6 tankar om “Balans

  1. Fint torn det också – ja, horisonten kan ibland rutscha åt sidan och bli lite halkig. Jag undrar bara vem som byggt mitt stentorn – i alla fall finns det vid Lilla Apelviken i Varberg.

  2. Är det riktigt stora stenar? Och står tornet alltid där i Varberg?

    Vår byggnad var ju bara en temporär…

  3. Är det inte lite som livet? För det mesta i balans, men den är ack så bräcklig… När den rasar får man bygga upp stenarna igen, fast antagligen bara ungefär likadant och med fler säkra stöd. Kanske är det bra för stenpelare och oss själva att rasa ihop ibland, för att växa och upptäcka var tillvaron vacklade. Eller så är det inte bra alls, för man skaffar sig försäkringar där inga behövs… Tja, vad vet jag? Fin är den i alla fall – balansen. :)

  4. Keri,
    nej, egentligen är de ganska små och jag såg dem första gången för några dagar sedan. Kanske blir de inte kvar där så länge, men de ser ut *som om de alltid varit där och som om de alltid kommer att vara där*. De har hittat en perfekt jämvikt.

    Marita,
    visst ser det bräckligt ut, men ändå ligger stenarna där så suveränt lugna som om bräckligheten inte alls har något att betyda.

  5. Precis så måste man nog leva sitt liv. :) Som om bräckligheten var betydelselös.

Kommentera