Blogg

Miki och jag och andra

Vi började på Simpa som vanligt, eller enligt vår nya vårvana. Morgon på terrassen.

Sedan rullade vi in till stan och strosade längs Tkalčićeva med vänner, drack kaffe, tittade, nosade, pratade…

Och så bröt eftermiddagen av mot kväll och jag fick av Maria veta att Duilio är i stan och inte i Kraków längre. Han är här men på väg till Ostrava för nya koreografiska uppdrag. Miki och jag tog spårvagnen västerut.

Vi tre människor och två hundar sammanstrålade i en bar vid Savska, en bar med ett mycket långt namn, som jag har tappat ur minnet. Hundvänlig i alla fall, trots att Pika var ganska gapig. Miki teg borstigt och Maria tyckte att båda hundarna var på gränsen till farliga.

Och tiden gick och Duilio och Pika följde oss till spårvagnshållplatsen.

Sydvind

Kanske är det den galna sydvinden, kanske är det något i min inre jämnvikt som råkat i olag, i alla fall har den här dagen varit en dragkamp, en dragkamp jag gång på gång har förlorat och ändå har ingenting hänt, ingenting är tydligt fel, allt är bara så otydligt och simmigt. Ja, det är väl bara Miki som är tydlig, men han är det på ett sådant sätt att han blockerar alla passager. Han håller emot, ser snäll ut eller ironiskt snäll kanske, men han håller emot och allt blir till ett stretande.

Nej, jag blir inte arg på honom, men jag blir matt av att han är så mäktigt istadig i den här varma vinden och den märkligt förvirrande luften. Ja, vi har gått och gått och blåst iväg och jag har försökt lura vinden genom att hänga ut lakan för den att arbeta med.

Det bryr sig vinden inte om, men lakanen är torra och jag är trött och lättstörd och orkar inte med alla de här texterna som flimrar förbi. Jag tackar kvällshimlen för att den var så blå. Nu har natthimlen svart ställt sig emellan. Och sydvinden far omkring i mörkret. Miki och jag sitter härinne på golvet som två forntida tempelhundar.

Miki tittar på tv igen

Ute blåser južina och det är visst 17 grader och ja, vi har suttit på Simpas terrass och vi har gått runt kvarteren här, men nu vill jag visa er vad vi såg på tv eller rättare sagt vill jag visa att Miki förstår sig på tv – om det är rätt program, och det var det ju: Hundar, hundar som skuttade och sprang, men jag kan inte minnas att de skällde, så det var inte – bara? – ljudet som lockade Miki till tv:n.

Han var mycket koncentrerad och följde de amerikanska valparna i deras tävlingar och lekar med expertuppsyn.

Och jag tittade också, fast mest på Miki som ville jag hitta nycklar till programmet i hans hållning och minspel. Vinner någon, undrade jag, och kom att tänka på Alex, när hon var mycket liten och vi råkade se en skymt av några av de förbiflytande deltagarna i Fridaloppet i Vänersborg. ”Hinner de inte?” frågade hon mig lite bekymrat.

Morgongäster på Simpa

Och så är solen tillbaka på Simpas terrass och Ivan har ställt ut borden igen och Hana serverar. Och Miki och jag har tagit oss rollen som morgonens första gäster. Idag var det redan andra gången under den här nya epoken.

Terrassen är vår och vi hälsar vänligt från vår upphöjda position när någon vi känner går förbi. Och jag dricker mitt kaffe och vanans makt är oemotsäglig.

Miki kräver mig på belöningar för sitt sittande och sitt borstiga tålamod.

Ilma Rakusa – hennes minnen i mina

Nej, allt jag inte i varje ögonblick minns, är inte glömt, inte alltid, allt emellanåt lyfter någon annan på den skenbara eller tillfälliga glömskans förhänge. (Nebenbei gesagt: Just nu blir nästan allt jag säger lite Hoffmannskt, ni som vet vet – både varför och hur.)

Den första gången jag stötte på Ilma Rakusa och det hon skriver var i juni 2013, när hon var här i Zagreb och läste ur sin memoarbok Mehr Meer som just kommit ut på kroatiska (Mnogo Mora). Vi befann oss på Médiathèque Francaise, det franska biblioteket i närheten av Cvjetni trg, Blomstertorget. Rakusa är kosmopolit och polyglott och språken som susade i luften var tyska, kroatiska, franska, ryska, italienska och säkert något till. Hon satt på den lilla scenen och slog för sin publik upp boken genom titelns vida öppning och vi såg det havsomflutna Trieste, där hon upplevt ett präglande barndomsår. Hon läste kapitlet ”Stadsbilder” på tyska, medan den kroatiska översättningen löpte på väggen bakom henne. Genom den läsningen skänkte hon mig den triestinska barndom jag inte haft. Och jag kände igen alla platserna och jag vet att hon i texten också lagt in något av Triestes nu. Jag fick gå in på Buffet Da Pepi, den rustika slovenska restaurangen med sina köttstycken och sin surkål. Den serbisk-ortodoxa kyrkan tornade upp sig framför mig och jag fick beskåda den både inifrån och utifrån. Jag gick runt i Giardino Pubblico och jag strök förbi synagogan och såg upp mot dess branta slutna väggar. Tillsammans gick vi upp genom gränderna till den högt belägna kyrkan San Giusto. Och så återvände vi ner till Piazza Hortis och strax därefter stod vi vid havet.

Nu finns boken också på svenska och bär den sköna titeln Vidare vatten och jag går ett varv till genom dess värld och kommer först till Rakusas barndoms anhalter: födelsestaden Rimavská Soboto (nu i Slovakien, vid andra tider i andra länder) som hon återser som vuxen och känner igen på ett undermedvetet plan. Vi fortsätter till Budapest och sedan till Ljubljana, där minnena börjar ta fastare form. Hon är nu tre år och redan van vid flyttandet, som både skrämmer och lockar henne. ”Hem” är något löst och rörligt och i nätterna klamrar hon sig ofta fast vid pälsvanten med det ungerska namnet Kesztye. I Ljubljana bor den lilla familjen nära stationen och de nattliga ljuden från rangerbangården lämnar ett mörkt stråk i minnet hos den lilla flickan. Annars är den slovenska sekvensen av uppväxten fylld av glada lantliga fester och mustig mat och hon går med liv och lust in i slovenskan, som är faderns första språk, moderns är ungerska. Men det blir flytten till Trieste som öppnar himlen och ger livet en ljus lätthet. I passagerna om denna lite råa stad mellan bergen och havet finns bokens hjärta.

Det kommer nya uppbrott och Zürich blir familjens hemstad och Ilma Rakusa bor ännu där, fastän just Zürich ter sig som den plats, där hon minst hör hemma och där hon mest får känna av sitt främlingskap, men på något sätt finns det en logik i detta. Och trots att barndomens flyttande ofta plågade henne, blir det första hon som flygfärdig gör att flytta, först till Paris och sedan till Leningrad.

Bokens kapitel är korta och vart ett av dem en pärla, en helhet, en mikrovärld. Ibland får denna värld stå helt för sig själv, ibland knyter Rakusa band mellan kapitlen, som till exempel mellan ”Sand” och ”Sand som land”, där förbindelsen är gjord av just sand. Vi förs från badstrandens sand och lekar med hink och spade i barndomens Grado, ett litet Venedig, inte så långt från Venedig, till den sandiga jorden där Brandenburgs tallar har sina rötter och vidare till sanddynerna på det Kuriska näset i Litauen. Ett band av sand från Medelhavet till Östersjön på bara några sidor. Men det finns också större och fastare samband som håller ihop bokens helhet. Litteraturen och musiken och Rakusas förhållande till dessa båda är närvarande från de första barndomsårens slut. Och kampen i henne mellan dem – i vilken av dem ska hon ösa sin största energi? Ofta står de framför henne i sina för henne högsta uttryck som Dostojevskij och Bach. Det blir litteraturen som slutligen segrar, men musiken finns ändå alltid där. En kärlekssommar spelar hon sig igenom på Frankrikes orglar, i Paris och i provinsen. Och ett piano bor alltid med henne.

Längtan hem till bort, oftast österut, finns också som något som så småningom blir en konstant i boken. Hemmets löshet, livets flygsand.

I ett av bokens sista kapitel besöker hon Joseph Brodsky i Leningrad. Just detta avsnitt valde Rakusa att läsa efter det med vyerna från Trieste, när hon var här i Zagreb, säkert inte utan anledning. Scenen där hon går in genom ett skåp till Brodskys lilla rum i det trånga föräldrahemmet är vacker och mystisk och den ter som en perfekt och kompletterande motbild till det triestinska havets vidd och öppenhet.

°°

Ilma Rakusa
Vidare vatten – Minnnespassager 2014
(Mehr Meer – Erinnerungspassagen 2009)
Översättning: Birgitta W. Augustsson
Rámus