Efter en ganska svår vår vidtar jag nu en del försiktighetsmått inför den långa resan norrut. Miki och jag åker tåg, för han är hund och jag har ingen bil och att resa från Kroatien till Sverige med tåg är en krävande sak och som snabbast har det väl tagit fyra eller fem dagar, oftast har det tagit längre tid för just bråttom har vi inte. Men nu är det inte själva resan jag vill tala om, den ligger ännu en bit framåt i tiden. Jag förbereder mig genom att vidta olika mått och steg. Jag går ett antal gånger till min fizijatar för att stärka diverse småmuskler och mjuka upp en del stelheter. Det kan ju hända att jag kommer att behöva lyfta Miki både av och på tågen och en del vagnar kan vara väldigt höga och Miki orkar inte hoppa lika högt som förr. Samtidigt har han inte blivit lättare.
Idag åkte jag till Trešnjevka för att låta min ögonläkare kontrollera läget. Det var ganska hett redan när jag steg av spårvagnen – som för övrigt nu under sommaren tar en väldig omväg – vid Trešnjevački trg, men jag gick ändå ganska glatt och lätt bort mot Nova Cesta. Just när jag nått dit tittar jag mot övergångsstället och får då syn på Lana, min sömmerska, och genom en lustig tillfällighet har jag på mig hennes senaste alster. Hon skiner upp och vi konstaterar att klänningen blev väldigt bra och att jag gör rätt i att bära den. Vi skiljs åt och jag travar ner längs Nova Cesta, förbi korsningen där jag egentligen borde ta av till vänster, men jag har ett nostalgiärende något tiotal meter bort: Jag vill se porten till huset där Gabi bodde. Jag tar en bild och skickar den till henne och vi utbyter via mobilen några tankar om minnen från hennes balkong eller barerna i kvarteret.
Jag går tillbaka några steg och hamnar snart på ögonkliniken. Undersökningar går bra, inget har blivit sämre, men sådant vet man inte förrän man får veta det och sedan vet man inte hur länge man vet det. När jag kom ut igen hade hettan tilltagit och jag letade mig lite svettigt tillbaka uppåt till hållplatsen. Och så bar det av längs den där omvägen som leder förbi Glavni kolodvor. Jag tog på måfå en bild genom det öppna fönstret – det var en gammal spårvagn jag satt i, så ingen luftkonditionering. Vad är det här för byggnad?
När jag kom hem hittade jag Miki på avsvalning i badrummet. Han viftade vänligt på svansen men brydde sig inte om att resa sig, så jag böjde mig ner för att hälsa.
