Egentligen föddes den här planen i höstas men annat kom då emellan. Jag visste att jag ville ”bo” i Muggia en tid, alltså se Muggia från insidan, somna där, vakna där. Första gången jag kom dit var för ungefär 20 år sedan på en dagstur från Ravosa di Povoletto i Friuli tillsammans med René och Londi. Jag minns att något med den lilla staden grep tag i mig då, jag tänkte på små förlorade städer i Syditalien och ett Venedig från andra tider. Muggia var detta – mycket litet men helt och hållet en stad och jag visste att jag ville tillbaka. Sedan gick åren och jag tror att den andra gången var med Igor och Londi, ett ganska kort besök och som den första gången kom vi landvägen. Jag vet att jag kände igen mig men ändå inte, det slovenska omlandet verkade närmare på något sätt och det sydliga var inte lika tydligt som första gången. Tredje och fjärde gången, kanske fanns det en femte kom jag dit från havet med Miki och ena gången med Alexandra och Miki och ja, någon gång var jag där nog också med Alessandra.
Muggia ligger på en udde utanför Trieste åt det slovenska hållet. Det bästa sättet att ta sig dit är över vattnet, man är inte långt ute på havet utan man stryker förbi il Faro della Lanterna, stadsbaden Pedocin och Ausonia och Triestes nya hamn. Jag brukar sitta på landsidan i den lilla färjan för att titta på alla detaljerna på land. Nej, jag är ingen havsvarelse, jag tycker om mötet mellan hav och land, den där linjen mellan elementen. Till skillnad från Trieste, som ju bär mycket av det gamla Österrike-Ungern i sig, är Muggia ett stycke Venedig, av havsrepubliken Venedig, på väggarna och över portarna ser man den typiska reliefen av Markuslejonet – Leone di San Marco. Och Muggia är i sin litenhet en verklig stad med stadsportar och domkyrka och värdliga byggnader med de där speciella venetianska fönstren. Och den gamla innanhamnen Mandracchio är kanske hjärtat i detta möte mellan hav och land, tid och rum. Ordet ”mandracchio” lär ha sina rötter i ett italienskt sjömansspråk och det betyder just det här trånga havsutrymmet mellan husen där båtarna ligger som en tät fårskock och rör sig ut och in enligt en sinnrikt utformad havsbalett.
Miki och jag kom till Muggia för kanske tio dagar sedan. Vi kom dit för att jag sökte en tillflykt från en kris eller ett hot eller ett ödesslag. Nej, inget om detta. Vi kom dit för att vara där i ro. En kväll tog vi Delfino Verde från Trieste ut i solnedgången förbi Faro della Lanterna.
Jag hade hyrt ett rum på Calle Oberdan mitt i stan. Allt är mitt i stan. Elisa, vår värdinna kom oss till mötes strax intill porten vid Mandracchio. Och så bodde vi där och lärde oss snart att Calle Oberdan är en mycket bra gata, vackra hus, vackra färger, inga bilar. Det finns inga bilar mer än längs två stråk, ett vid vattnet och ett på andra sidan stadskärnan. Ganska snart, kanske första dagen letade vi oss lite uppåt så att vi fick staden och havet under oss. Vi gick där vi gick, ofta runt borgen och lite uppför och nerför de gatstumpar som kom under våra fötter.
En dag klättrade vi ända upp till Muggia vecchia, men det vill jag inte tala om nu, något kan jag spara till en annan gång eller bara lämna till tanken. Ofta gick vi längs Mandracchios kajer och vi åt lite fisk och musslor i de små trattoriorna där omkring. Jag vet nu ungefär vad man kan äta när.
På morgnarna drack vi kaffe på ett ställe på ”insidan” där de flesta gästerna var Muggia-damer med hundar, ofta pudlar som satt i knät sina mattar, ja, det fanns herrar också, en del gick med käpp. Betjäningen var rätt sträv fram till kanske tredje eller fjärde morgonen men det gjorde väl egentligen ingenting och dessutom kompenserades vi i rika mått vid våra besök på Bikers Cafe i hamnen där Miki fick leka med schäferflickan ända in i köket och jag blev bjuden på vin och pussad på kinderna. Allt har sin tid och plats och någonting balanserar tillvaron och ofta sken solen på oss.
Vi lärde också känna de hemliga passagerna genom kyrkan San Francesco och dess labyrintiska innergårdar. Ibland var vi inne, ibland var vi ute och vi följde den enda regeln som gällde: inget skrymmande fick föras genom de trånga utrymmena. Det vilade något milt tillåtande över det hela.
