Blogg

Nu är vi hemma igen från den stora resan till Mikis hemtrakter. Vi har inte hämtat oss riktigt än från alla de starka intrycken. Jag försöker sortera och förstå mina och Miki ligger mycket på soffan. Nå, det hela började i middagshettan i förrgår och vi steg på tåget mot Našice och Osijek långt borta på perrong 2a, som jag först inte fattade fanns. Det var fullt med folk på tåget men jag hittade en sittplats och Miki fick ganska smidigt plats framför mina fötter. Luftkonditioneringen var i kallaste laget men annars var allting bra, tills konduktören frågade mig om jag visste att det skulle bli buss en bit. Nej, det visst jag inte och inte många andra heller för den delen. Jag hoppades att jag hade missförstått honom. Och tåget dunkade fram och stannade än här än där, men så i Vrbovec förstod jag att det där med bussen var rätt uppfattat. Snabbt kastade vi oss av för att ha chans att få platser. Miki drog på i hårt tempo, så att vi kom bland de första. Jag frågade om bussen jag hamnade framför var rätt om jag skulle till Našice. Jadå. Vi klättrade upp och klämde in oss på en plats i ett hörn längst bak, en plats med en smal väskplats bredvid. Jag satte Miki på väskplatsen och så bar det av. Bussen var proppfull och rätt många stod, men ingen klagade på att Miki var hund. Han själv tyckte det var trångt och klättrade fram och tillbaka mellan väskplatsen och mitt knä. Jag ursäktade mig åt olika håll, men ingen klagade. Alla bara svettades och suckade och såg mer eller mindre tålmodiga ut. Jag funderade på hur vi skulle klara dryga fyra timmar så där, men beväpnade mig med tålamod och tänkte att på något sätt går det nog. Så när vi någon halvtimme senare i Križevci blev avsläppta, var lättnaden stor och ännu större blev den när jag såg hur tomt det väntande tåget var. Vi delade en rymlig kupé med en dam och allt var bra. Dessutom slapp vi den iskalla luftkonditioneringen. Här körde man vanliga hederliga öppna fönster. Visst rann svetten på mig och Miki blev lite flåsig, men det var ändå som det skulle. Då och då stannade tåget utan att det fanns någon station och folk klev av för att röka eller bara titta. Spåren sträckte sig raka långt ut över slättlandet och tiden förlorade sin snabba puls.

Damen i vår kupé frågade vart vi skulle och när jag svarade ”till Našice”, sa hon ”där finns det ingen station”. Förskräckt skrev jag till tjejerna från Farmica och fick snabbt svaret att det visst fanns en station, ja, att det egentligen finns tre lite utspridda, men att jag skulle stiga av där det stod ”Našice”. Det gjorde vi också, även om det såg lite ödsligt ut just där, men så såg vi att några väntat på oss. Ivana och Suzana vinkade och vi knatade snabbt fram längs den smala perrongremsan. Vi hoppade in i bilen och allt var frid och fröjd och snart steg vi av i centrum av Našice och strax befann vi oss vid slottet där den berömda komponisten Dora Pejačević en gång levde. I parken där hade Miki haft sina jaktmarker då han var ensamhund och vild.

Vi gick en runda där och uppsökte platserna där han en gång levt sitt liv mattar och hussar eller hus och hem. Han gick frejdigt framåt och drog bestämt i sin ända av kopplet. Ingen vet vad han tänkte under sin borstiga fäll.

Och kvällen kom och vi besökte en restaurang och åt gott och gick sedan ner till en romantisk damm med bänkar vid stränderna. Vi satt där och drack något och livet var överens med oss.

Till sist förde en av tjejerna, Marina, tror jag, Miki och mig till byn Zoljan ett tuppfjät därifrån. Där hade vi vårt natthärbärge som bjöd oss allt vi kunde önska. Och morgonen efter tittade jag ut genom takfönstret och blev då hälsad av en bevingad varelse och den härliga omgivande grönskan. Slavonien är kanske paradiset, tänkte jag utan att tänka så mycket.

Nu ligger Mikis och min stora Europa-resa delvis bakom glömskans mjuka kuddar, så jag måste gräva och flytta på saker i huvudet för att hitta tillbaka till den ena eller andra punkten eller etappen. Denna morgon har jag rekonstruerat lite från sträckan Villach-Wien, som väl tog närmare fem timmar på grund av en del smärre förseningar som växte till sig undan för undan. I alla fall kom det att bli en av de svårare etapperna. Det första problemet var de österrikiska kontrollörernas (gäller säkert inte alla, men många nog) svaghet för munkorg (Beißkorb, som det så signifikativt heter på österrikisk tyska). Detta medförde en direkt konflikt med Miki som avskyr munkorg och är blixtsnabb på att trassla sig ur den. Han är ju uppvuxen i det vilda på gatan, så han känner instinktivt att munkorg är ett övergrepp. Ändå försökte jag träna lite hemma före avresan och fann att jag kunde få honom att behålla den på i ungefär tio sekunder. Det är inte så kort tid som man tror, om man inte tänker efter och vandrar genom de tio sekunderna med ögat på tiden. Nå, ganska kort efter Villach kom den första attacken. En kvinnlig konduktör krävde att jag satte på Miki munkorgen, även om det just då var ganska tomt i vagnen. Jag rotade fram korgen och började omständligt att reglera remmarna och lika trögt och krångligt började jag trä på den, jag låtsades tappa den emellanåt. Konduktrisen kastade en varnande blick på mig men lät sig nöja – för den gången.

Några stationer senare var hon där igen och ställde sig bredbent framför mig. Jag låtsades ge Miki vatten. Han kan väl inte dricka med munkorg? mumlade jag lågt. Och så drog processen med remmarna igång och så kom påträendet och misslyckandet och nya försök. Men något annat hände längre fram i vagnen och vi blev lämnade ifred en stund igen. På nästa station steg en ganska stor grupp unga afghaner på. Det pratade högt och kastade saker omkring sig och tog fler platser än de behövde. Österrikarna i vagnen blev stelare och krympte, i alla fall de som inte reste i sällskap. Jag försökte också göra mig mindre och Miki mindre synlig för en stor sko kom hotfullt alldeles för nära honom. Vid nästa station gick de under stort buller av, men in kom en liknande grupp, ropade högt genom vagnen, tog fler sittgrupper än de behövde och sträckte ut benen i gången. Och de ensamma österrikiska resenärerna kröp ihop. Jag satt vaksam, för jag vet ju att inte alla tycker om hundar. Två stationer senare vällde killarna ut och någon sparkade ganska hårt på en väska som stack ut i gången. Konduktrisen kom förbi och jag inledde nervöst mina munkorgsgester igen, men hon hade annat i sikte och vi fick en stund relativ ro igen.

Så strömmade nya unga afghaner på tåget och scenerna från förut upprepade sig. Samtidigt fick jag syn på konduktrisen och nu stod det klart att hon ville just mig något. Hastigt såg jag mig om åt sidan och upptäckte då att en av de unga afghanerna tittade intresserat på Miki, ja, han lockade på honom. En plats i killens sittgrupp var ledig och jag tänkte att det här är kanske vår räddning. I ett nu tog jag ryggsäcken, påsen och Miki och gled som en ål över gången, sände en fråga med blicken till killen och sjönk ganska smidigt ner på platsen mittemot efter att ha korsat en rad ben. Och ja, jag hade räknat rätt. Konduktrisen vågade sig inte på mig inne i det afghanska gänget. Jag såg att en av dem ogillade mitt eller vårt inträngande, men jag struntade i det för killen mittemot kliade Miki och vi var räddade – för en stund. Och så småningom – efter ytterligare några kriser – nådde vi faktiskt fram till Wien.