Else Lasker-Schüler skriver så här om sin vän målaren Franz Marc:
Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen. Immer erinnerte mich der blaue Reiter aus dem Kriege daran: es genügt nicht alleine, zu den Menschen gütig zu sein, und was du namentlich an den Pferden, da sie unbeschreiblich auf dem Schlachtfeld leiden müssen, Gutes tust, tust du mir.
Er ist gefallen. Seinen Riesenkörper tragen große Vögel zu Gott, der hält seine blaue Seele, eine leuchtende Fahne, in seiner Hand. Ich denke an eine Geschichte im Talmud, die mir ein Priester erzählte: wie Gott mit den Menschen vor dem zerstörten Tempel stand und weinte. Denn wo der blaue Reiter ging, schenkte er Himmel…
Hej Bodil! Utan att det har direkt anknytning till Franz Marc, vill jag bara säga att jag upplever en glädje och lättnad över att läsa din och Agnes bloggar. Att centraleuropa finns… När jag var i Berlin förra året föll jag handlöst, upplevde det som en befrielse att till exempel läsa Die Zeit. Det var mer av Europa och betydligt mindre av de starka vindar som hela tiden blåser från USA och ofta får oss att inte orka se annat än deras oftast torftiga kultur (New York räknar jag som en del av Europa…).
Malcolm: Det är nog så att Sverige inte har mycket till Europaanknytning idag, i alla fall inte kulturellt. Kanske kan vi hjälpas åt med att ändra lite på det här – inte så mycket genom att vända oss emot det amerikanska inflytandet som genom att försöka visa på allt det som finns och funnits i Europa…