Jag vill protestera mot den ”sanna” berättelsen i ”Klämda” (och även mot efterföljarna ”Glömd” och ”Skäktan”). Så var det inte alls! Ärligt. Alla sa nåt annat och en del gjorde det också, vettja. Dessutom vill jag tala om att författaren har färgat håret och vantrivs och att det finns fler författare som skriver om samma sak och inte heller är så glada.
PS Jag kräver att detta ska stå i alla svenska dagstidningar varje dag under hela det här året!
Jag läser ett avsnitt i Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag”, ett avsnitt om poesiöversättandets villkor och omöjligheter:
Det säger sig självt att poesi i viss mening är oöversättlig. Medan musik, dans och bildkonst låter sig transporteras över gränser, gäller andra förhållanden för poesin. Poesin har till och med en särställning i förhållande till andra litterära genrer, som utan större förlust låter sig översättas. Men även om språket oftast når sin yttersta sensibilitet och mest raffinerade struktur i poesin, skall man likväl försöka att översätta den, eller snarare överföra den med omdiktning.
Om poesi skall presenteras på ett främmande språk, måste den naturligtvis vara semantiskt försvarbar, något som ofta låter sig göras, men den måste också ha estetisk och fonetisk uttrycksfullhet på det andra språket, vilket kan visa sig vara mer problematiskt att åstadkomma. Utmärkta dikter kan ha svårt att komma till sin rätt på ett främmande språk, och mindre goda dikter kan ibland vinna i styrka. En volym med utvalda dikter på originalspråket bör därför aldrig göras identisk med ett urval med översättningar av samma författare till ett annat språk.
Det är alltså möjligt att omdikta, men resultatet är och förbliver andra dikter. Idealiskt vore det naturligtvis, om läsaren aldrig lät sig nöja med ett eko av det ursprungliga, utan istället tog sig för att lära sig en viss diktares eget språk för att kunna läsa texterna i original.
Jag läser och begrundar de här raderna både för att trösta mig själv och för att med gott samvete kunna misströsta.
Igår fick jag ett mail som bland annat innehöll den här intressanta lilla kommentaren till Putins besök i Dresden:
I förrgår, när jag övade på fjärkontrollen till den "tyska tv:n", kom jag in på en galaföreställning på Semperoperan i Dresden. Plötsligt såg jag till min häpnad Vladimir Putin sitta på första åskådarraden. Han var tydligen hedersgästen och omsvärmad av alla där. Så tog han sig till talarstolen, vecklade ut ett papper och höll ett ganska långt tal – på tyska. Efter 12 år som KGB-man i Dresden talar han rätt flytande, fast ibland snubblar han lite, när det går för fort; då ler han lite förlåtande (mot sig själv) och sänder ett halvbrett grin mot publiken och fortsätter. Talet handlade bl.a. om den rysk-tyska vänskapen (farligt ord !), om kulturens sammanbindande kraft, om Elb-Florenz, om Thomas Mann, ryska musiker etc. Sedan fick han en utmärkelse, vad det nu var och hans tyske introduktör hoverade honom mycket, fast kom med ett och annat litet tjuvnyp. Han tackade för tre tavlor, som Dresden (åter)fått från St. Petersburg och "hoppades på en fortsättning".
Jag bläddrar ett varv till genom gårdagens SvD för att se om jag mindes rätt. Jodå.
Där står Obama med korgbollen i nävarna igen. ”Hur ser Obamas laguppställning ut”, undrar journalisten.
Är världen en spelplan med olika lag – eller dream teams, bevars – uppställda här och där? Vem vinner när alla förlorar? Nej, det är förstås fel fråga.
Samtidigt – några sidor framåt i samma tidning – är världens spelutvecklare bekymrade över att ”vuxnare spel har svårt att slå igenom”:
Och apropå detta med vuxenhet: ”det kommande Battlefield heroes har fått ett mer lekfullt utseende”. Så här?
Nya kläder i spelet?
Jag har nu kommit till det sista kapitlet i Inger Enkvists bok ”Spanska tänkare under 1900-talet – en introduktion” och jag vill nu våga mig på en första lite allmän kommentar till dess uppbyggnad och en liten smula om innehållet.
Boken behandlar fem spanska tänkare från lite olika delar av det förra århundradet. Urvalet av dessa har bland annat skett på följande sätt: ”Ett kritierium har varit en önskan att komplettera läroböcker i litteraturhistoria i första hand och i spansk politisk historia i andra hand. Namnen har valts därför att de ofta omnämns som filosofer eller tänkare i läroböcker utan att läroboksförfattarna närmare går in på deras verk.” Vidare skriver Enkvist så här om urvalet: ”Jag har valt de namn som jag har sett omnämnda om och om igen. Urvalskriteriet har inte varit att jag speciellt sympatiserar med tänkarna i fråga utan handlar om deras synlighet i läroböcker och offentlig debatt.”
Annat som deklareras i inledningskapitlet är att ”avsikten är att ge en sammanfattande och samtidigt konkret bild av spanskt tänkande under 1900-talet” och att ordet ”introduktion” i titeln vill understryka att texten är avsedd för icke-specialister. Man skulle kunna säga att det är en populärvetenskaplig bok i ordets bästa mening. Otypiskt för detta populärvetenskapliga är möjligen den drygt sex sidor långa bibliografin och den relativt omfattande notapparaten.
Vilka fem tänkare har då Enkvist valt ut? De två första (och äldsta) är de båda giganterna Miguel de Unamuno och José Ortega y Gasset. Dessa är i mycket varandras motsatser och man skulle kunna säga att Enkvist placerar in de övriga tre – María Zambrano, Eugenio Trías och Fernando Savater – i det koordinatsystem som dessa två tillsammans bygger upp.
Man skulle också kunna hävda att Enkvist i den här boken spänner en tråd mellan rationalism och irrationalism. Vid den rationella polen hittar vi Ortega och vid den irrationella Unamuno. Zambrano befinner sig mycket nära Unamuno och Trìas ett litet stycke därifrån medan Savater befinner sig nära Ortega.
Boken innehåller ett längre kapitel om var och av de här fem tänkarna och dessutom ett kapitel där Enkvist jämför Ortega och Unamuno. I nästsista kapitlet av boken finns dessutom ett avsnitt där alla fem tänkare jämförs vad gäller förhållandet till estetik, etik, religion och politik. I slutkapitlet försöker Enkvist urskilja vilka de nya spanska tänkarna kan vara.
De fem tänkarnas utvecklingsgång tecknas mot bakgrunden av de svåra förutsättningar för ett fritt idéskapande som det spanska inbördeskriget och Francotiden utgjorde.
Jag kan tillägga att det inte är svårt att av bokens text utläsa hos vilka av dessa tänkare som Enkvist har sina sympatier. Det är hos de två som hyllar förnuft och klarhet, Ortega och Savater. Dessutom sympatiserar Enkvist tveklöst med dessa bådas optimism och tro på människans utvecklingsbarhet.