Det har gått mer än fyra år sedan jag försökte mig på att översätta ett knippe av Salvatore Quasimodos dikter. Alltsammans började i en bokhandel i Trieste som heter ”Libribelli”, en bokhandel som inte handlar med böcker på vanligt sätt utan som är en plats där man kan få böcker som gåva. Vill man så kan man som tack lägga lite pengar i en ask. Det var Alex som tog mig dit i slutet av sommaren 2021. Jag fick med mig två böcker därifrån och en av dem var ”Tutte le poesie” av Salvatore Quasimodo. Flera gånger har jag undrat om det verkligen kan vara alla hans dikter. Egentligen behöver jag inte veta det.
Sedan läste jag dikterna, kanske inte alla, och funderade över vad de sa och hur världen i dem såg ut. Lite tvekande började jag försöka översätta några och så några till och snart var Eva med som medläsare. Efter några månader la jag allt åt sidan, kanske gav jag upp, kanske sköt jag upp. Och åren gick.
Så en dag alldeles nyligen såg jag en dikt av Quasimodo hos vännen Mathias och jag tänkte att kanske. Mycket har hänt under de fyra år som gått och jag är förstås en annan, lite oroande oigenkännlig för mig själv. I alla fall har jag lärt mig att detta att översätta poesi är omöjligt och det är lugnande. Till det omöjliga står dörren öppen. Så jag har återvänt till mina gamla försök och betar nu omkring i dem dag för dag och Eva är med som då. Och jag vet att stor poesi alltid måste eller får översättas på nytt och att ingen dikt på ett språk helt kan motsvaras av det man säger på ett annat språk. Runt varje dikt måste en flock av försök stå eller kanske snarare röra sig. Bara så är det omöjliga möjligt.
Här kommer nu en dikt av Quasimodo som jag tycker särskilt mycket om. Tyvärr följs den inte av någon sådan här rörlig flock utan av ett ensamt men ändå nytt försök. Åt andra överlåter jag att låta flocken växa.
°°
Rifugio d’uccelli notturni
In alto c’è un pino distorto;
sta intento ed ascolta l’abisso
col fusto piegato a balestra.
Rifugio d’uccelli notturni,
nell’ora più alta risuona
d’un battere d’ali veloce.
Ha pure un suo nido il mio cuore
sospeso nel buio, una voce;
sta pure in ascolto, la notte.
°°
Tillflykt för nattens fåglar
Där uppe finns en krokig pinje;
vaksamt lyssnar den till stupet
med stammen böjd som armborst.
Tillflykt för nattens fåglar
den genljuder vid midnatt
av vingars snabba slag.
Också mitt hjärta har sitt näste
hängande i mörkret och en röst;
också det står lyssnande i natten.
°°
Och på bilden ser ni staden Modica, denna nästan skrämmande vackra, uråldriga stad på södra Sicilien. Hur kan den vara så stor? Ingen vet. Och om Quasimodo har jag läst att han egentligen inte ville vara född där, han hade hellre velat att hans vagga stått i Siracusa. Om det är sant, så måste jag häpna. Hur kan man inte vilja vara från Modica? När jag ser på bilden svindlar det för mig. Detta myller, detta djup, denna jordfärg.
