Blogg

Ady Endre – en dikt om hösten i Paris

Efter den där konserten på Mađarski Institut härom kvällen har jag slungats ut i en annan bana och jag bestämmer inte längre själv målen för mina tankars steg. Jag läser Ady Endres dikter på ungerska, ett språk som är mig helt främmande, såsom en ny och obegriplig kärlek. Fast Miki och jag går ändå längs våra vanliga gator och idag när vi gick längs Pašmanska såg jag den där rosen vid husväggen bland rosmarinbuskarna. Så liten men stark och med högburet huvud.

Hemma har jag lyssnat på Misztrál och stannat för en sång som bygger på Ady Endres dikt om hösten i Paris. Jag har stannat så att jag inte har kommit vidare.

Párizsban járt az Ősz

Párisba tegnap beszökött az Ősz.
Szent Mihály útján suhant nesztelen
Kánikulában, halk lombok alatt
S találkozott velem.

Ballagtam éppen a Szajna felé
S égtek lelkemben kis rőzse-dalok.
Füstösek, furcsák, búsak, bíborak
Arról, hogy meghalok.

Elért az Ősz és sugott valamit,
Szent Mihály útja beleremegett,
Züm, züm: röpködtek végig az úton
Tréfás falevelek.

Egy perc: a Nyár meg sem hőkölt belé
S Párisból az Ősz kacagva szaladt.
Itt járt s hogy itt járt, én tudom csupán
Nyögő lombok alatt.

Och jag har letat fram olika översättningar utom den kroatiska som jag har här. Jag har läst en tysk, en italiensk, en fransk och en engelsk, alla mycket olika och egentligen känns ingen av dem riktigt övertygande, så jag vet att jag trampar lite ut i luften när jag nu försöker mig på en svensk. Å andra sidan så går det som inte blir bra alltid att förbättra.

Hösten har gått genom Paris

Hösten smög sig in i Paris igår
Den gled tyst längs Saint Michel
I hettan, under det låga lövverket
träffade den mig.

Just då jag släntrade ner mot Seine
Med sånger glödande i själen
Dunkla, underliga, sorgsna, violetta
Om min död.

Hösten hann viskande upp mig
Medan marken under Saint Michel skälvde
Vrr, vrr: längs gatan virvlade de,
De sorglösa löven.

I ett nu: sommaren lät sig inte förjagas
Skrattande övergav hösten Paris.
Att den var här vet bara jag
under det suckande lövverket.

Ady Endre och Misztrál

Igår kväll var jag på Mađarski Institut och lyssnade på gruppen Misztrál som sjöng dikter av Endre Ady (eller Ady Endre, som man säger på ungerska – ”det stora kommer före det lilla ju”). Det här året är det hundra år sedan han dog – ung. Salen på institutets övervåning var nästan helt full, men jag fick ändå en bra plats, som Gabi pekade ut åt mig. Hon skötte organisationen, så hon hade egentligen inte tid med mig. Jag fick ett häfte i mina händer med dikter av Ady Endre på ungerska och i kroatisk översättning av Enver Čolaković och Borna Marčac.

Jag bläddrade och försökte läsa lite och jag tittade på de vackra bilderna. Och jag såg mig om bland publiken och jag kände igen några, bland andra en student som läser både ungerska och svenska. Tiden rann förbi sju och jag kände den ungerska tiden, där ingen liksom kan komma in i framtiden, där det går lite bakåt, när man vill närma sig något. Ja, detta hör till mina fantasier, men fantasier seglar på verklighetens hav. Men till sist – när är det? – gick Gabi och den ungerske lektorn i Osijek fram och öppnade evenemanget. Och in på scenen kom Misztráls fem medlemmar. Och så började det med höjdpunkten, ja, och allt som kom sedan stannade där i ett evigt crescendo. Nej, och jag kan inte beskriva det som hände – energin, den djupa intensiteten, känslan av att vara i en strömmande flod. Jag var helt i sångernas, musikens och rytmernas våld.

Och nu gör jag en paus och mumlar lite om varför jag oftast undviker musik: Musiken trampar lätt sönder något som är bräckligt i mig och om jag inte ser upp och släpper in den, kan allt annat plötsligt vara borta. Ja, fast nu i den här brinnande stunden fick det bli som det blev och det dröjde ända till den här dagens eftermiddag innan jag kunde göra något annat, något vanligt igen. Misztrál och deras sånger fyllde allt och spände väggarna i tillvaron. Jag förstod inte orden i sångerna och jag förstod inte heller att de också sjöng andra sånger än Ady Endres. Ingen som inte kunde ungerska förstod det. Först efteråt fick jag veta det av Gabi. Och jag tänkte mitt i allt hela tiden på Ady Endre, att det var han som talade i sångerna. Och jag kände ett slags svindel neråt mot stora djup.

När jag omskakad kom hem igår kväll – denna avlägsna kväll – tog jag fram häftet, tittade på bilderna igen och valde en. Den här:

Och så valde jag en dikt som jag vet blivit sjungen under kvällen och jag la den på huvudkudden för att drömma om den till nästa dag, som är den här dagen. Jag läste den på ungerska:

Őrizem a szemed

Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.

 
Világok pusztulásán
Ősi vad, kit rettenet
Űz, érkeztem meg hozzád
S várok riadtan veled.

 
Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.

 
Nem tudom, miért, meddig
Maradok meg még neked,
De a kezedet fogom
S őrizem a szemedet.

Och sedan på kroatiska:

Čuvam tvoje oči

Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.

Na smaku svjetova ja,
Pradivljak, kojeg gone
Užas, tebi stig’o sam
Te plaho ondje stojim.

Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.

Ne znam zašto, dokle
Ostajem ti još ovdje,
No držim tvoje ruke
Te čuvam oči tvoje.

(översättning: Borna Marčac)

Med lite hjälp av ordboken förstod jag den kroatiska ganska bra och jag kunde somna. Och den här dagen har jag hittat den på tyska, italienska och engelska också. Och sedan har jag använt den där magiska formeln för att komma närmare originalet och skaparen. Jag har alltmedan tvivel och tvekan avlöst varandra förmått dikten att tala svenska.

Jag vakar över dina ögon

Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.

Genom störtande världar
Som ett jagat urvilddjur
Kom jag till dig
Och väntar nu med dig i skräck.

Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.

Jag vet inte varför eller hur länge
Jag kommer att vara hos dig
Men jag håller din hand
Och vakar över dina ögon.

Tittar man på själva skriftbilden verkar stroferna i den svenska versionen ha för långa armar.

Drömmarna låg kvar

Morgonen var seg men nu har dagen vikts över den, ja, kanske kvällen också, så vem vet hur någonting egentligen var? Regnet har fallit nästan helt utan avbrott, dagsljuset har varit skumt och skumraskigt. Minnet skyms eller faller isär av grådasket. Har den här dagen verkligen funnits? Jag vet inte, men det fanns en morgon då vi inte ville stiga upp. Jag frågade Miki och han svarade med en fråga eller flera: Varför? För vad? För vem? För tralala?

Och kuddar och täcken var tjocka och bekväma och utanför fönstret smetade formlösheten.

Vi böjde blickarna inåt för att se om drömmarna låg kvar. Det gjorde de. Inte stiger drömmar upp när regnet häller.

Guldtider

Och vi lever i den gyllene delen av november. Lönnguldet lyser som starkast nu. Dagarna är ganska korta, men när molnen släpper fram solens strålar, glömmer jag det här med kort och långt. Tiden eller mätandet av den uppehåller sig på en undanskymd plats, som kanske också heter ”ingenstans”. Och lövguldet prasslar mjukt nerför slänterna.

Värmen finns i stillheten och ljuset och trädens stammar och bär tecken, är tecken.

På Simpas terrass står borden och stolarna på plats på nytt efter gråväderstider och Miki och jag följer våra gamla och nu återfödda ritualer. Allt tillhör oss och allt ska tas ifrån oss. Av ingen.

Vukovar än en gång

På nytt har året vänt sig till Vukovar-dagen och nu har det gått 28 år sedan massakern i Vukovar. Första gången jag såg lyktorna längs Vukovarska var för nio år sedan och då hade det alltså inte gått mer än 19 år sedan massakern, så det var nära i tiden. Det här är nu tionde gången jag ser dem. De första sju åren gick jag här längs lyktorna med Londi, sedan gick jag ett år utan någon och i år är det andra året jag går här längs lyktraden med Miki. Ja, jag väver in liten stump från mitt eget liv i den här historiken som vandrar längs smärtans och sorgens stationer. (Att det finns de som säger att det finns andra komponenter i högtidlighållandet av dagen, lägger jag på en annan planet.)

Jag tänker på dem som förlorade någon i Vukovar, särskilt bland dem jag lärt känna under åren här. Och jag ser på lyktornas fladdrande ljus i mörkret.