Blogg

Miki och jag har en dag av sol och värme bakom oss. Parken utmed Vukovarska var större än någonsin för vi gick flera varv och sedan kors och tvärs genom de prasslande löven.

Vi var nästan ensamma och det gjorde ingenting. Miki hittade lukter och saker och jag såg på träden och tänkte på hur gröna många av dem ännu är. Och tiden rullade omärkligt lite bakåt eller blev bredare.

En del träd – särskilt lönnar och plataner och vissa björkar – är gula, gula på ett starkt och glatt sätt i solen.

I huvudet hörde jag brottstycken av en italiensk sång som jag bara hör i den här parken: ”in un angolo del parco”… ”hai giocato per un’ora con il tuo bambino e me”… Jag vet inte vad det är för sång eller vem som en gång sjöng den.

Jag samlar sol inför vintern. Det kan man kanske inte, men jag gör det ändå. Just inför den här vintern måste jag. Mikis och mina rundor har blivit mycket speciella och om någon skulle gå efter oss skulle denna någon inte alls förstå eller helt och hållet förstå. Vi går mot solen, ibland måste vi gå baklänges för att det ska gå. Pašmanska följer vi från ”det nya hållet” och vid ”den rätta tiden”. Miki hittar bröd med nosen även om ögonen ibland bländas.

Och i den där vackra trädgården räcker blommorna tillbaka solens ljus. När bilden är tagen vänder jag ansiktet åt samma håll som blommorna.

Miki är inte lika fängslad av solljuset och värmen som jag, så ibland ställer eller sätter vi oss på varsin sida av linjen mellan sol och skugga.

Jag försöker tränga bort otäcka siffror och bilder och trist pappersexercis (jag kämpar för min plats i sjukvårdssystemet här och Đurđica är min heroiska medkämpe).

I dessa dagar följer vi solen, för att det är skönast (för mig i alla fall, Miki är ganska likgiltig för sådant) och för att det är ett sätt att inte bli galnare än jag är. Ja, jag gör allt jag kan komma på för att behålla eller återfå ett minimum av mental hälsa. Solen läker. Så nu väljer jag riktning på promenaderna efter solen och jag väljer tiderna efter solen och kaféerna också. Vid tolvtiden idag satt vi på ”gubbkaféet” Makao, som varken är fancy eller populärt. Vi tog det soligaste bordet längst ut i hörnet och där fick jag mitt kaffe och Miki sitt vatten.

Ja, Miki fick inte bara vatten utan sina gottor, som han beställde fram med hård och bestämd uppsyn.

Vi satt där ganska länge, ja, tills solen började vika runt hörnet och bli tunnare. Då reste vi oss och gick längs Olibska och sedan en snutt längs Rapska tills vi kom till Pašmanska, där vi gick rakt in i den bländande solen. Annars brukar vi följa gatan i motsatt riktning, men nu är detta det rätta hållet. Det är helt säkert.

Igår var en strålande dag (idag också egentligen men samtidigt en dag av kamp), åtminstone eftermiddagen och Gabi, Miki och jag använde den väl. Vi gick hela vägen ner till Sava och följde sedan floden ett stycke.

Vi gick tills vi kom till det där kraftverket (eller vad det är) med forsen nedanför, då vi såg några våghalsar kasta sig ner i kanoter. Jag lät inte Miki gå för nära kanten.

Efter det rundade vi ”kraftverket” och följde sedan nasip ett bra stycke. Nere vid bilvägen såg vi skyltar om att man skulle akta sig för att köra över sköldpaddor. Så hittade vi ett ställe där det var bekvämt att ta sig ner från flodbanken och vi var inne i (korv)sjöområdet Savica šanci med dess blanka vattenytor, öar med gräsplättar och träddungar. Och i bakgrunden fabriksruiner.

Mellan öarna löper små träbroar och vi korsade ganska många av dem.

Och hela tiden var vi nära vattnet, så Miki kunde dricka så ofta han ville.

Det var länge sedan jag var här, vet inte när, kanske när Londi ännu levde och orkade gå långt. Vi var ofta här då och på den tiden var allting vildare och liksom farligare.