Blogg

Julia Romanowska: Fernando Pessoa

Just nu går livet i höga vågor här och imorgon åker jag till Stockholm för att besöka Julia Romanowskas litterära salong. Temat är Fernando Pessoa och hans fyra lyriska röster. Lite utmanande – mot mig själv – lägger jag ut en dikt på originalspråk som jag inte förstår helt och hållet – ännu i alla fall:

Basta pensar em sentir
Para sentir em pensar.
Meu coração faz sorrir
Meu coração a chorar.
Depois de  parar de andar,
Depois de ficar e ir,
Hei de ser quem vai chegar
Para ser quem quer partir.
Viver é não conseguir.

Någon gång i mitten av kommande vecka är jag tillbaka här under pausträdet igen.
 

A mia moglie: Umberto Saba

Jag läser Umberto Saba igen eller fortfarande. En av de vackraste och mest kända bland hans dikter är ”A mia moglie” (Till min hustru). Den består av sex olika långa strofer där hustrun får vara en höna, en kviga, en tik, en kanin, en svala och en myra. Jag tänker bara läsa den första för er och där är hon en vit unghöna. Så här:

Tu sei come una giovane,
una bianca pollastra.
Le si arruffano al vento
le piume, il collo china
per bere, e in terra raspa;
ma, nell’andare, ha il lento
tuo passo di regina,
ed incede sull’erba
pettoruta e superba.
È migliore del maschio.
È come sono tutte
le femmine di tutti
i sereni animali
che avvicinano a Dio.
Così se l’occhio, se il giudizio mio
non m’inganna, fra queste hai le tue uguali,
e in nessun’altra donna.
Quando la sera assonna
le gallinelle,
mettono voci che ricordan quelle,
dolcissime, onde a volte dei tuoi mali
ti quereli, e non sai
che la tua voce ha la soave e triste
musica dei pollai.

(Du är som en ung
och snövit höna.
Med vindrufs i nacken
hon sträcker hals att dricka
och krafsar i backen,
men kan sig också skicka
som en drottning i sin gång.
Högbröstad, stolt och långsamt
beträder hon det gröna.
Hon är förmer än hannen.
Hon är som alla honor
hos de serena djuren
som alla står så nära
Gud i naturen.
Om ej min syn och tanke mig bedrar
i dem du dina likar har
och ej i någon annan kvinna.
Från hönsens viloställen
kan skrockandet om kvällen
ibland förunderligt minna
om hur du vissa dagar
bekymrar dig och klagar –
du vet ej då, vad din röst är lik
hönsgårdens milt bedrövade musik.)

De första två versraderna är välkända i den italienska poesivärlden. De är nästan som en symbol för Sabas lyrik. Slutet tycker jag särskilt mycket om – e non sai che la tua voce ha la soave e triste musica dei pollai. Hönsgårdens ljud får här en helt ny och djupt gripande dimension.

Det är Anders Österling som har översatt dikten. Raden ”Med vindrufs i nacken” är så väl funnen att jag hajar till inför den. Just den lilla sekvensen tycker jag är till och med bättre än motsvarigheten i originalet.

Hochzeitslied: Peter Hacks

Vid ett högtidligt tillfälle för snart en vecka sedan lyssnade jag till den här dikten av Peter Hacks:

Hochzeitslied

Haben auf diesen Tag
Lange warten müssen.
Wie zwei Tropfsteine,
Ehe sie sich küssen.

Haben uns gesucht,
Haben uns gefunden.
Wollen uns suchen
Bis zur letzten Stunde.

Unsre Liebe, die soll sein
Fest wie Glas.
Ein Glas, das hält fünfhundert Jahr,
Wenn ich’s nicht fallen laß.

glas

Här under glaset passar jag på att önska brudparet all lycka.

Halmkvistaflickorna

Idag tänker jag berätta ett minne från min barndom:

äppelträd

Det var en av de vackraste morgnarna den sommaren. Jag satt uppkrupen i äppelträdet framför verandan och tittade ut mot den lilla vägen just där den gör en ganska brant uppförsbacke mot ”vårt” hus (Ja, huset är bara vårt om somrarna.). Plötsligt kommer tre mycket gamla kvinnor runt kröken längst ner i backen. De ser ut att vara från en annan tid. Jag följer dem nyfiket med blicken. De närmar sig på rad. Den första är ganska lång och går mycket rak; hon är klädd i mörka kläder, som ser ut att vara varma där i solskenet, kofta, lång kjol och tjocka strumpor. Den andra går lite böjd och stödjer sig på en käpp; också hon är rejält påbyltad, men hennes kläder är lite ljusare och verkar hänga lite lösare. Den tredje ser på något underligt vis ung ut, kanske är det den färgglada koftan, kanske är hennes steg lite lättare, kanske är det något med hennes ansikte, fast jag kan ju egentligen inte urskilja dragen riktigt ifrån min plats häruppe i trädet. I ena handen håller hon en liten mjölkkanna av plåt. De går förbi vår grind och fortsätter längs vägen, kanske bort till Kalle och Kerstin.

Några dagar senare fick jag höra att Halmkvistaflickorna varit och köpt mjölk av Kalle, eftersom Alberts ko blivit sjuk. Det var av Albert de brukade köpa sin mjölk annars, nu när de inte själva hade några kor längre. – Halmkvistaflickorna, tänkte jag.

Senare under den sommaren följde jag då och då med mina föräldrar på deras skogspromenader. Ibland tog vi vägen förbi Halmkvists. Deras gård var den sista före skogen. Vägen, ja, det var en sådan där liten väg med gräs i mitten, mellan hjulspåren, vägen gick mellan ladugården och huset. Ladugården stod tom och ryggbruten och av den röda färgen var det nästan inget kvar. Huset såg man inte mycket av; det stod nästan helt dolt bakom buskar och träd. När vi gick förbi där brukade jag spana inåt trädgården för att få se en skymt av huset och kanske också av Hanna, Mina eller Rebecka. Därinne bland äppelträd och syrenbuskar levde de sina liv, evigt unga, det visste jag.

syrén

Räv

Bakom bröllop och studentexamen och andra fester slinker Londi och jag allt emellanåt iväg genom skogen bort till Brudarebacken och sätter oss bland enarna bakom den gamla jordkällaren där. Den är nu bebodd av rävmor och hennes barnaskara med rödfluffiga sidensvansar. Londi och jag smygkikar på rävungarna som leker på grässlänten framför källaren. De tittar utmanande åt vårt håll och pilar sedan iväg ner i något av källarhålen. I nästa stund sticker det upp ett par retsamma röda huvuden ur marken igen. De är inte så lätta att fotografera, men om ni ser ett litet rött fabeldjur i mitten av bilden, så är det en av rävungarna som intar en nästan perfekt lurig rävpose.

räv