller blev den kanske till vinterföda år harar eller rådjur eller frös bort/torkade ut. Det var en sort mina farföräldrar haft i Hackefors utanför Linköping på tjugotalet. Pappa hade först flyttat skott därav till villaträdgård i Jönköping och när sedan Landet införskaffades i mitten på fyrtiotalet och villan såldes, så fick farfars hallon flytta med och planterades utmed sjön en bra bit från den blivande köksträdgården. De hallonen var extra goda och såg ut som stora mörkröda fingerborgar, Till augusti månads kräfskiva blev man skickad att plocka av dessa hallon som sedan serverades i en korg gjord av nätmelon, tillsammans med bitar av den urgröpta melonen. Sommarens godaste efterrätt! Mina och mina syskons barn hann med att få smaka på läckerheterna innan de ersattes av de modernare och i sig goda hallonen som planterades i kanten av köksträdgården. Så vi hann i alla fall bli fyra generationen att njuta av de fingerborgsliknande bären.

    Skogshallon brukade vi plocka litervis till såväl sylting som saftning, som till vanlig sommarefterrätt.

    Om syrén förtäljer den virtuella floran:

    Etymologi. Släktnamnet Syringa kommer av grekiskans syrinx (rör) och var ett växtnamn redan hos Dioskorides (år 70).

    Släktet har drygt 20 arter. I Sverige förekommer den sydösteuropeiska arten syren (S. vulgaris) som bofast, förvildad eller kvarstående efter odling. Ett flertal arter odlas, av dessa har två påträffats förvildade men räknas inte som bofasta, nämligen ungersk syren (S. josikaea) och hängsyren (S. reflexa).

  10. Tack Agneta,
    för en underhållande och intressant hallohistoria!

    Nu till syrenen: Det här ”bofast” betyder det att den växer vild ”på riktigt” och alltså inte härstammar från odlade exemplar?

  11. På en sida som handlar om ”syrénväxter” skriver de:

    Familjen har 24 släkten och 900 arter. I Sverige finns tre vilda eller förvildade arter, ask (Fraxinus excelsior), liguster (Ligustrum vulgare) och syren (Syringa vulgaris), som placeras i tre olika släkten, askar (Fraxinus), ligustrar (Ligustrum) och syrener (Syringa).
    Flera arter ur andra släkten odlas som trädgårdsväxter, dit hör till exempel forsythior (Forsythia) och vinterjasmin (Jasminum nudiflorum). Som krukväxt odlas vippjasmin (Jasminum polyanthum).
    Till syrenväxterna hör också kulturväxter som oliv (Olea europaea) och vissa jasminarter (Jasminum) används vid parfymtillverkning.

    Jag vet inte vad begreppet bofast riktigt betyder i de här sammanhangen. Jag föreställer mig att det är en växt som kanske har förvildats någon gång, men sedan blivit ”ett med naturen” och då fått epitetet bofast. Alla växter måste ju ha invandrat på något sätt efter senste istiden. Med hjälp av vinden, fåglar, djur och senare människor. Somliga kanske får ett kort besök i våra trakter andra kom att bli bofasta.

  12. Plötsligt kom jag på varför ”sjöhallonen” som vi kallade dem försvann. När min far gick i pension flyttade han och mamma ut på landet för gott och pappa satte i gång med fåravel. Fåren kom att att beta där hallonen växte. Även de många äppelträden som fanns på en åker där fåren fick beta tog stryk. Fåren åt av barken och på några år hade ett par hundra äppelträd blivit några enstaka.

    Ett år fanns en »hoppetacka« i flocken och hon hoppade över fårstängslet och in i trädgården och åt upp vår enda vinbärsbusk med söta, goda, vita vinbär. De röda och svarta vinbärsbuskar ratade hon.

    På tal om vinbär och sjö, så fanns det här och var utmed sjöns stränder tistronbuskar: svarta vinbär som växte vilt. De var mindre i storlek än de som odlades inne i trädgården, men goda.

  13. Men jag är en slarvig skribent, som ständigt glömmer av att läsa igenom innan jag skickar in.

    Även vi, eller våra förfäder, har ju på något sätt förvildat oss hit sedan inlandsisen försvann och blivit bofasta. De av oss som numera har sin huvudsakliga boplats lite längre söderut har ju mentalt minst en fot kvar här bland inlandsisens lämningar.

Kommentarer avstängda.