Blogg

I förrgår publicerades min text om Thomas Bernhards Gå i Hufvudstadsbladet och jag passar nu på att lägga ut den under pausträdet också.

Thomas Bernhard inbjuder aldrig till någon lättfångad njutning och ännu mindre bjuder han på avkoppling eller underhållning och det bör vi vara honom tacksamma för. Han skriver så att det skrapar mot nervändarna på läsaren, men den som uthärdar och framhärdar belönas rikligen.

Romanen *Gå’ berättar om två män eller tre och vid sidan om dessa också om en fjärde. Jagberättaren och Oehler är ute och går tillsammans på onsdagar och måndagar. Tidigare promenerade Oehler med Karrer på måndagar, men sedan Karrer blev galen, slutgiltigt galen, går Oehler med berättaren två dagar i veckan. De två kvarvarande samtalar längs vägen om tänkandet och gåendet och om hur dessa i människan befinner sig i kamp om att vara den starkare.

”Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker.”

De talar om tänkandets faror och gräver ner sig i tänkandet på dessa tänkandets faror, som också involverar gåendet och dess bräckliga och av tanken hotade existens:

”Vi får inte tänka på varför vi går, säger Oehler, för då skulle det snart inte längre vara möjligt för oss att gå och som ytterligare konsekvens skulle snart inte något alls vara möjligt för oss, liksom även om vi tänker på varför vi inte får tänka på varför vi går och så vidare, liksom vi inte heller får tänka på hur vi går, hur vi inte går, alltså står stilla, liksom vi inte får tänka på hur vi tänker när vi inte går utan står stilla och så vidare.”

Och de talar om Karrers galenskap, om hur han blev slutgiltigt och oåterkalleligt galen. Det skedde i den rustenschacherska byxbutiken och här händer något med läsaren eller i alla fall med mig som läsare. Det förfärliga galopperande tragikomiska förlopp som tar fart där får mig att gripas av ett extatiskt euforiskt rus. Karrer låter expediten hålla det ena byxparet efter det andra mot ljuset för att avslöja tunna partier som visar på tygets sekunda kvalitet. Karrer ropar upprört att byxorna är ”tjeckoslovakiska utskottsvaror” och expediten kontrar med att de är av ”förstklassigaste engelska tyg”. Rösterna ökar i styrka och glider upp i falsett, Karrer slår med käppen på disken. I mig bubblar och skriker det och jag vet inte om det Karrer eller jag som är galen. Och detta upphör aldrig förrän möjligen efter bokens slut. Gång på gång står vi inför det ohjälpligt tunna byxtyget i Rustenschachers butik.

Då och då dyker också den framstående kemisten Hollensteiner som i förtvivlan begått självmord upp i samtalen. Han begick självmord för att den österrikiska staten tog ifrån honom alla möjligheter att få anslag just när han stod på höjden av sin bana. Och dessa saker – självmordet och den österrikiska statens nesliga handlande – framstår i boken som helt självklara. I nästan vilket annat land som helst hade det funnits möjligheter för Hollensteiner, men han kan inte förmå sig att lämna sitt hemland. Hollensteiner – och Bernhard – hatar staten Österrike, men älskar landet.

Bernhards text består av hårt flätade upprepningar och omtagningar som nästan kväver eller tar musten ur läsaren och tär på förståndet. Men kanske kan man också beskriva texten som ett musikstycke med teman och variationer, där lika på ett oregelbundet sätt studsar mellan liknande och likadant, så att texten hålls levande och farlig. Själva språkets originalitet plockas in på bara skinnet, inget äkta finns, allt är citat eller citat av citat eller bara något någon redan har sagt till någon:

”Oehler säger ofta många från Karrer härstammande meningar och tänker mycket ofta en av Karrer tänkt tanke, tänker jag, utan att uttryckligen säga att det som jag säger nu är från Karrer, det som jag tänker nu är från Karrer. I grund och botten är allt som sägs citerat är också en mening från Karrer, som jag kom på i det här sammanhanget och som Oehler mycket ofta har använt när det passat honom.”

Men på bokens sidor glimmar för den som vill se det också platsnamnens poesi. Namnet Klosterneuburgerstraße har en hemlighetsfull, mycket wiensk, skönhet och det är lätt att tro att man själv går längs denna gata varje gång – och det är ofta – namnet dyker upp. Och Oehler säger till oss: ”Vi äger ingen som helst förmåga att komma bort från Klosterneuburgerstraße.” Steinhof, mentalsjukhuset där Karrer är instängd för alltid, är ett ädelstensvackert och slutet namn. Ännu vackrare blir det om man känner till platsens verkliga skönhet och har sett den omgivande lummiga parken och Kirche am Steinhofs rika ornament och gyllene kupol. Och det har ju Bernhard. Detta är också en bok om en dunkel kärlek till Wien.

°°
Thomas Bernhard
Gehen, 1971
Gå, 2017
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

I dagarna är jag lite ungersk, dels för att jag träffar Gabi rätt ofta, dels för att jag läser Antal Szerb (Szerb Antal borde jag ha skrivit, men är visst ändå inte tillräckligt ungersk). Ja, och igår kväll var jag på Café u Dvorištu och lyssnade på en intervju med den ungerska författarinnan Edina Szvoren. Språken var ungerska och kroatiska utom att Gabi gav mig en och annan ledtråd på engelska innan den kroatiska översättningen nådde mig, förstådd, oförstådd eller missförstådd.

Vägen dit gick genom lyckligt och mjukt pulserande halvmörker som här och där visade upp knubbiga rundningar. Var kommer värmen ifrån?

Ja, och sedan satt jag där vid ett bord inne i en ring av ungerska röster. Och så kom det tvåspråkiga samtalet på scenen igång. Jag märkte eller trodde mig märka hur Edina Szvoren slingrade sig ur en del lite konventionella frågor. Hennes blick sänktes och hon blev nästan omöjlig att fotografera och jag tog det som en bild av hennes glidningar ur frågornas grepp.

Som vanligt vid sådana här tillfällen byggde jag min egen historia av de fragment som nådde fram till mig. Szvoren svarade på en fråga om något kanske helt annat att barndomen – oberoende av allt annat – var det som gått henne djupast. Och hon sade att titeln till den novellsamling, som presenterades denna kväll för att den kroatiska översättningen nyss kommit ut, var hämtad från en sida i en dagbok som hennes mamma skrivit som elvaåring. På ungerska heter boken ”Nincs, és ne is legyen”, på kroatiska ”Nema, neka i ne bude” och på italienska ”Non c’è, e non deve esserci”. Och på engelska – så jag slipper kränga fram någon svensk översättning – ”There Is None, Nor Let There Be”. Den kroatiska titeln ligger nog bäst både i munnen och i minnet.

Medan jag satt där och lyssnade tänkte jag att jag förstod vad hon tänkte och jag drog in det jag förstod i min dunkla rävlya och tuggade nogsamt sönder alltsammans och gjorde det till mitt, till en sida i ”boken” som ni nu läser ett av de tusen kapitlen ur. Ja, detta självsvåld! Vem ska förlåta mig?