Blogg

Tidigt imorgon reser jag till Aten för att ströva omkring där i några dagar och se, tänka och skriva. På tisdag eller onsdag är jag här igen under pausträdet om allt går som jag tror.

Som ett slags inledning av min resa läser jag Typaldos’ dikt ”Förtrollad natt” för er:

Förtrollad natt omsluter havet och det fasta land;
av dofter full nu susar brisen, stjärnor, glimmande
en skur av strålar sänder ner, som världen annorstädes icke sett.
I tystnad ligger allt, en hemlig harmoni sig breder ut,
som knappt man hör men som i själens djup genljuder;
man skulle kunna mena att ur kalla askan av en värld, förgången,
och ifrån gravarna som innesluter glömda folk
nu ljuder hemlighetsfull Orient med en gudomlig röst;
och uti nattens enslighet, i tystnaden i skapelsen
den rösten nu vibrerar ut i Greklands klara, rena ether,
den blandas med de toner vilka ljuda ifrån Orpheus’ lyra,
på vindens vingar den mer ljuvligt flyger
och mumlar stilla invid Västerlandets stränder.

Jag tycker särskilt mycket om det här att hemlighetsfull Orient ljuder tillsammans med tonerna från Orfeus’ lyra ”och mumlar stilla invid Västerlandets stränder”…

Jag har just läst Ivar Harries essä om Orfeusmyten. På de första raderna talar Harrie om en inskrift på en plats där det en gång funnits ett Dionysostempel. Den lyder så här i sin svenska översättning:

Här för att hylla den man som var kamrat med Apollon,
ORFEUS, restes en skön dyrgrip av bildhuggarkonst.
Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.

Men statyn som texten talar om är borta, berättar Harrie. Här blir tomrummet mäktigt. Och kanske blir statyn ännu skönare av att vi måste skapa den själva med hjälp av orden om den.

Harrie går undan för undan igenom olika delar av det sagostoff som finns spunnet kring Orfeusgestalten. Jag läser och funderar. Det står om motsägelsefulla myter – enligt en ska Orfeus till sist ha slitits i stycken av Dionysos’ menader. Så störtar liksom oförmedlat raderna om det blodiga sjungande Orfeushuvudet över mig och kastar mig med ett ryck tillbaka i urtid. Allt annat kom senare och verkar liksom tänkt och begripligt – Orfeus som förkunnare, Orfeus som förebild för den Gode Herden och Orfeus som älskar Euridike, som förlorar henne, återfår henne och förlorar henne igen. Det sjungande huvudet som kastades i havet liksom överröstar allt annat. Hjalmar Gullberg har skrivit om det:

Sjungande huvud

Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon…
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga

kunniga fingrar kvar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en thrakisk klippspets, Så berättar
sagan om Orfeus.

Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,

slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger,
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos.

Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
bihang kommer här den slutlige Orfeus:
stympad, blind, en havsmelodi för måsar
-bara en spelmans

tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning…

Orfeus – en havsmelodi för måsar…

I början av scenen ”Natt. På gatan utanför Margaretas dörr” i Faust I har Gretchens bror Valentin just fått veta att hans syster har ett (utomäktenskapligt) sexuellt förhållande med en man. Valentin hade alltid varit oerhört stolt över sin systers vandel och nu rasar hans bild av henne samman och även hans världsbild som sådan får sig en törn. Han förbannar Gretchen och sitt öde. Runt ett hörn kommer då Mephisto och Faust. Mephisto tar fram en cittra och börjar sjunga:

Was machst du mir
Vor Liebchens Tür,
Kathrinchen, hier
Bei frühem Tagesblicke?
Laß, laß es sein!
Er läßt dich ein,
Als Mädchen ein,
Als Mädchen nicht zurücke.

(Katrin, vad gör
du utanför
din älsklings dörr
i första gryningsljuset?
Försvinn, försvinn!
En mö släpps in
till gossen sin
går ej som mö ur huset.)

I Shakespeares ”Hamlet, Prince of Denmark” akt 4 scen 5 finns Goethes förebild eller inspirationskälla till Mephistos sång. Hos Shakespeare är det Ophelia som sjunger:

To-morrow is Saint Valentine’s day,
All in the morning betime,
And I a maid at your window,
To be your Valentine:
Then up he rose and donn’d his clothes,
And dupp’d the chamber door;
Let in the maid, that out a maid
Never departed more.