Och när vi gick igenom sakerna på Čápkova 18 hittade vi också en liten trälåda med småsaker, mest bilder på barnen eller på René men där fanns också den här på mig, en sliten bild där mycket av färgen flagnat av. Jag tycker jag känner igen min svart-och-brunrandiga tröja och jag tror att jag kan ha varit 28 eller kanske 29. Jag tog bilden med mig till Zagreb utan att riktigt veta varför.
Jag tittar tillbaka på bilderna från Brno i februari – den längsta månaden som någonsin funnits – och nyss hittade jag den här. Det är den 14 februari och det var för ljusets skull jag tog bilden. Egentligen vet jag inte var jag är, kanske har jag Masarykova i ryggen, men det kan vara fel. Bredvid mig går Rudolf och kanske Alexandra också, men kanske skulle vi möta henne och Federico någonstans. Miki var i Zagreb den dagen, det vet jag.
Jag minns att vi, vilka vi nu var, på något avigt sätt gladde oss över solstrålarnas spel över den ljusa fasadens sköna detaljer och över att huset verkade så lätt och självlysande. Men vad det är för ett hus, det vet jag inte alls och – inte för att jag vill göra någon besviken – om jag får veta det kommer jag inte att veta mera om det än jag gör nu i mitt ovetande.
Det är den trettonde februari. Rudolf och jag har nyss mötts i Wien och sitter nu på tåget och färdas genom det moraviska landskapet mot Brno. Vi är glada över återseendet men allt annat är tungt.
Vi går förbi de vackra röda rosorna här i hörnet av Hvarska. Och min tanke famlar lite och inne i mig viskar frågan: Är jorden ett sprucket krus?
Kanske var vi uppe på Špilberk mer än en gång under de där veckorna av vallfart och vandring. Jag tycker om väggarnas ljus, de rena formerna och den vida blicken ut över omgivningarna.
Här finns många minnen av ett underbart vagt slag, inga särskilda händelser, ingen som sa något eller var på något särskilt sätt. Här vilar platsens ande i tung lätthet. Här vid den ljusa väggen orkar jag låta allt vara som det är.