Blogg

En anteckning om DDR och Palestina

Igår bläddrade jag lite i mina gamla dagböcker från tiden i DDR, en tid som kom att sätta djupa spår i mitt sinne. I mitt bläddrande fann jag en anteckning som berör den palestinska närvaron i DDR, en närvaro jag först inte alls förstod, men så småningom fick jag höra att de var där för ”militär träning” inför kriget/krigen mot israelerna. DDR, som alltid utmålade BRD som antisemitiskt, stödde i själva verket ”kampen mot judarna”. I mitt kvarter fanns det många palestinier.

19.1 1982

Jag har äntligen träffat en ny västeuropé här. Han heter Kalle och är från Finland och han studerar medicin i Greifswald. Egentligen förstår jag inte varför han gör det här. Han måste till exempel delta i fyra timmars undervisning i marxism-leninism i veckan (som alla andra studenter). Många av hans medstudenter i det ämnet är palestinier och han har berättat för mig att man under dessa föreläsningar bland annat har talat om att alla judar är rasister.

Aus der Ferne – Else Lasker-Schüler

Aus der Ferne

Die Welt, aus der ich lange mich entwand,
Ruht kahl, von Glut entlaubt, in dunkler Hand;
Die Heimat fremd, die ich mit Liebe überhäufte,
Aus der ich lebend in die Himmel reifte.

Es wachsen auch die Seelen der verpflanzten Bäume
Auf Erden schon in Gottes blaue Räume,
Um inniger von Seiner Herrlichkeit zu träumen.

Der große Mond und seine Lieblingssterne,
Spielen mit den bunten Muschelschäumen
Und hüten über Meere Gottes Geist so gerne.

So fern hab ich mir nie die Ewigkeit gedacht…
Es weinen über unsere Welt die Engel in der Nacht.
Sie läuterten mein Herz, die Fluren zu versüßen,
Und ließen euch in meinen Versen grüßen.

Från fjärran

Den värld jag länge vänt mig bort ifrån,
Vilar nu kal, avlövad sin glöd, i dunkel hand;
Bortvänd är den hembygd jag överöst med kärlek,
Levande mognade jag hän in i himlarna.

De överförda trädens själar växer också
Redan på jorden in i Guds blåa rum,
För att mer innerligt drömma om Hans härlighet.

Den stora månen och hans älsklingsstjärnor,
Leker med musselskalens glimmerglans
Och vakar i kärlek över Guds ande över haven.

Så fjärran har jag aldrig tänkt mig evigheten…
I natten begråter änglarna vår värld.
De renade mitt hjärta för att mildra markerna,
Och lät hälsa er i mina strofer.

Nora Ikstena

I många år hoppades jag på att Adam Zagajewski skulle få Nobelpriset. Sedan var tiden ute för det. Och därefter hände det ena efter det andra som drog ett löjets skimmer över priset och allt började mer och mer likna vadhållningar kring hästkapplöpningar och så släpptes Handke fram just när nya förnekelser av krigsbrotten på Balkan vällde upp. Ja, mycket pengar verkade priset mer och mer handla om och olika slag av kvoteringar mellan länder, kön och världsdelar.

Nyss kom jag ut ur helvetet. Ja, jag är fortfarande inte mig själv helt, men jag börjar kunna sila in lite mer av mediala omvärldshändelser – sådant är ju egentligen av ringa värde, men förneka att det sker mig kan jag inte: Nobelpriset i litteratur ska delas ut idag och jag vet vem jag önskar det: Nora Ikstena.

”Livets fest” kom på lettiska 1998 och i Juris Kronbergs’ svenska översättning 2008. Här är några rader ur en recension jag då skrev:

°°

”Livets fest” börjar och slutar – i drömkursiv – med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:

”Det som är dött må leva, det som lever må dö.”

°°

Och här är ytterligare ett stycke ur den recensionen:

°°

Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungdom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar fragment ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.

°°

”Modersmjölken” kom på lettiska 2015 och Juris Kronbergs’ översättning 2020. Så här börjar min recension av den:

°°

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser.

°°

Och här ett stycke från mitten:

°°

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

°°

Och detta är slutraderna i recensionen:

°°

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

°°

Och översättaren Juris Kronbergs lever inte mer. Vem ska fortsätta hans värv?

Sommaren lutar sig in i oktober

Sommaren som försvann och för mig åts upp av en förgiftning och av min vettlösa envishet sträcker nu på nytt ut sig och lutar sig in i oktober, kanske längre än så. Det går inte att veta och inte önskar jag veta det heller. Vetande om framtiden är oftast något överskattat. Vi undrar för att undra men inte för att veta.

Igår tog Miki och jag femman till Jarun ganska sent på förmiddagen. Jag är inte säker på om ni kan urskilja att de båda välbrynta herrarna därborta på bänken spelar schack, men jag vet att det är så, att det var så. Och jag tänkte att de verkligen gjorde rätt sak på rätt plats vid rätt tidpunkt. De satt där lugna och nöjda, fyllda av ett slags loj tillit till den egna förmågan. Den ene lika väl som den andre.

Miki och jag gick vidare till vår bukt. Traditionsenligt gick Miki först ut en liten bit i vattnet, drack i olika riktningar som om han jämförde vattnets smak här med vattnets smak där. Sedan la han sig till rätta under popplarna.

Jag bredde ut mina handdukar, sträckte ut mig och blundade mig in i gränslandet mellan minnet och glömskan. De ger varandra utan att ta. Och så gick timmarna. Ja, jag simmade runt lite då och då och Miki skällde ut några badhundar och så delade vi vår medhavda matsäck. Eftermiddagen började luta sig och vi gick i sakta mak tillbaka mellan träden. Jag tittade på svanarna – här är man inte rädd för svanar och jag ser ofta småbarn mata svanar – och människorna i gräset och på bänkarna. De flesta höll sig nu i skuggan.

Nytt liv

Den här sommaren kom att sända mig djupt ner i en fasansfull giftgrop. Obeskrivliga veckor åt sig igenom mig. Ändå fick jag så mycket hjälp: Nej, jag räknar inte upp era namn (ni vet och ni vet också ordningen) men jag är er gränslöst tacksam och jag kommer inte att glömma. Mer berättar jag inte för det är oberättbart. Några dagar efter att jag kommit tillbaka hit hem tömdes jag på giftet och ytterligare ett par dagar efter det kände jag igen mig själv igen och så nådde jag den punkt när jag på nytt kunde göra upp planer, små för den som inte vet med vilket mått jag mäter. Jag bestämde mig för att med Miki ta tåget (som tar fem timmar och stannar på över fyrtio ställen) ner till Rijeka och havet. Och Mamma Maria. Under resan njöt jag som så ofta annars av alla de fantastiska stinsarna, deras yrkesmässiga allvar och snygga uniformer. Här ser ni stinsen i Škrljevo. Tyvärr missade jag hans bästa pose, så den får ni tänka er. I Škrljevo är vi redan ganska nära havet.

Och så var vi framme i Rijeka och strax var vi hos Mamma Maria som hälsade oss välkomna på varmaste sätt och Miki fick lära känna Lady som inte alltid var så ladylike men Miki vet hur man hanterar sådant.

Första kvällen kom Alessandra dit och hon bodde med Miki och mig i vårt rum innan hon fortsatte hemåt till Duino.

Resten av tiden levde vi vårt vanliga Rijeka-liv mellan vår hemliga strand mellan hamnen och hamnen. Miki låg ofta i ett tält jag byggt åt honom men då och då luftade han sig och blickade ut över havet mot öarna Cres och Krk.

Om dagarna åt vi ofta på ”Konoba Fiume” vid fiskmarknaden och på kvällarna gick ofta på stadens marmorblanka golv.

Kvällsmat åt vi med Mamma Maria eftersom vi ju är hennes speciella gäster och frukost fick också bara för att hon är som hon är. Och tiden rann iväg under solen och de ljumma kvällarna.