Hertig Larson av Mongoliet

Någonstans får jag börja, så jag börjar här: Välkomna ni eventuella läsare, hur ni nu har hittat hit… Ja, det här är öppningsdagen.

Igår kväll besökte jag för första gången Humanistiska föreningen här i Vänersborg. Kvällens talare var författaren och journalisten Axel Odelberg och ämnet var dennes bok Hertig Larson. Det var ganska mycket folk i Vänersalen på högskolan här, de flesta över sextio, några känner jag, andra kände jag igen, men de flesta har jag i alla fall aldrig medvetet sett förut. Det tar tid att bli vänersborgare, alla småstäder liknar nog varandra när det gäller de här osynliga gränserna mellan de "riktiga" och nykomlingarna. Man ska nog vara född här för att inte räknas som nykomling.

Historien om Larson är historien om en torpargrabb som blir hertig i Mongoliet. Vägen dit är ett hisnande äventyr: en enorm nästan övermänsklig energi, längtan efter de stora äventyren, begåvning för vänskap och lyckan eller slumpen (fortuna) är de krafter som för honom på de allra märkligaste vägar till de allra mest egenartade mål man kan tänka sig. Larson blev missionär (han kunde bara svenska när han började sin missionärsbana i Mongoliet), reseledare, affärsman, arkeolog, diplomat, fredsmäklare, Kinas expert på Mongoliet och ja, hertig av Mongoliet.

Odelberg pratade på vant och säkert och verkade ibland som ett slags lugnare och vardagligare variant av hertig Larson. Han har farit omkring överallt i Gobiöknen, fotograferat nästan osynliga husgrunder på den mongoliska stäppen och vackliga torpstugor i de västmanländska skogarna, hela tiden hack i häl på Larson. Framförandet var njutbart och underhållande och ändå kanske inget så där alldeles särskilt, tills han använde ordet "bisträcka". Då hajade jag till och tänkte: Oj, vilket ord. Jag tror aldrig jag har hört någon använda det i tal förut. Nu minns jag inte längre vem som bisträckte vem med vad, men det är mindre viktigt.