Blogg

Det är en gränslöst vacker morgon, det är påskafton och nyss rörde Miki och jag oss försiktigt i små cirklar och ovaler i det limbo som nu är vår värld. Länge uppehöll vi oss i ”parken” som med mitt nya sätt att se tillvaron nog kan få heta parken utan alla förminskande tecken. Så, ja, vi gick under lindarna i parken och Miki fick lukta så länge han ville på varje tuva.

Miki undersökte grässtråna och jag undersökte hans undersökande. Kanske sökte vi under.

Världen växte under våra steg och jag bara anade hur långt det kunde vara till vår port. Jag såg upp i lindarna och märkte att deras löv är nära sin hjärtfulländning. Och jag tänkte att om någon månad kommer sedan den berusande blomstertiden då de varma nätterna går under i lindblomssötma. Allt detta finns ännu.

Och nu är vi här i balkongrummet igen. Miki ligger utsträckt på sidan här på golvet och jag sitter och syr om en ansiktsmask som inte riktigt passar. Jag använder tråd från en av de där en-kunas trådrullarna jag köpte på Hrelić för några år sedan och nålen är från det lilla syetuiet som jag tog med mig som minne från Čápkova. Det var det etuiet vi i en annan tid hade med oss på resorna genom Europa: René, barnen och jag. Utanför är det tyst sånär som på lite fågelkvitter.

Dagarna går med arbete, mina minimalistiska städprojekt, tre gånger gympa om dagen, Hoffmann-översättningen, samtalen hit och dit genom världen och så Mikis och mina promenader. Varje gång vi kommer in igen känns det som om vi räddat oss till vår ö.

Annars kastar vi boll genom rummen, de rum som ryms på 46 kvadrat. Och så håller vi playa i balkongrummet någon stund på eftermiddagen.

Ja, och jordbävningsväskan står inte längre vid ytterdörren. Hoppas det är klokt.

Jag ser oss gå längs den vågiga linjen mellan hopp och fruktan. Försommaren är här, det här året med större tystnad, så därför kanske vackrare än andra år. Miki och jag går längs Brijunska och jag fäster blicken på den mildfärgade tvätten på linan och Miki fäster nosen eller väderkornet vid något.

Tystnaden kommer ur bilarnas frånvaro eller i alla fall deras relativa frånvaro. Kanske är inte bara ljudvärlden renare utan också luften. Jag hör utländska vänner tala om att ”åka hem”. Plötsligt vill många just hem. Var är Miki och jag hemma? Här? Eller ska detta nu prövas och vägas och mätas? Världen har krympt till tillflykter och gömställen.

Jag går och vet inte och ofta vet jag inte heller att René nu är död. Ikväll dricker jag mate, ja yerba mate. I Renés kök på Čápkova hittade jag en påse mate, som jag tog med mig för att dricka någon gång. Och nu dricker jag det och undrar vad vi hade sagt till varandra i den här tiden, den tid som kom efter.

Balkongrummet, som jag nu ibland – i obetänksamma ögonblick? – önskar vore en sådan där vanlig riktig balkong, är numera, om jag slår upp de stora fönstren, vår trädgård, vår playa, vårt utsiktstorn. Det råder ett slags försommar och på eftermiddagarna trängs vi med solen under den varmaste timmen, men det finns ju också andra timmar. Ibland sitter vi bara och lyssnar på människornas och hundarnas röster här under oss i ”parken”, som nu ändå är en riktig park, liten men riktig och allt är lövgrönt som i visan om Herr Olof och älvorna.

Ja, vi går fortfarande ut, för det måste vi ju, eller i alla fall Miki, men det är ett arbete. Även om de flesta av människorna här i kvarteret är både hänsynsfulla och disciplinerade måste man ändå anstränga sig för att inte runda ett hörn på fel sätt eller tanklöst befinna sig på en smal trottoar som någon annan valt att gå längs i motsatt riktning. Men vi strävar på och känner oss väl ofta rätt sträva i vårt sätt att vara.

Vi går våra rundor här i vårt hörn av Sigečica, jag gör mitt arbete och vi äter och dricker. Var vår värld verkligen så mycket större förr? Säkert inte varje dag. Fast vi går lite annorlunda nu och korsar gatorna oftare än förr, det passerar ju inte så många bilar här längre. Vi går på gräsremsor som man egentligen inte går på, men vill man respektera avstånden så blir trottoarerna bara en av de ytor som finns att gå på. Gatorna, parkerna, gräsplättarna, grusplanerna, parkeringsplatserna och trottoarerna är alla delar av jordens yta och nu gör vi mindre och mindre skillnad mellan dem, bara vi inte går för nära någon. Miki och jag får gå nära varandra för vi hör till samma enhet i den här nya uppdelningen av världen. Och här på bilden ser ni Miki gå från skugga till ljus och mina händers skugga syns i nedre hörnet.