16 tankar om “Kortfilm

  1. Ett tydligt tecken på frihet som Londi så fint demonstrerar…”såhär skall det gå till..såhär skall ni leva”….avslappnad och obekymrad taffsar jag på jordens yta…vill ni se ljuset i slutet på en lång tunnel, se er om i tunneln i stället”….det krävs så lite för att erövra världen………nu har jag blivit lite för abstrakt…na ja, ni förstår säkert…
    Hälsar

  2. Det gick inget vidare att klistra po-polski, hoppas hon läser här, jag havererade någonstans. BZ är ju du, BZ.

    Hej Justyna, hamnade här via en kommentar från BZ. Det var roligt att läsa din essä om den svenska slash invandrade litteraturen. Du väcker många intressanta frågor, och jag ville tillfoga en del… Jag är själv en s.k. andra generationens invandrare. Min far var tysk, men (men?) jag är född i Sverige, och uppväxt inte långt från min mors ursprung (alltså geografiskt). Jag tänker mig aldrig som invandrare, mer än i en del fall när jag känner mig som du sa ”hemlös”. Som polska (för dig)är väl det mest graverande fallet fortfarande Conrad – hur polsk betraktas han vara? Och hur engelsk kan han egentligen bli? Jag håller med föregående talare, språket måste vara ledande när det gäller den s.k. indelningen av litteratur, om detta nu måste ske, men det skapar egentligen problem även för svensk litteratur, eftersom vi tenderar att inräkna dit även den finlandssvenska (som betecknar sig som finnar) samt den i USA på svenska skrivna litteraturen. Jag är inte säker på vart du vill komma med din essä, mer än att problematisera hur man i Sverige generellt indelar litteratur via genrer. Det påminner mig om den diskussion som förts i USA från början, fr.a. via spanskspråkiga författare som bosatt sig i USA, samt den stora afroamerikanska litteraturen. Frågan är om inte problemet överdrivs för svenska vidkommanden, då det för mig räcker att betrakta människor som svenska, som önskar bo här, skriver man här (utan att explicit rikta sig till en utländsk marknad av rent spekulativa skäl), så hör man till den svenska litteraturen (för man hör ju till den svenska kulturen), oavsett vilket språk man skriver på, då det faktiskt är så att det man skriver läses av människor som bor här (samt av andra, förstås). Det innebär ju att nationen Sverige härbärgerar litteratur skriven även på andra språk, och vad kan den nationen förlora på det? Då rör vi oss från språket som avgörande faktor mot en mer generös kategorisering: håller det? Det vore något jag hoppas på, men det handlar då om mer än litteratur (och kultur), och mer om kulturell acceptans generellt. Jag hoppas vi är på väg mot att betrakta den litteratur som skrivs i Sverige som den skatt den är, alltså att klassa, även på biblan, som litteratur skriven i svenska som en enhet. Det är inte alls omöjligt.

    Jag hoppas inte det blir en konflikt, dock, som tenderar åt det håll som många diskussioner gör, att de som har lidit av orättvisor, bör kompenseras tills vidare ad infinitam…det som jag brukar kalla det moraliska imperativet. Mer om det senare.

    Och…i Vilnius tror jag inte det du skriver om Mickevicius uppskattas, men det vet du säkert. De helgar honom som du säger för härkomst, muséer, bostäder etc. , och vill inte gärna se honom som en polsk författare. Men du vet, även JP II hade ju litauiska förmödrar…?

    Hälsningar, Michael Wirth

  3. Var det inte såhär man skulle gå över gatan en gång i tiden? Och det borde väl även gälla Jesus, i synnerhet med all trafik som nu trafikerar…? Tja, Hund und/im Himmel är klart roligare än mina utläggningar. Samlar mig.

  4. Hej Michael,
    jag har nu stoppat in en länk hit hos Justyna, så nu får vi se om det funkar – annars ”klistrar jag iväg” din kommentar till henne.

    Jo, det var väl något sådant man fick lära sig som barn, fast jag har för mig att man skulle titta två gånger åt ena hållet: höger-vänster-höger eller var det tvärtom?

  5. När jag lärde mig hur man skulle göra vid ett övergångsställe, var det ännu vänstertrafik i Sverige. Där ser man vad som går att utläsa ur sådana här huvudrörelser – om nu den som vrider på huvudet råkar göra rätt.

  6. Kom igen Bodil, när jag var barn var det också vänstertrafik, men då fick jag inte gå över gatan själv än. Min mamma sa att vi måste vänta tills det blir högertrafik, så att vårt TITTANDE passar med trafiken.

    Har ny lite skum blogg, helt inkognito…

    Och hej Michael, det var alltså jag som skrev hos Justyna, fast jag håller inte med dig riktigt. TROR jag.
    Jag menar själv har jag skrivit två svenska romaner boende i Frankrike. De har visserligen lästs av en del svenskar här, men de är definitivt inte en del av den franska kulturen, så jag kan inte se mig som något annat än svensk författare bosatt i Frankrike.
    När man väljer vilket språk man skriver på (om man nu har något val) så väljer man också läsekrets/kultur.
    Det här måste nog även gälla författare exilerade av andra orsaker.

    Fast sen uppstår förstås ett problem, när man, som författare, bott en längre tid i ett annat än det egna så påverkas man mer eller mindre av den nya kulturen och det man skriver blir inte lika ”rent” kulturellt sett så att säga.
    (Eller så längtar man likt Heidenstam hem, men det var i en annan tid…)
    Och då hamnar man i frågan om man bör byta språk. Som Conrad eller Nabokov eller Becket eller Houston. Osv.

    Men de förattare som bor i Sverige och skriver på och ges ut i ett annat språk än svenska, är helt enkelt invandrare – okej, och de berikar säkert den svenska kulturen, men de har inte med den svenska litteraturen, skriven på svenska, att göra. Översatta blir de som andra översatta författare och då kan de ju ha ett större intresse, för svenskarna.

    Det finns rätt mycket forskning gjord på det här området, läste en intressant liten bok om flamländska/franska författare som översatte sig själva, och paralleller drogs med finlandssvenskarna i Finland.
    Och flamländaren som översatte sig själv till franska SKREV OM rätt stora delar av sin bok, för han visste vad en fransktalande publik ville ha.
    Och apropå finlandssvenskar! Läs Donner! Eller Fagerholm!
    Fagerholm gör inte mycket, vad jag minns, för att visa att hon är i Finland, det skulle lika gärna kunna vara Sverige?
    Kanske är det inte en slump.
    Medan Donner lakoniskt konstaterar att hans böcker inte ens säljs i Sverige, än mindre recenseras de, om någon enstaka råkar ta sig över…

    Nu vet jag inte om jag ska klistra in den här kommentaren hos Justyna också.
    Eller åtminstone lämna ett meddelande?

  7. Gå på vägens högra sida
    annars kan du ont få lida

    hette det i ”Trafikspelet” som jag spelade som barn och vars verser fortfarande kan få mig att ”återfalla i vänsterbeteende” som det hette 1967.

    Intressant det som Michael och Karin skriver (fast vad har det med hunden att göra? ;-)) Det där med författare som översätter sig själva är spännande: går det egentligen? Jag vet ett mycket bra exempel: Enzenberger skrev om ”Der Untergang der Titanic” på engelska – de är mycket olika.

    Har några finlandssvenska författare översatt sig själva till finska? Hur blev mottagandet i så fall?


  8. Alleen führen quer durch’s Land.
    Wir gehen links, am äuß’ren Rand.

    Så hette det i ett litet häfte med olika verser som vi som barn skulle kunna utantill för att få ”Die goldene Eins im Straßenverkehr”! 😉

    Min nuvarande finlandssvenska favorit författare Kjell Westö som fick Finlandiapriset år 2006 har i alla fall inte översatt sig själv till finska. Det gjorde en finsk kvinna. (Och boken blev 80 sidor tjockare efter tolkningen…)

  9. Ja, att översätta svenska till finska blir alltid en digrare lunta, eftersom finska ord i genomsnitt är längre – konstaterade i alla fall en gång bittert en god väns tolvåriga dotter, trött på hemspråksundervinsingen i Gbg.

    Tror att Diktonius kan ha översatt sig själv, han var ytterst habil på bägge tungomål. Att Fagerholms romaner har en svag prägel av finskt tror jag inte har att göra med annat än modern prosas tendens att inte alltför tydligt markera var eller när.

    De finlandssvenska författarna skriver ofta med tanke på en publicering även i Sverige, alltså ”spekulativt” som jag nämnde. Och jag tror inte jag köper resonemanget om att texter av författare med annat språk av nödvändighet bör exkluderas från den svenska litteraturen, men det är ju frågan om att i så fall tänka litet annorlunda. Böckerna blir ju en del av den formella utgivningen t.ex. Hade inte annars Strindbergs franska utflykter då hört till fransk, och inte svensk litteratur (om de inte kommit på svenska)? Som svensk författare bosatt i Frankrike blir du förstås fortfarande en del av den svenska litteraturen och publicerar dig väl på svenskt förlag, eller? Du är kanske inte heller utlämnad åt exilen som många invandrade författare? Vad jag menar är att det finns en risk att periferisera (sug på det ordet) all litteratur i Sverige som inte skrivs på svenska. Det blir i stället fråga om en grundläggande förändring av perspektiv, en skillnad mellan svensk och svenskspråkig litteratur. Nästan samma diskussion som rör människor i Sverige – när blir man svensk?
    Även om de är skrivna på svenska är det inte alla som begriper Lindegrens sonetter i ”mannen utan väg”. Och vad händer med dialektal litteratur? Poesi på Lima-mål? Svensk litteratur? Försök läsa!

    Och BO, länken till Justynas blogg fanns vid trafikvovven, varför får du fråga ansvarig utgivare om.

  10. Det här blir visst lite kluvet – man vet inte vilket håll man ska titta åt – kanske skulle vi flytta över det litterära samtalet till Justyna. Lite senare i kväll ska jag se om jag kan flytta över de kommentarer som gäller hennes text dit (eller om ni vill göra det själva?). Tills vidare tackar jag för kommentarerna rörande trafiktittande och annat. Londi tackar för tuggbenen som ställs i utsikt, Keri.

    Jag funderar över författare som översatt sina egna texter – kommer inte på någon just nu, fast jag vet att jag gått och tänkt på det här nyss.

    Karin, du ser att jag att jag satt in länken till ”franska romaner” – i hopp om att få bilda mig på det området (där jag har så förfärligt lite aning).

  11. Michael,
    Tja, jag var kanske lite snål, det medger jag, men å andra sidan, någonstans måste man dra gränsen. Eller?
    Jag tycker ändå, fortfarande, att den primära grejen för en litteratur, strunt samma vilken, är språket. Skriver samer på samiska så är det i första hand samisk litteratur, oberoende av i vilket land de är mantalsskrivna.
    Dialektala inslag gör ingen skillnad så länge helheten tillhör ett språk.
    (INGEN förläggare ville ge ut en blandad bok av Nancy Houston, 50-50 engelska och franska.)

    I och för sig kan man tänka sig att författarna själva är mindre benägna att se till gränser, det är mer förlagsmänniskor (som ska LANSERA böckerna) och biblotekairer som ska SORTERA dem som måste ha rubriker. Liksom alla kulturjournalister/recensenter som vill vara den som UPPTÄCKER den nya Invandrarromanen, eller vad det nu kan vara.

    Och Strindbergs skrifter på franska är nog inte sådär väldigt levande i originalutgåvan, därtill var hans franska allför dålig. Däremot i svensk översättning, och en del av dem även i översättning till andra språk. (”Bearbetad version” på franska.)
    I översättning får man väl kalla dem delar av den svenska litteraturen, men lika mycket som delar av andra litteraturer – i andra översättningar.

    Jag vidhåller, svensk litteratur är skriven på svenska, för en svensktalande publik. Samma kriterier kan förstås inte gälla för STORA språk, och visst, författare som lever i Sverige och som skriver om svenska förhållanden och som blir översatta (till svenska), har antagligen större möjligheter att erövra en svensk publik, fast om man ska räkna in dem eller snarare deras verk i den svenska litteraturen?
    Det kanske man kunde lämna öppet?
    Har det hittills hänt?
    OM det händer (och sannolikheten är så gott som noll, skulle jag tro) är jag den första att böja mig.

    Därmed inte sagt att man inte ska läsa dessa gränsöverskridande författare, tvärtom! Och heller inget sagt om kvaliteten. Den kan vara hur som helst.

    Men om en författare som bor i Sverige vill bli läst så måste han/hon skriva på eller omedelbart bli översatt till – svenska. Möjligen kan han/hon komma undan med engelska, men det blir ju om möjligt ett ännu märkligare exempel, för vilken författare skulle bete sig så?

    Och en litteratur som över huvud taget inte är tillgänglig på svenska kan väl inte rimligen inkluderas i den svenska litteraturen?
    Därmed inte på något vis sagt att den inte skulle få existera, det är inte den grejen jag är ute efter, bara i grund och botten en definition.

    Men visst finns det rätt gott om exempel, om man börjar söka, på författare som skriver på flera språk, och även som översätter sig själva.

    En sak som bidrar till förvirringen är gissningsvis att det genom historien varit otroligt få till Sverige invandrade författare som gett sig fan på att skriva på svenska. Några exempel finns ju under efterkrigstiden, men de är få.

    Och det finns även en sorts svensk inkluderande syn som jag får vibbar av i ditt inlägg här och det är något i stil med att jaja, det spelar väl ingen roll vilket språk de skriver på, inte heller vad de skriver, bara de bor i Sverige så är det de skriver en del av den svenska litteraturen.
    För mig som bor i ett land där man är mycket medveten om språkets roll och betydelse så anar jag en fara i ett sånt resonemang, men det brukar jag i och för sig vara ganska ensam om, så därför slutar jag här.

  12. Med svensk litteratur menar man svenskspråkig litteratur, liksom man talar om engelskspråkig, frankspråkig, tyskspråkig …

    Jag vet inte om vi egentligen använder begreppet invandrarlitteratur.
    Men det finns en förening för invandrade författare och mer därom kan man läsa här.

  13. Michael och Karin,

    jag har nu kopierat in era kommentarer med undantag för sådant som har med mig och hundfilmen att göra. Ni diskuterar nu på Justynas sida.

    PS Jag vet inte om man kan göra så här…

Kommentarer avstängda.