Joachim Fest: Hannah Arendt (del 2)

![bok](/wp-content/PICT5/PICT5718_01.jpg @alignright)Jag gör ett försök till att dra ut några trådar ur Joachim Fests porträtt av Hannah Arendt i boken ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde”. Kapitlet heter (det glömde jag att säga i gårdagens text) ”Das Mädchen aus der Fremde: HANNAH ARENDT und das Leben auf lauter Zwischenstationen”. Innan jag går över till Heideggertemat (som jag utlovat) vill jag ur kapitlet förmedla några Arendtcitat som rubriken anknyter till. I ett samtal med Fest om ”Heimat” (ett oöversättligt ord) och emigration säger Arendt bland annat så här:

In meiner Art zu denken und zu urteilen komme ich noch immer aus Königsberg. Manchmal verheimliche ich mir das. Aber es ist so. Amerikanerin bin ich sozusagen nur und zugleich von ganzem politischen Herzen.

Genaugenommen war und bin ich, wohin ich auch kam, immer das Mädchen aus der Fremde gewesen, von dem ein Gedicht von Schiller spricht – in Deutschland nur ein bißchen weniger als in Amerika. Und hier wie da, am wenigsten noch im geliebten Italien, hat mich die Angst begleitet, ich könnte zuletzt mir selber verlorengehen.

(I mitt sätt att tänka och dra slutsatser kommer jag fortfarande från Königsberg. Ibland döljer jag detta för mig själv. Men det är så. Amerikanska är jag så att säga bara och samtidigt av hela mitt politiska hjärta.

Strängt taget var och har jag, vart jag än kom, alltid varit flickan från fjärran, som en dikt av Schiller talar om – i Tyskland bara i lite mindre grad än i Amerika. Och här som där, fast minst i mitt älskade Italien, har en rädsla för att jag till sist skulle kunna förlora mig själv följt mig.)

HA

Efter Fests intervju med Arendt om Eichmannboken promenerar de två i Baden-Baden bland annat längs Lichtenthaler-Allee. De talar om vad de läste i unga år. Arendt berättar att hon läste Kants ”Kritik der reinen Vernunft” när hon var fjorton och att detta blev en milstolpe i hennes liv. Fest berättar om ”sina” böcker och Arendt frågar ut honom om ett annat och så plötsligt kommer hon in på Martin Heidegger och sitt första möte med honom. Som artonåring hade hon hört talas om honom för första gången och då bestämt sig för att börja studera i Marburg där han undervisade. Här fäller Fest in ett citat i sin text:

Es war eine Entscheidung wie keine andere, Heidegger hat mich die Welt sehen und begreifen gelehrt und mir bei alledem das Empfinden verschafft, er führe mich zu mir selbst. Das galt für das Denken wie für das Fühlen – und für das mir damals schon so wichtige Verstehen auch. Heidegger hat mich in jedem Sinne zum Leben erweckt.

(Det var ett beslut som inget annat, Heidegger lärde mig att se och förstå världen och samtidigt gav han mig en känsla av att han i detta förde mig till mig själv. Detta gällde både för tänkandet och kännandet – och för förståendet som redan då var så viktigt för mig. Heidegger väckte mig till liv – i varje hänseende.)

Hon berättar om sin stora respekt och beundran för Heidegger:

Ich habe nur zugehört, dann und wann ein paar Schritte mitzugehen versucht, verzaubert von seiner Poesie, denn er war ja auch, bei aller Erkenntnisschärfe ein Dichter.

(Jag hörde bara på och försökte då och då följa hans tanke några steg, förtrollad av hans poesi, för han var ju också, med all sin tankeskärpa, en diktare.)

Sammanfattande säger hon:

Kurzum, wie und was ich bin, geht auf Heidegger zurück; ihm verdanke ich alles!

(Kort sagt, hur och vad jag är, härstammar från Heidegger; honom har jag att tacka för allt!)

Och så tvärvänder hon:

Zugleich hat er alles verdorben!

(Samtidigt förstörde han allt!)

Så här talar naturligtvis bara förälskelsens röst (säger jag med risk för att låta snusförnuftig). Fest berättar att de åratal senare i hennes lägenhet på Riverside Drive talat vidare om Heidegger och kärleksaffären mellan honom och Hannah Arendt. Hon berättar om deras hemliga möten – Heidegger var gift och tänkte fortsätta med det – och om hur hon liksom fann sig i allt.

Er rief, ich kam – auch noch, als ich Marburg seinetwegen schon verlassen hatte. Lange Zeit war das mein Problem – immer wieder. Damals jedenfalls. Zum Glück ist die Jugend irgendwann vorbei.

(Han kallade på mig, jag kom – också sedan jag för hans skull hade lämnat Marburg. Under lång tid var det mitt probelm – om och om igen. Då i alla fall. Som väl är tar ungdomen slut en gång.)

Men kärlekshistorien fortsatte också efter ungdomen.

1928 promoverade hon för Karl Jaspers i Heidelberg. Och 1929 gifte hon sig med Günther Stern (Günther Anders), men trots detta fortsatte Heidegger att betyda lika mycket som förr.

Om utnämnandet av Hitler till kansler sa hon att det inte var någon chock: ”Der Weltuntergang stand doch schon lange auf allen Programmzetteln.” (Världsundergången stod ju sedan länge på alla programblad.) Hon gick med i en sionistisk förening och blev efter kort tid häktad, men lyckades charma en Gestapoman så att hon snart släpptes fri. 1933 lämnade hon Tyskland. Hon säger att det som ”fick hennes värld att störta samman” var hur hennes tidigare vänner behandlade henne, hur många av dem plötsligt låtsades som om hon inte fanns längre. Men den största chocken blev ändå Heideggers reaktion eller agerande, där kunde hon ”bara förstummas”. På Karl Jaspers fråga hur en så obildad man som Hitler skulle kunna regera Tyskland, svarade Heidegger: ”Bildung ist ganz gleichgültig… Sehen Sie nur seine wuderbaren Hände an!” (Bildning är helt likgiltigt … Se bara på hans underbara händer!)

Heidegger fortsatte att spåra ur. Han höll bland annat sitt berömda rektorstal, där han talade om att man nu stod inför den mänskliga historiens andra början, inledningen till en heroisk tidsålder. För Hannah Arendt var varje nyhet om Heideggers förehavandet ett klubbslag riktat mot henne själv och hon säger om detta bland annat så här:

Heidegger wußte doch, daß wir keineswegs los voneinander waren. Mindestens die Erinnerung war noch da, und ich fragte mich, ob er den Verrat, den er jeden Tag an uns und schließlich an sich beging, überhaupt bemerkte?

(Heidegger visste ju att vi inte alls hade lämnat varandra bakom oss. Minnena var åtminstone kvar och jag frågade mig, om han alls märkte det förräderi han varje dag gjorde sig skyldig till mot oss och även mot sig själv?)

När det gällde Heidegger så följde under hela nazitiden besvikelse på besvikelse för Arendt. Efter kriget vid sitt besök i Europa 1949 återsåg hon Jaspers i Basel och vid det tillfället berättade hon för honom om sitt förhållande med Heidegger. Till hennes förvåning reagerade Jaspers egentligen inte alls negativt eller fördömande. ”Ach, aber das ist ja sehr aufregend” (Det låter ju väldigt spännande), sa han bara. Jaspers och Arendt talade sedan en hel del om Heidegger med varandra, om hans ”förljugenhet” och ”feghet”. Men inom sig hade hon ändå mycket av känslorna för honom kvar och till slut bestämde hon sig för att försöka återse honom. Och de återsågs och trots allt som hänt verkar de ha funnit tillbaka till varandra. ”Dieser Abend und dieser Morgen sind die Bestätigung eines ganzen Lebens” (Den kvällen och den morgonen är bekräftelsen av ett helt liv) skrev Arendt till sin väninna Mary McCarthy om mötet. Och sedan fortsatte de att träffas under några år.

Någon gång i slutet av sextiotalet fick Arendt en gång frågan varför hon varit och fortsatte att vara så mycket mer överseende emot Heidegger än mot andra tyskar trots alla hans grova felsteg. Hon svarade: ”Aber Heidegger gegenüber war und bin ich doch nicht frei!” (Men i förhållande till Heidegger var och är jag ju inte fri!) Och så sent som 1975 (det år då hon dog) sa hon en gång att hon ”genom Heidegger blivit till ett tänkade väsen och till kvinna”. Och några månader senare sa hon något om att ”livet väcker frågor som det inte finns svar på i den här världen. Kanske i en annan. Men man får ändå inte sluta att ställa frågorna.”

8 tankar om “Joachim Fest: Hannah Arendt (del 2)

  1. Denna kärlekshistoria med svek, förnekelse, intellekt och passion bevisar väl så gott som något att ”kärleken är blind och älskande kan icke se”. (Shakespeare igen – Köpmannen i Venedig.)

  2. Är glad att du skriver om Arendt som jag vet mycket litet om, men just därför blir det också svårt att kommentera.
    Funderade på den här historien igår, och tänkte nog inte att kärleken är blind – mer att den är MYCKET förlåtande.
    Och nu är jag kanske ute och cyklar igen, men jag kom att tänka på Sartre-Beauvoir som en sorts jämbördig parkonstellation?
    Och där man förstås kan se både paralleller och skillnader. Det jag tycker verkar så gulligt (och nånstans hoppingivande, om man nu kan säga så) med Arendt är det där med att hon inte bara blir tänkande människa utan också ”kvinna” med Heidegger. Sartre- Beauvoir uppfattar jag som ett främst teoretsikt bygge, de behövde varandras intellekt, punkt slut. Det här verkar mer – passionerat. Jag skulle nästan kunna se något germansk-latinskt i den motsättningen. Det germanska är också och alltid kropp-plats-tyngd, där det latinska tenderar bli bara idéer, eller åtminstone en tydligare åtskillnad mellan de två.
    En sak som skulle vara intressant i sammanhanget är att veta hur mycket Heidegger tyckte att han ”blev Heidegger” så att säga, tack vare Arendt.

  3. Karin,
    säkert mycket förlåtande, men kanske ändå också blind eller ovillig att titta på vissa saker.

    Om jämförelsen med Sartre-Beauvoir (jag har förresten en text om dem här någonstans – ingen omfattande, men något) vet jag inte vad jag ska säga. Jag vet för lite. Fast några likheter kanske jag ändå kan finna – det rör sig om två ”par” eller fyra människor som genom sina idéer och sitt tänkande haft stor betydelse för sin samtid och även för världen efter dem. Båda kärleksförhållandena var komplicerade, männen hade mer makt – nej, det här blir bara babbel – il nouvo dov’è? – det här behöver verkligen inte sägas.

    Som ett kuriosum kan jag lägga till att jag googlade runt lite dels på Arendt dels på Heidegger och till min ”oförvåning” stod det oerhört mycket mer om Heidegger i Arendttexterna än tvärtom. Förmodligen skulle man kunna göra samma ”upptäckt” med Sartre-Beuavoir.

    Och om jag nu går över till det där med det germanska respektive det latinska, så tror jag att jag avhåller mig från att tycka något där. Jag har nog inte tillräckligt stort ”statistiskt material”…

  4. Det statistiska materialet saknar jag också! Det var nog mest spekulation.
    Arendt känns dock mer helgjuten som människa – som om hon tog med fler aspekter av sig själv i sin självbild eller vad man ska kalla det.
    Heidegger vet jag för lite om ur den aspekten och egentligen paret Sartre-Beauvoir också.
    Och visst har männen haft större genomslag än de båda kvinnorna.
    Vilka hade de blivit utan varann?
    Vilka gör vi dem till då vi sedan skriver om dem, efter deras död?
    Beauvoir är ju en av de här kvinnorna som folk gör till ”sin” och skriver om på ett rätt intimt vis. ”Simone och jag”
    Män verkar i större omfattning ”slippa” den sortens skrivande, de bemöts också fortfarande efter sin död med större aktning.

    Ja, allt det där är gissningsvis ofrånkomligt – svårt att ändra. Och inte särskilt förvånande, så sant, så sant.
    Ändå har jag så svårt att tro att detta stämmer med ”verkligheten”. Varken Sartre eller Heidegger hade blivit samma ”Sartre” eller samma ”Heidegger” utan respektive fru/kvinna. Men de ser det inte så, presenterar det inte så, och vi köper deras presentation av sig själva.
    Liksom vi köper Arendts och Beauvoirs av sig själva.

  5. Det är väl över huvud taget så att man liksom är närgångnare mot kvinnor än mot män. Det anses säkert gå utmärkt bra att skriva Hannah om Arendt såsom man gärna skriver Edith om Södergran, men knappast skulle skriva Martin om Heidegger eller Jean-Paul om Sartre.

    När det gäller Arendt och Heidegger idag så har vi kanske att göra med ett undantag – jag tror att Arendt är mer uppmärksammad än Heidegger, men orsaken till att han trängts bort något ur fokus jämfört med henne är väl hans nazianhängeri och inte att det har blivit jämlikare mellan män och kvinnor.

  6. Om du har rätt (och det tror jag) så är ju det ändå rätt uppmuntrande! Att den ”klara tanken” till slut ”vinner”, obeorende av könet på den som tänkte den.

    Samtidigt, det är något lite sorgligt med att vi har så svårt för de där som är ”både och”, som Heidegger väl ändå var? Ja, han hade nazisympatier, men han tänkte också rätt intressanta grejer.
    Jaja, jag har väl egentligen annat att bekymra mig om än vad folk tänker om Heidegger. Säkert du med.

  7. Karin,

    om jag ska haka mig fast lite ändå (trots att både du och jag har annat att tänka på) så stör det mig att människor i allmänhet och då ofta kloka människor har mycket lättare för att komma till rätta med till exempel Brechts vänsterövertramp än med exempelvis Heideggers högerdito.

Kommentera