Blogg

På fredagmorgonen gick jag på ett seminarium om modern polsk berättarkonst. ”Vad berättar Polen idag?” var namnet på seminariet och medverkande var Krzysztof Varga, Inga Iwasiów, Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson. Utgångspunkt för samtalet var en nyutkommen antologi ”Navelsträngen i jorden” som sammanställts av Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson; dessa har också översatt några av texterna. Krzysztof Varga och Inga Iwasiów är två av antologins berättare.

En av berättelserna i antologin är skriven av Olga Tokarczuk. Det var den jag läste först och det är den jag tänker tala lite om här – längre fram tänker jag kommentera några av de andra. ”Professor Andrews i Warszawa” handlar om en kulturkrockchock. Andrews är professor i psykologi i London. Han ”representerade en riktning inom psykologin som var mycket betydelsefull, mycket seriös och spåddes en lysande framtid.”

Andrews landar i Warszawa, han har kommit dit för att hålla en serie föreläsningar om sina nya psykologiska rön. Först verkar allt gå bra – med undantag för att hans väska försvinner – han får en guide, han äter middag med henne och hennes pojkvän och han visas till sin lägenhet. Sedan byter tillvaron skepnad: Morgonen därpå fungerar inte telefonen, Andrew går ut och han går vilse, ingen förstår vad han säger, han misslyckas med att köpa mat. Dagarna går, problemen hopar sig, han kommer ingenstans, ingen förstår vad han säger, guiden dyker inte upp, inga föreläsningar hålls, han dricker massor av vodka.

Här och där i texten mellan beskrivningarna av det dystert tröga och röriga händelseförloppet dyker små ironiska kommentarer till Andrews psykologiska teorier upp: ”Så han bestämde sig för att lyssna på sin instinkt – det var en av institutets viktigaste principer – att lyssna på instinkten, intuitionen, föraningen.”

Till slut återstår bara flykten, Andrews vill bort från det obegripliga Warszawa: ”Sedan blev han skräckslagen igen och kom att tänka på ambassaden, så han sluddrar gång på gång fram: ’Embassy’, ’British embassy’. ’War’, sade mannen och grep med händerna i luften med sådan kraft att man nästan kunde se en kpist växa fram. Mannen satte sig på huk, blundade och gav ifrån sig ljud som härmade skott. Han besköt väggarna med fullt av hängande ormbunkar. ’War’, upprepade han.”

Det här året stod den litauiska litteraturen i centrum på bokmässan. En ganska stor grupp litauiska poeter och prosaister hade kommit till Göteborg, fler än tio tror jag de var. De läste ur sina dikter och romaner, de intervjuades om sina böcker och om sitt land, ett land som är så okänt i Sverige att väl de flestas kunskaper här inskränker sig till att namnet på huvudstaden är Vilnius och att Litauen är en del av Baltikum ( vad nu det är…). Författaren Herkus Kuncius skriver någonstans i sin bok ”De försvunna texterna” att litauer har fyra tår, att de tillhör ett annat släkte än andra människor i världen. (Tyvärr har mitt exemplar av ”De försvunna texterna försvunnit, så jag kan inte komma med något riktigt citat.) Vem kan motbevisa honom?

Jag hade kommit för att lyssna på Sigitas Parulskis. Han läste ur början av sin roman ”Tre sekunder himmel”. Han satt där uppe på podiet liksom innesluten i sig själv, kompakt, tung, som huggen i sten. Han läste fascinerande entonigt och undvek så gott helt blickkontakt med publiken:

Jag gick till havet, klippte naglarna, tappade bort saxen. Jag badade, sprang omkring på stranden och hävde ur mig en massa strunt, gnodde mig med handduken tills huden började svida behagligt. Därefter satte jag mig att glo som ett fån på havet. Inte vet jag vad andra människor ser när de ser på det, jag ser ingenting. det går väl an om en båt glider någonstans längs horisonten. Då ser jag båten men inget mer. När båten är borta – bara vatten, massor av meningslöst hävande salt, kallt vatten.

Efteråt köper jag romanen och också diktsamlingen ”En hund av marmor”. Jag smyger mig försiktigt fram mot Parulskis. Han tittar rakt ut ur huvudet. Jag frågar om han kan skriva något i den ena boken, ja, det är ”En hund av marmor” jag har överst. Han gräver lite i sin väska och får upp en penna. Han tar boken och skriver med stora bokstäver på försättsbladet: THANK YOU SIGITAS P. Överraskad eller ska jag säga överrumplad tittar jag på texten, tackar och drar mig snabbt tillbaka.

Jag har nu börjat läsa lite i ”En hund av marmor”. Jag känner inte alls till alla dikterna ännu och jag tänker inte läsa dem fort. Den här har jag i alla fall valt ut att visa er här:

Istid

vi sågade ved, plank från en riven
lada, stockar, tjocka böcker
av trä, sida för sida,
årsring för årsring, vid sågen stod farbror
sankt antonius, och far och jag
biträdde honom, från höger, från vänster
det snöade, våra handskar var dyvåta, det snöade
sågspån, vi sågade vedbon
full, så kom mamma, den heliga anna
hon steg ned från himlen och sade
sankt antonius, jag tar nån spänta
till tändved, ta inte bara en
se så mycket vi har sågat upp, jag ser
skrattade mor, skrattade farbror
skrattade den helige fadern, sågen
blev stum, boskapen började råma
sjön slutade slå, och vi upptogs
i himlen

Och här kan ni läsa mer om Parulskis… jag upptäckte det nu.

Igår kväll kom jag hem från tre våldsamt intensiva dagar på bokmässan i Göteborg. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är upp och ner.

En sådan här bokmässa kan ju vara något väldigt ”världsligt” med mängder av evenemang, en massa bokinköp och en massa folk man träffar. Å andra sidan kan det bli omtumlande och nästan obegripliga upplevelser av poesi, originella mänskliga varelser, märkliga möten. Jag tror att det var mest av det senare för mig den här gången.

Den vitryske poeten Ales Razanau står i grå, lite skrynklig kostym i ena hörnet av monter H05:29. Hans gestalt avtecknar sig tydligt mot den vita väggen och hans röst med dess lätt återhållna kraft hugger bort det omgivande bruset tills det inte alls finns. Han läser på vitryska och allt omkring honom är tyst. Och jag hör och upplever och förstår. Sedan kommer översättningen och jag hör och förstår orden:

Gränslöshet

Halva livet är jag vänd mot världen, halva
vänder jag mig bort,
halva livet skriver jag på vägen
mina namn, halva
stryker jag vad jag har skrivit,
halva livet växer jag under jorden, halva livet
växer jag upp ur jorden:

och allt mindre i mig är jag, och allt mer
är gränslöshet.

Så dyker han upp på stora scenen i H-hallen – kanske är det nästa dag. Jag sitter långt framme – jag vill ju höra. Han samtalar med någon som ställer frågor. Jag får veta att han varit Hannah-Arendt-stipendiat i Hannover i två år. Han läser – på vitryska – ur lyriksamlingen ”Hannoversche Punktierungen”. Boken innehåller korta, ultrakorta dikter, på vitryska på vänstersidorna, på tyska på högersidorna. Efteråt frågar jag om det går att köpa diktsamlingen. Han ser prövande på mig, säger egentligen ingenting, eller mumlar han något? – sedan räcker han mig boken: Jag tackar lite förvirrad. Är det jag som har den nu? Ja, och här ligger den och jag väljer en dikt:

Eine Ente quakt:
ihre Stimme läuft
eine steile Treppe
hinab.

Jag bläddrar lite – bakåt eller framåt:

Ja, sogar die weiße Wolke,
auch sie,
hielt inne über dir,
blühender Kirschbaum.

Och jag vänder lite på bladen igen. Och här:

Ein Apfel ist herabgefallen.
Der Zweig sucht
sein früheres Gleichgewicht.