Blogg

Igår synade vi under rubriken ”Den ultimata sprickan skaver” delar av språkets vulgärsidor här. Riktigt grovkalibriga floskler som en del av dem som nämndes i gårdagens samtal är väl inte så svåra att identifiera och eliminera, men på många andra vis kan det ofta vara ganska svårt att hålla ordning i det egna ordstallet. Var och en har sina egenheter, som vid någorlunda balanserad användning stannar inom det vi kan kalla ett ”personligt uttryckssätt” eller en ”individuell stil”, men någonstans går en gräns och bortom den kan de här egenheterna bli till svulstighet, tjat eller skräp. Hos mig själv eller mitt sätt att skriva har jag upptäckt – ja, ganska sent har jag gjort den här upptäckten – att jag överanvänder orden ”här” och ”nu”. I och för sig förstår jag varför jag lockas så av dem: de fäster det jag säger på ett tydligt sätt i rum och tid och det känns betryggande och rejält. Dessutom är de båda till sin form små och korta och märks inte så mycket, det dröjer alltså innan de stör. Lustigt nog gör jag på samma sätt när jag skriver på tyska. Texterna vimlar av ”hier” och ”jetzt”, fast i tyskan finns som väl är varianten ”nun” och det gör den här tendensen mindre uppenbar. På italienska blir problemet ytterligare ett steg mindre synligt, eftersom det finns synonymer till båda orden. Men jag skriver ju mest på svenska och innan jag lämnar ifrån mig en lite mer genomtänkt text på det här språket, har jag på senare tid tagit för vana att som avslutning söka igenom den efter vad som tycks mig överflödiga markeringar av här och nu. Fast helt säker på om det är någon mening med denna rutin är jag inte.

Att vissa ord i ett slag blir moderna och plötsligt massförökar sig under någon mikrosekund av jordetiden är ingenting nytt och kanske ingenting att irritera sig på; inte med någon större häftighet i alla fall. Jag tål ganska bra ordet ”klockrent”, även om jag tycker att det är lite tråkigt att det blivit en sådan floskel. Om någon jag tycker om använder ordet, försöker jag att höra mig förbi det. Om någon jag inte gillar använder det, förbinder jag det raskt och elakt med den personen. Den nya (ja, ny och ny) användningen av ordet ”attityd” äcklar mig lite lätt och det där med att så många saker plötsligt har blivit ”ultimata” har ett löjets skimmer över sig: den ultimata sexguiden/ partydrogen/ soffgruppen/ lattevispen/ gråtfesten/ outleten etc etc. Jag känner mig smått ultimat när jag hör det. I en egen kategori finns den trista hälsningsfrasen ”mvh”, ett byråkratiskt inspirerat modeuttryck. Jag blir alltid lite förstämd när någon jag känner sympati för, avslutar ett brev eller mail till mig på det viset, fast jag försöker sedan genast att förtränga det, men det går oftast inte särskilt bra. Sedan har vi ordet ”kränkt” som ju för inte så länge sedan verkligen betydde något, men som nu är en kvasisociologisk gnällterm som brett ut sig som en stor såsig smet över jättelika tal- och skriftområden. Förvanskningen av det ordet stör mig betydligt mer än de småfåniga orden ”ultimat” och ”attityd” (”Om du har attityd når du framgång.”), fast å andra sidan ”attityd” har ju också haft en klart avgränsad betydelse en gång. Det kanske värsta är när själva grundorden blir floskuliserade. Jag tänker på ord som ”spricka” eller ”skava”, som jag på senare tid (något decennium eller mer) hört och sett om och om igen i texten om litteratur, i diktanalyser: ”orden skaver mot varandra”, ”det finns en spricka”. När uttrycken först användes i de här sammanhangen upplevdes de säkert som klara och innehållsdigra, men när tusentals textanalyser vimlar av sprickor och skavanden känns de bara irriterande och faktiskt sorgliga.