Blogg

Ännu ett myrsteg är taget. Idag, tidigt på kvällen, gick jag ut med Miki för första gången på egen hand efter olyckan. En av grannarna höll upp porten och vi tog oss ut och gick förbi under Stankos balkong. Han vinkade besvärjande och halvropade ”polako” och vi gick sakta runt hörnet och sedan utmed ”parkens” ena sida. Sedan följde vi Rapska ett stycke. Miki drog men inte så värst hårt och jag höll kopplet sträckt och stödde mig med pedantisk noggrannhet på kryckan vid varje steg. En pojke ville klappa Miki och jag låste för säkerhets skull fast mig invid ett staket och allt gick bra. Vi fortsatte förbi Lopudska och ”Patriotens hus” och inget farligt dök upp i kröken. Sedan svängde vi in vid lekplatsen, dom zdravlja och apoteket och där satte jag mig på en bänk och njöt av min framgång. Miki fick en ostbit för gott samarbete. Jag satt där en stund och tänkte på ingenting och Miki nosade runt lite så långt kopplet tillät honom. Luften var mild och liksom drömsk. Efter en stund kände jag mig redo för hemvägen och vi knatade precis samma väg som på ditvägen. Och allt gick bra. En liten seger. Nu är Miki ute igen men nu är det Mirjana som håller i kopplet, så det går säkert snabbare. Högt över ”parken” är halvmånen förklädd till fullmåne och jag andas in kvällsluften genom fönstret.

Dagen är räddad tack vare Vesna och Christine som tog morgon- och dagsrundorna med Miki och kvällen räddar som sagt i denna stund Mirjana. Och jag har åkt taxi till från universitetet igen. Kanske gör jag det ett tag till.

”Sista kvällen med gänget”, det vill säga det här lilla gänget som består av Nilla, Miki och mig. Imorgon åker Nilla hem och då får vi inrätta på nytt sätt igen, Miki och jag. I alla fall firade vi med en kväll i Simpas uterum.

Och jag går visserligen med krycka men redan lite stadigare än för någon dag sedan och snart slutar jag kanske åka taxi till universitetet. Tillvaron känns oöverskådligt föränderlig. Det som var omöjligt för en vecka sedan är nu nästan lätt. Och nästa vecka anar jag ingenting om.

Morgonen har varit skön och solig och jag passar på att hälsa lite till er ifrån Simpa innan dagens lektioner har knäckt min ork. Nilla och jag fick bord och stolar utställda på terrassen efter gårdagens gråväder. Ja, och så kom Hana med vårt kaffe och Miki la sig till rätta i spanarposition. En av Simpas habituéer, minns inte hans namn nu, försökte övertala mig att klippa Miki lite ”så att han skulle bli mer attraktiv för damerna” och att han kunde ta honom till en bra frisör. Jag tackade nej och sa att han är tillräckligt stilig som han är och att de gråa stråna bara gör honom mer intressant. Och mannen som själv är rätt gråhårig tog det kanske som en komplimang…

Det tar på krafterna att bli frisk. Idag går jag bättre än igår än i förrgår… Men så här mot kvällen är jag helt matt och vet knappt vad jag har gjort. Jo, jag har rättat texter och förberett lektioner, men ändå vet jag inte riktigt. Dagen har varit kall och rågrå och jag har inte varit på Simpa. Nilla och Miki har promenerat lite minimalistiskt i kvarteren här omkring och jag har provgått till dom zdravlja och talat lite med min husläkare, doktor Herman, om hur jag ska träna. Han visste ungefär lika lite eller mycket som jag. De första två veckorna ska jag inte belasta för mycket, nej, det ska jag väl inte. Och kanske ska jag fråga en ”fizijatar”, en privat sådan. Annars har Nilla lagat god mat åt oss och nu väljer jag att visa en bild från den vackra lördagen då vi drack kaffe med Zvonko på Kerempuh trg.

Idag har jag sprängt ytterligare en gräns och varit på söndagsmarknaden borta på Britanac. I och för sig satt jag mest medan Nilla var runt och tittade och köpte lite saker. Miki fick mot sin vilja sitta med mig, men det kom förbi rätt många både hundar och människor, så han blev inte helt uttråkad, tror jag. Och det blev inte jag heller för det hände en hel del i ståndet framför mig.

Till det hela drack jag kaffe och sedan kom Nilla och visade sina inköp och efter det lämnade vi torget, korsade Ilica och smet in på en av alla de där små hemlighetsfulla gårdarna som Ilica har i sina bakfickor. Ja, och vi beställde kaffe och satt en stund i solen och Miki kikade in i hålen runt omkring.