Jag har ju gjort det till ett slags oregelbunden vana att undan för undan med en eftersläpning på något år publicera de förord jag skrivit till de böcker jag översatt för det originella förlaget Hastur, ett förlag som leds av en djärv eldsjäl, nämligen Ola Svensson. Ibland glömmer vi hur ovanligt det är med eldsjälar, men Ola är en sådan. Se här förordet till den åttonde boken jag översatt för Hastur:
Achim von Arnim (1781-1831) är i våra dagar mest bekant för sin andel i arbetet med ”Des Knaben Wunderhorn” (Gossens förtrollade horn). Tillsammans med vännen Clemens Brentano gav han under denna titel ut en omfattande samling gamla tyska folkvisor. De båda vännerna skapade delvis om visorna, gjorde egna tillägg och gav texterna i samlingen en mer enhetlig form. Dessa visor kom att påverka de flesta tyska romantikerna och även senare författare. Heinrich Heine som egentligen inte hade mycket till övers för de tyska romantikernas verk säger om denna bok att ”den i sig bär den tyska själens mest intagande blomster, och att den som vill lära känna det tyska folket från dess mest älskvärda sida ska läsa dessa folkvisor.” En rad tonsättare har genom tiderna känt sig manade att göra musik av eller till dessa visor – vi kan till exempel tänka på Gustav Mahlers sångcykel ”Des Knaben Wunderhorn".
Romantiken vill sträcka sig bortom det för oss begripliga. Den förnekar egentligen inte förnuftets värde men den vill ge rymd åt fantasin och drömmen och det som ligger utanför det rationella tänkandets sfär. Bland den tyska romantikens författare finns många egensinniga gestalter och deras texter tar gärna de mest vindlande svindlande vägar och det är förstås omöjligt att avgöra vem av dem som skrev mest originellt, men en liten vink om Arnims plats bland dessa kan kanske några röster från hans samtid ge. Goethe uttryckte sig en gång så här om honom: ”Achim von Arnim är som ett fat där tunnbindaren glömt att fästa banden, så att innehållet flödar ut på alla sidor.” Och Wilhelm Grimm – en av bröderna Grimm – menade att hans berättelser ”liknade bilder som på tre sidor hade en ram, men ingen på den fjärde sidan, så att målningen fortsatte i all oändlighet tills man slutligen inte kunde skilja himmel från jord.”
Den tyska romantiken hade rent geografiskt flera centra där tidens tänkare och diktare kom att samlas för att utbyta erfarenheter, inspirera varandra eller låta sina åsikter brytas mot varandras. En blick bakåt från vår tid säger oss att de två hjärtpunkterna var städerna Jena och Heidelberg. Jena kom att bli navet för den tidigare som lade den teoretiska grunden för strömningen. Verk om konstens väsen, om enheten mellan natur och ande, om litteraturens väg till ”universalpoesin”, där alla genrer möts i de litterära verken samtidigt som litteraturen i sig också vill införliva vetenskap och filosofi, blev skrivna. Till de mer kända bland dessa filosofer och teoretiker hör Fichte, Schleiermacher, Schelling och bröderna Schlegel. Skönlitterära verk av Jena-romantikerna som lever än idag har egentligen bara Novalis och Tieck lämnat efter sig. De något senare Heidelberg-romantikerna kom inte sällan att omsätta Jena-romantikernas idéer i praktiken. Lite grovt kan man säga att de diktade mer och ägnade sig mindre åt att konstruera tankebyggen. Till denna gren räknas bland andra Eichendorff, Hoffmann, Brentano och Arnim. Många av de romantiska diktarnas verk förblev fragment eftersom det i romantikens väsen finns en strävan efter eller en längtan till det som ligger bortom det för oss möjliga, den är rörelse och vardande och kan därför aldrig nå fulländning.
Achim von Arnims mor dog kort efter hans födelse och han kom att med sin bror växa upp hos mormodern. Innan han slog in på författarbanan studerade han både juridik, naturvetenskaper och matematik – han skrev under studietiden en rad vetenskapliga texter som exempelvis ”Versuch einer Theorie der elektrischen Erscheinungen" (Försök till en teori om elektriska fenomen). Tillsammans med brodern Karl Otto gjorde han mellan 1801 och 1804 en omfattande bildningsresa både genom de tyskspråkiga länderna och genom andra delar av Europa. Han kom under denna tid i kontakt med några av romantikens stora, bland andra Ludwig Tieck, och när han var i tjugoårsåldern lärde han känna Clemens Brentano och en stor vänskap kom att inledas. De båda flyttade senare till Heidelberg och kring dem kom den heidelbergska grenen av romantiken att växa fram. Under en kortare tid gav Arnim där ut tidskriften ”Zeitung für Einsiedler” (Tidning för eremiter), som då blev ett slags språkrör för Heidelberg-romantikerna. Bland dem som skrev för tidskriften var Bettina Brentano, Clemens’ syster, som kom att gifta sig med Achim von Arnim. Paret fick tillsammans sju barn, men levde efter några år tillsammans till största delen åtskilda, hon och barnen i Berlin och han på familjegodset Wiepersdorf söder om staden. Då och då besökte de varandra och brevväxlingen mellan dem var tät och breven har givit litteraturforskningen mycket stoff om romantiken och de båda författarna, för Bettina von Arnim var också författare i sin egen rätt. Dessutom var hon ofta den första läsaren av makens böcker.
Med ”Die Kronenwächter” (Kronväktarna), sin väl mest kända roman, hade Arnim åtminstone inledningsvis mycket begränsad framgång. När den första av de planerade fyra delarna kom ut missförstod många den som en historisk roman i Walter Scotts anda, eftersom Scotts romaner just vid denna tid kommit att bli kända och beundrade i Tyskland och man tänkte sig Arnim som en tysk motsvarighet till Scott. Hans läsare visste inte hur de skulle ställa sig till verket som för dem tedde sig orealistiskt, skurrilt och överlastat. Men hans mål med romancykeln var helt andra än att återge historiska förlopp och i förordet skrev han bland annat att detta verk ”inte alls var tänkt att återge en historisk sanning utan att det i stället sökte treva sig fram till att fylla luckorna i historien”. Tyvärr lät han sig påverkas av tidens mode och av kritikerrösterna, så i den andra delen försökta han närma sig det man önskade sig av honom, men då tynade inspirationen bort, eftersom de vilda kasten i förloppen inte gick att styra och hans romanfigurer inte lät sig tämjas. Bettina von Arnim uttryckte detta senare så här: ”Han kunde inte stänga in sina hjältar i skåp för att de likt dockor skulle skyddas från skador.”
Till svenska finns inte mycket ur Arnims verk översatt utom några av novellerna som till exempel ”Majoratsherrarna” (1948), ”Den galne invaliden" (1957) liksom ”Isabella av Egypten” (1920) som ni har framför er här i nyöversättning. ”Majoratsherrarna" är en mycket tät berättelse om två i varandra sammanvävda kärlekshistorier fylld av hallucinationer och drömmar men också av ett djupt allvar, fast mitt i detta allvar kan plötsligt ironin blinka till. Kort efter att novellen kommit ut skriver författaren några bittra rader till Brentano där han jämför mottagandet av boken med det av produkterna från hans brännvinsbränneri. Men Arnims berättelser inspirerar ännu i vår tid och Werner Herzog gjorde 1968 sin första film ”Lebenszeichen" (Livstecken) genom att omskapa ”Den galne invaliden” och flytta förloppet 150 år framåt i tiden.
Att läsa Arnim är ett äventyr där dröm, saga och vildaste fantasi står sida vid sida med de grundligaste sakliga beskrivningar och de fiktiva figurerna verkar ofta leva sina egna liv närmast oåtkomliga för författarens påverkan, intressant är också hur rundade och föränderliga dessa karaktärer är och hur ofta läsaren tvingas omvärdera sin syn på dem – den man kanske först kände antipati för kan i ett senare skede väcka ens medlidande. Förloppen är så slingrande och samtidigt branta att ingen läsare kan förutse vilket hugskott Arnim tänker kasta in härnäst. Orädd och obekymrat lekfull låter han infallen välla fram och ändå kan en stark, betvingande vilja att tala uppriktigt om de yttersta tingen ligga innesluten i berättelsernas virrvarr. Arnim säger vid ett tillfälle om en av sina karaktärer, en döende furstinna: ”Hennes sista jämrande utrop ska vi inte nedteckna; de tillhör knappast henne längre, de är blott skriket från den mänskliga naturen, som med möda lämnar det som är detta liv.” Och Heine skrev en gång: ”Han var inte livets diktare utan dödens.”
Och trots den hisnande akrobatiken och groteskerierna i skeendena ställer Arnim oss inte sällan inför en bländande, om än gärna bisarr, skönhet inne i den förvirrande värld han låter oss besöka:
”Till sist kom Braka tillbaka och eftersom dörren inte öppnades för henne smög hon sig ner i trädgården, där hon blev vittne till den underbara orörliga bilden av den kraftfulle Michael i liksvepning och med glänsande silverkrona och på honom den bleka flickan med de svarta lockarna böljande över honom, samtidigt som den svarta hunden med de glödande ögonen höll fast i henne.”
En gång skrev Achim von Arnim till vännen Clemens Brentano: ”Allt i världen sker för poesins skull”.
