Joachim Fest: Ulrike Meinhof

Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” fortsätter att fascinera mig. Senast skrev jag om hans porträtt av Hannah Arendt (här och här och här) och idag vill jag visa ett och annat ur kapitlet om Ulrike Meinhof. Kombinationen Fest-Meinhof är i sig något oväntat, för mig i alla fall. Joachim Fest, som jag berättat om flera gånger, var (han dog i slutet av förra året) en i Tyskland bekant borgerlig anti-nazist, aktad och respekterad för sin integritet. Och Ulrike Meinhof var en av de ledande i terroristorganisationen Baader-Meinhof-Gruppe.

UM

Av de första raderna låter det som om Fest räknar Meinhof till ”ferne Freunde” snarare än till ”nahe Freunde” och detta kan väl knappast överraska någon, utom möjligen orsaken han anger.

Wirklich nahe sind wir uns nicht gekommen. Das hatte weniger mit den Auffassungsgegensätzen zu tun, die in nahezu jeder Begegnung hervortraten und oftmals schroffe Zusammenstöße erbrachten. Weit mehr war es in den Lebensumständen begründet, die jeden einen eigenen Weg führten. Im ganzen haben wir uns ungefähr ein Dutzendmal, vielleicht etwas häufiger getroffen.

Verkligt nära varandra kom vi aldrig. Dettta hade inte främst med åsiktsskillnaderna att göra, som märktes tydligt vid varje möte och som många gånger förde till hårda kontroverser. I långt högre grad berodde det på våra levnadsförhållanden, som förde oss åt helt olika håll. Allt som allt träffades vi ett dussintal gånger, kanske något mer.

Fest berättar om sitt första möte med Meinhof någon gång i början av 1960-talet. Hon intervjuas vid det tillfället av ett antal journalister från Norddeutscher Rundfunk om sina ”kampartiklar” i tidskriften ”konkret”. Så småningom kommer Fest till tals med henne och han säger att han läser hennes artiklar och att han är överraskad över den svartvita världsbild som kommer till uttryck där och att han tycker att det ”barnsliga himmel-och-helvetes-spelet” är obegripligt särskilt så här snart efter Hitlertiden. Han säger att han håller mer på tvivel än på tro när det gäller politik. Meinhof ler och svarar: ”Ni kommer att få lära er att tro!” Fest konstaterar i boken att redan här avtecknar sig grundmotsättningen mellan dem båda. Hennes värld är svartvit, medan i hans gråskalan och nyanserna är av största betydelse. Men trots deras helt olika positioner är det tydligt att det är något i personkemin som stämmer mellan dem. Efter den officiella intervjun föreslår Meinhof att de fortsätter samtalet på ett café och det har Fest inget emot. Fest säger till Meinhof att han tycker att hon ska hålla sig för god för att överlasta sitt språk med floskler som ”senkapitalism”, ”gammaldags borgerlig” och ”utsugning”. Hon säger att det är ”protestens språk” och att det har en viktig sammanhållande funktion för henne och hennes åsiktsfränder.

Fest kommenterar detta sammanträffande och andra liknande med Meinhof som, trots deras diametralt olika positioner, något mycket givande. Diskussionen var alltid livlig och ibland hård, men det uppstod aldrig någon fientlighet dem emellan – i alla fall inte om man bortser från den sista tiden.

En gång säger Fest till Meinhof att han inte förstår varför det är så stor skillnad mellan hennes tonläge i artiklarna och i deras gemensamma samtal. I artiklarna är all eftertänksamhet borta och i stället finns bara stenhård propaganda. Hon säger till honom att han är en man utan övertygelser och ”sådana gör det alltid lätt för sig”. Han säger att hon hela tiden talar om att lära av historien, men att hon själv knappast gjort det, hon byter bara ut en diktatur mot en annan. Hon svarar: ”Tala inte till mig om totalitarism, det är det senaste tricket för täppa till munnen på oss. Motsatsförhållandet mellan brun och röd kan ingen prata bort och inte heller ni kan göra mig en avbild av den ena av bilden av den andra!” Fest svarar att endast de konkreta handlingarna visar om det verkligen är någon skillnad. De bittraste fiender kan vara till förväxling lika. Meinhof fortsätter med att säga att fascismen är ett ”fruktansvärt förtryck” medan kommunismen är ”massornas emancipation” och borgerlighet är ”terror förklädd till omtänksamhet”. Borgerliga seder är ”handbojor som ska hålla massorna i schack under fängelsevistelsen”.

Begegnungen

Vid ett av sina möten talar de om attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. Det är Meinhof som vill veta detaljer om det av Fest. Vid det tillfället får Fest en känsla av att hon kanske letar efter skäl till politiska våldsdåd. Men han slår snabbt tanken ur hågen, fast han kan ändå inte låta bli att säga till henne att hon ska se upp för extremism, sådant skadar bara hennes sak, menar han. Hon fnyser till svar.

Något år senare ringer Meinhof Fest och uppmanar honom att inte ge upp sitt oberoende gentemot den borgerliga sidan. Fest svarar att oberoende är man åt alla håll eller åt inget. Hon säger så att hon är spänd på att se hur en borgare (alltså Fest) kritiserar det borgerliga samhället. Fest svarar med att all kritik mot det borgerliga samhället utgått från borgare. Meinhof ser eftertänksamt på Fest.

(Här gör jag på grund av tidsnöd en paus. Om saker och ting går som jag tänker mig kommer resten av Fest-Meinhof-texten här imorgon.)

4 kommentarer till “Joachim Fest: Ulrike Meinhof”

  1. Jag håller på med den; man kan säga att Fests Meinhofkapitel är ett slags beskrivning av hur Ulrike Meinhof steg för steg ”glider över kanten”.

  2. Jag ser också fram emot fortsättningen. Jag har en stund försökt formulera varför, men kan hitta de rätta orden för att beskriva min fascination inför Meinhof och det kapitel i den tyska efterkrigshistorien som hon mer än någon annan symboliserar.

  3. Thorvald,
    jag hoppas nu att jag inte kommer att göra dig besviken. Fest stannar egentligen innan Meinhofs terroristliv bryter ut på riktigt, men innan dess ger han läsaren ett par, åtminstone delvis förklarande, fingervisningar. Nej, nu ska jag inte berätta för mycket. Jag putsar till texten och imorgon bitti ska den ligga på plats här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *