Hugo von Hofmannsthal: Die Beiden
19/9 -2006
Några gånger här under pausträdet har jag givit plats åt en dikt av Hugo von Hofmannsthal. Jag är känslomässigt bunden vid hans sensuellt tunga lätthet, de skälvande bilderna, livet som ett dunkelt flöde…
Die Beiden
Sie trug den Becher in der Hand
- Ihr Kinn und Mund glich seinem Rand -,
So leicht und sicher war ihr Gang,
Kein Tropfen aus dem Becher sprang.
So leicht und fest war seine Hand:
Er ritt auf einem jungen Pferde,
Und mit nachlässiger Gebärde
Erzwang er, daß es zitternd stand.
Jedoch, wenn er aus ihrer Hand
Den leichten Becher nehmen sollte,
So war es beiden allzu schwer:
Denn beide bebten sie so sehr,
Daß keine Hand die andre fand
Und dunkler Wein am Boden rollte.
Och även om ”Ballade des äußeren Lebens” bär något helt annat i sig, så nog är slutraden en syster, en tvilling…
Om ni vill läsa den igen så finns den här.
Adam Zagajewski: Det onda
18/9 -2006
Inspirerad av mig själv (vad säger hon nu?) och Thomas Nydahl och det vi sa under gårdagens text här i pausträdsvärlden, vill jag ge er en av de kortaste texterna i Adam Zagajewskis ”Två städer” att läsa i dess helhet.
Det onda
Eftersom totalitarismen är det onda i historisk, organiserad, orkestrerad och utbyggd skala leder det till illusionen att det onda äntligen går att förstå. Är det inte därför vi är så intresserade av böcker – av de mest skilda slag, från memoarer till historiska analyser – som handlar om nazismen och stalinismen? Vi läser dem och hoppas att denna gång kunna fånga det ondas väsen.
All tankemöda är inriktad på att reducera det onda i denna utvecklade variant till en enkel och okomplicerad form. När vi till slut lyckas med det inser vi att än en gång har svaret på vår fråga halkat oss ur händerna. Än en gång står vi handfallna – som Job.
Nobelpriset i litteratur
17/9 -2006
Nu närmar vi oss den tid på året då en och annan börjar fundera kring årets Nobelpris i litteratur. Vem vill vi ge priset till i år? Om någon skulle fråga mig vad jag tycker, så skulle jag säga Adam Zagajewski – precis som jag sa förra året. Fast hur viktigt är det här priset? För den som får det är det naturligtvis betydelsefullt, om inte annat så är pengarna bra att få. Äran då? Jo, nog innebär det väl fortfarande en stor ära, även om den med åren och de ibland märkliga valen kanske har skamfilats något. I mycket handlar väl valet om ett slags kvotering: kön, land, genre och vad det nu kan vara mer. Och så handlar det väl om politik eller gör det inte det?
I alla fall: Zagajewski.
För den här dagen har jag valt ut dikten ”Postumt opus” ur diktsamlingen ”Törst” ( i översättning av Anders Bodegård – en av de verkligt stora översättarna i Sverige idag). Diktens helhet talar stort och klart till mig, den liksom genomströmmar mig, men själva den innersta kärnan tycker jag finns i de här raderna – du hittar den kanske någon annanstans:
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Den hemlighetsfullt frustande överlyckliga natten trollbinder mig och ger mig ilningar av glädje. Därinne finns en av livets värmepunkter. Orden bosätter sig i mig.
Postumt opus
Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.
Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.
En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?
Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.
Att hota ur ett underläge
16/9 -2006
Jag strövar omkring i Elfriede Gerstls pappersträdgård (”mein papierener garten”) igen. Jag hittar en liten dikt som heter ”drohung?” (hot?):
wenn du weggehst
flieg ich roter luftballon
für immer davon
dann hält mich keiner mehr
Vad är det för en röst som talar här, så lugnt hotfullt hjälplöst förtvivlat och ändå så lätt? Om/När du ger dig av, flyger jag röda luftballong, för alltid bort, då håller mig ingen mer.
Moaierna går till sina platser
15/9 -2006
Om man genomkorsar Jorden med Påskön som utgångspunkt kommer man ungefär hit. Och se, också här finns en uråldrig befolkning av stenstoder som ser ut över landmassorna och haven, över skyarna och bort mot horisonterna med allseende tomma stenögon.
Och en gång vart tusende år färdas de antipodiska moaierna genom Jorden för att ta varandras platser…
Hjalmar Gullberg: Den sista kvällen
14/9 -2006
Den sista kvällen
Snart blir därute löven glesa.
Pendylen slår. Vi räknar slagen.
Det är för att du snart ska resa,
vi gått förstämda hela dagen.
Vi går till bords men utan hunger,
och våra andetag blir korta
var gång en vind bak rutan sjunger.
Det är för att du snart är borta.
I fönstret ligger tidtabellen.
Vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen,
för att vår sommar är förliden?
Hjalmar Gullberg är min bror, min plågoande, stickan djupt in under nageln. Här i ”Den sista kvällen” har han avbildat livets eller lyckans korthet på ett sådant sätt att jag nästan inte får luft när jag läser. Han kväver ihop den lyckliga tiden till ingenting: ”Pendylen slår. Vi räknar slagen.” Nu – och så är allt borta. Livet som en tom hand, som en gång varit full: ”Vem tröstar oss den sista kvällen, för att vår sommar är förliden?”
Joachim Fest är död
13/9 -2006
För tre dagar sedan skrev jag en text om Joachim Fest och hans senaste bok här. Nu har jag fått veta att han just har dött, och därför vill jag skriva ännu några rader om honom. Jag stödjer mig på en artikel av Matthias Matussek (också denna gång), en artikel som bär titeln ” Zum Tod von Joachim Fest – Der stolze Einzelgänger”.
Jag väljer ut ett par korta avsnitt ur Matusseks text och översätter dem till svenska. Först kommer här en liten kommentar av Fest till barndomen och fadern:
”Es war keine besondere Kindheit”, sagte er ganz beiläufig. ”Nichts Spektakuläres. Außer dass mein Vater mich und meine Geschwister davor bewahrt hatte, Nazis zu werden.”
(”Det var inget särskilt med min barndom”, sa han i förbigående. ”Inget märkvärdigt. Utom att min far bevarade mig och mina syskon från att bli nazister.”)
Matussek beskriver boken Fest nyss avslutade (”Ich nicht – Erinnerung an eine Kindheit und Jugend”) – och som jag skrev om här för tre dagar sedan – som ett testamente:
Nun weiß man, dass die Arbeit an diesem Buch die Arbeit an seinem Testament bedeutete. Das wollte er den Deutschen noch hinterlassen: die Erzählung darüber, dass es möglich war, anständig zu bleiben.
(Nu vet man att arbetet med den här boken innebar arbetet med hans testamente. Detta ville han lämna efter sig till tyskarna: berättelsen om att det var möjligt att förbli anständig.)
Apropå allt ståhej kring Grass’ lökbok säger Matussek:
und so war es möglich, auf dem Höhepunkt des durchaus auch stupiden Grass-Lärms diese leisere, ungleich wichtigere Stimme hörbar zu machen.
(och så blev det möjligt att samtidigt med höjdpunkten av det utan tvekan också stupida Grass-larmet, göra denna lågmäldare, ojämförligt viktigare röst hörbar.)
Matussek fortsätter med jämförelser med Grass:
Gerade die Polarität zu Günter Grass lohnt die nähere Betrachtung. Anders als der Nobelpreisträger, der sich im Pulk des linken Mainstream stets wohlfühlte, war Joachim Fest der große Einzelgänger. Auf seine Umgebung wirkte er bisweilen ein wenig hochmütig. Er war der konservative Analytiker. Doch er war immer auch derjenige, der sich bedenkenlos zwischen alle Stühle setzte, wenn es seine Überzeugung erforderte.
(Just kontrasten till Günter Grass är värd att titta närmare på. I motsats till Nobelpristagaren, som alltid trivdes bland massan i vänsterhuvudfåran, var Fest en som gick sina egna vägar. För sin omgivning tedde han sig allt emellanåt lite högmodig. Han var den konservative analytikern. Men han var också den som alltid utan betänkligheter satte sig mellan alla stolar, om hans övertygelse krävde det.)
Mot slutet av artikeln kommer Matussek tillbaka till Fests ungdom och barndom:
Fests Jugenderinnerungen erzählen von einer Kindheit in Berlin und von einem Vater, der 1933 aus dem Schuldienst flog, weil er regimefeindliche Bemerkungen gemacht hatte. Es war eine Kindheit, in der Literatur und Theater so wichtig waren wie Fußball. Eine Kindheit, in der es vorkam, dass der Vater mit einem blutverschmierten Kopfverband in die Küche stürzte, wenn es wieder einmal eine Schlägerei mit dem braunen Mob gegeben hatte. Eine Kindheit, in der die Besorgungen für den Nachbarn Goldschmidt eine Selbstverständlichkeit waren.
(Fests ungdomsminnen berättar om en barndom i Berlin och om en far, som 1933 fick sparken från sin skolledartjänst, eftersom han hade yttrat sig regimkritiskt. Det var en barndom där litteratur och teater var lika viktiga som fotboll. En barndom, där det hände att fadern kom instörtande i köket med ett blodigt förband om huvudet, för att det återigen hade varit slagsmål med den bruna mobben. En barndom, där det med självklarhet ingick att man gjorde små tjänster åt grannen Goldschmidt.)
På en av de sista raderna säger Matussek så här till och om bokhandlare och läsare:
Sobald sie damit fertig geworden sind, den Grass-SS-Juckreiz zu kratzen – das wichtigere, das wahrhaft große Buch dieses Herbstes ist das von Joachim Fest.
(Så snart de är färdiga med Grass-SS-klådan – den viktigare, den verkligt stora boken den här hösten är den av Joachim Fest.)
Och jag tänker så här om Fest: Någon enstaka gång hörs i den här världen av tvetydigheter, hyckleri, medlöperi och feghet en modets och klarhetens röst.
Här finns hela Matusseks text.