Kanske är det dikten ”Joniskt” av Konstantin Kavafis, ett tuppfjät härifrån, kanske är det utsnittet ur Bertil Malmberg-dikten, som Bengt satte in i kommentaren under Kavafis-dikten:
Det snöar över mig: thessalisk snö.
Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.
Jag hette Artemis. Jag var gudinna.
som för min tanke till Schillers ”Die Götter Griechenlands”- fastän allt är på ett annat sätt där än i de båda dikter jag stiger ut ifrån. Jag skriver in den första entusiastiskt nostalgiska (ja, det stämningsläget finns) strofen här och samtidigt kastar jag en förstulen blick bort mot Hefaisteion – det hemlighetsfullaste av Atens tempel, om någonstans, så: här, kunde vi se en skymt av en gud
Da ihr noch die schöne Welt regieret,
An der Freude leichtem Gängelband
Selige Geschlechter noch geführet,
Schöne Wesen aus dem Fabelland!
Ach, da euer Wonnedienst noch glänzte,
Wie ganz anders, anders war es da!
Da man deine Tempel noch bekränzte,
Venus Amathusia!
Jag döljer fjorton strofer i detta klänningsveck och låter Schiller uttala den sextonde och sista smärtsamt längtansfulla. Gudarna befriade sig ur tiden och svävar nu för evigt på Pindus’ höjder och allt det vackra, alla färger, alla toner tog de med sig. Åt oss blev inget annat kvar än det sin själ berövade ordet(ja, jag vill säga det just så).
Ja, sie kehrten heim, und alles Schöne,
Alles Hohe nahmen sie mit fort,
Alle Farben, alle Lebenstöne,
Und uns blieb nur das entseelte Wort.
Aus der Zeitfluth weggerissen, schweben
Sie gerettet auf des Pindus Höhn;
Was unsterblich im Gesang soll leben,
Muß im Leben untergehn.
Fin tanke!
Bertil Malmberg var Schillerlärjunge i sin ungdom. Han gav 1915 ut en samling ganska fria tolkningar:
Ack, då ännu edra stämmor hördes
och vid glädjens lätta rosenband
livet log och sköna släkten fördes,
sälla väsen, genom mytens land
― ack, hur annorlunda då! Hur flydde
livets skuggor, hulda Cypria,
och med kransar man ditt tempel prydde
Venus Amathusia.
[…]
Ja, de vände hem, och allt det höga,
allt det sköna lämnade vår jord
― ton och doft och färgglans för vårt öga:
oss stod åter blott det döda ord.
Ja, de fly till minnet med dess sparda
ungdomsfägring över rum och tid:
allt, som skall i sången evigt varda,
skall förgås i livets strid.
Jag kan ju inte tyska, men det där måste rimligen vara ytterst fritt. Han skrev nånstans på äldre dar att han inte behärskade mytologin när han gjorde de där tolkningarna.
Oskar,
jag frestas att säga att du kommer gudasänd. Tack, det var just detta som saknades.
Ja, fritt ser det ut. ”Hulda Cypria” har Malmberg visst fört in på eget bevåg, fast det kan hända att Cypria finns dold under Schillers ord – jag behärskar nämligen verkligen inte mytologin.
PS Jag är väldigt fäst vid sista strofen i Schillers dikt.
Jag behärskar inte heller mytologin. Men skönt är det!