Blogg

Adam Zagajewski tänker jag inte lämna nu bara för att jag en gång (eller flera) har sagt att han är min Nobelpriskandidat, inte på länge, aldrig väl. Bortom det här med priser och utmärkelser så betyder han ”det och det” i mitt liv. Jag gräver lite i essäsamlingen ”Två städer” igen, men i bakgrunden läser jag ”Elektrisk elegi”…

För den här dagen har jag hittat den här lilla texten:

Extas och ironi

I poesin möts två motstridiga element, extasen och ironin. Det extatiska elementet hänger samman med ett villkorslöst accepterande av världen, även det grymma och absurda i den. Ironin däremot är den konstnärliga representationen i tanken, det kritiska tänkandet och tvivlet. Extasen är redo att omfatta världen i dess helhet, ironin följer tanken i spåren och ifrågasätter allt, ställer kuggfrågor, sätter poesins mening och sig själv i tvivelsmål. Ironin vet att världen är tragisk och sorgsen.

Att poesin kan formas av två så helt olika element är någonting häpnadsväckande och faktiskt komprometterande. Inte undra på att knappast någon läser dikter.

Fast visst läser vi dikter – eller vad säger ni? Jag läser ALLTID dikter.

I det där alldeles särskilda bokståndet som deladas av ellerströms, Ariel och Rámus och där jag för övrigt köpte de flesta av mina böcker hittade jag på ellerströmskanten en tunn svart bok med titeln ”Bisarra blad”. Jag vägde den lite i handen, såg att den är utgiven som nummer nio i en serie som heter ”Salt förvindarna”. Så började jag läsa baksidestexten:

Statstjänstemannen Demetru Demetrescu-Buzau förde till det yttre ett stilla liv i Rumänien vid 1900-talets början. Men under pseudonymen Urmuz flödade hans penna av svart humor, morbid fantasi och logiska krumsprång. Vad som kan synas vara sagor framstår vid en närmare läsning som grymma, fantastiska historier och en inspirerad drift med språket, människorna och samhället. Urmuz förebådar såväl dadaism som surrealism och känns påtagligt besläktad med den något äldre Falstaff, fakir.

Det som speciellt fångade mig var den första meningen: ”Statstjänstemannen Demetru Demetrescu-Buzau förde till det yttre ett stilla liv i Rumänien vid 1900-talets början.” Hur värjer man sig mot en sådan laddning?

De bisarra bladen rymmer ett knippe märkliga små historier. Jag väljer en som hör till de mindre underliga eller ska vi säga mer begripliga. Här kommer den i sin helhet:

Lite metafysik och astronomi

I begynnelsen – sade alla människor runt bordet med en röst – är det inte sant att ”Ordet var hos Gud” och att ”Gud var ordet”. I begynnelsen – underströk de – innan det fanns något ”ord”, fanns ”dövstumsalfabetet”, eftersom det inte är särskilt troligt att det kosmiska skulle ha lärt sig att frambringa något som helst ljud i begynnelsen; det är bara alltför troligt att det kosmiska i begynnelsen inte ens kunde vara i stånd att be att få gå ut, än mindre säga ”pappa” eller ”mamma”. På samma vis är det högst troligt, sa gästerna runt bordet, att himlakropparna inte skapats på grund av Guds storsinthet och inte heller på grund av deras egen iver att rotera och förvandla sig, genom så och så mycket arbete, från intet till något och därefter från ett gasartat tillstånd till något fast; men det är mycket troligt att de varken skapades eller inte skapades; eftersom de inte var barn till någon särskild, kunde de ha varit resultat av korrekta eller inkorrekta beräkningar enligt ett särskilt avbetalningssystem, och med slit och möda otillräckligt uppfödda på de ”Himmelska förlossningsavdelningarna” med snö som spätts ut med kolsyrat vatten av snöskottare på från Vintergatan.

Förutsatt att roterandet bara är deras eget infall, är det svårt at tro att de gör det helt osjälviskt och utan någon som helst tanke på vinst. Ja, i själva verket skulle det till och med vara komiskt om man fortsatte roterandet genom hela evigheten, bara för att andra skulle kunna se en.

Småaktiga, själviska intressen hos himlakropparna? Hur kan det vara så! protesterade en naiv, ideologisk folkmassa, medan den väntade på upplösningen ute på gården.

Men de hade både rätt och inte rätt i sina farhågor…

För det första, vem kunde tvinga materia och kosmisk energi att bli något, när de två genom att, i sin tur, hålla sig borta och genom att upphäva sig själva när som helst kunde tvinga denne ”vem” att bara bli ett ”intet”?…

Och vidare, vem av oss kan fortfarande beklaga sig över att ursprungsenergin, alltings orsak, aldrig kan vidröras eller upptäckas, när alla från början har försökt få tag i henne bakifrån, och ingen hittills har försökt grabba tag i henne från sidan en enda gång?

Så vad var det för mening med att halsstarrigt envisas med att upptäcka en orsak och dessutom den första, när all orsak olyckligtvis är en verkan som alstrar andra verkningar, som är djävulskt tilltrasslade och komplicerade.

Så vad skulle det vara bra för att leta efter en enda orsak, en ursprungskraft, som vi också skulle vilja var (och det är säkrast för den) en alstrande kraft, när denna kraft tjurskalligt skulle envisas med att enbart alstra en mångfald ur sig själv; längtande efter myckenhet, förvirring och motsägelse; anropande tallösa miljoner människor, flugor, svampar, vilddjur, stjärnor, även till priset av att de plågades; anropande ”koffertfiskarna” och ”svärdsfiskarna” och längtande efter meningslösa och onödiga mängder, avstånd och hastigheter…

Jag blev egentligen inte förvånad, men jag kände en lätt inre gungning av välbefinnande, när jag hittade det: karpavsnittet i Olga Tokarczuks ”Gammeltida och andra tider”. Det här är till er som med mig har gått in i karpstimmet och blivit anhängare av ”karpen i värlslitteraturen”:

Godsägare Popielski drömde att han var en olivgrön karp. Han simmade i det gröna vattnet, där solen var ett nätt och jämnt upplöst ljus. Han hade ingen hustru och ingen herrgård. Ingenting ägde han och ingenting angick honom. Det var en vacker dröm.

Den här dagen nöjer jag mig med att peka på en text jag alldeles nyss skrivit för Salongen om Olga Tokarczuks ”Gammeltida och andra tider” sedd genom eller bredvid ”Daghus, natthus”. Under bilden följer ett litet utdrag ur den texten:

”Daghus, natthus” är för mig inte minst en roman om tid och rum, där rummet bildar ett slags nav som berättelsen och de olika tiderna rör sig kring. ”Gammeltida och andra tider” är en roman om en plats i tiden, en liten polsk by som heter Gammeltida. I vart vädersteck finns en ärkeängel som vakar över byn. Varje kapitel i boken bär ledet ”tid” i sitt namn – ”Axas tid”, ”Misias tid”, ”Izydors tid” för att nämna några av dem. De här tiderna utgör berättelsens strängar – eller om man vill, perukmakerskans hårmaterial. Byn Gammeltida är romanens rum eller med en lite djärvare bild dess huvudsvål som tidssträngarna ringar sig ut ur som hårstrån.

En fascinerande gestalt i ”Gammeltida” är Axa. Hon har på personplanet ingen motsvarighet i ”Daghus, natthus”, men möjligen kan man säga att hon någonstans står i förbindelse med denna roman på idéplanet. Axa är kvinnan utanför samhällets och civilisationens strukturer, hon kommer från ingenstans, har ingen familj, hon gifter sig inte, hon underkastar sig inte någon man. Hon är kvinnan som männen i byn mot sin vilja dras till och i hemlighet går till.

Axa var stor och grann. Hon hade ljust hår och ljus hy som solen inte rådde på. Hon såg alltid folk rakt i synen i sin fräckhet, till och med kyrkoherden. Ögonen hennes var gröna och ett av dem vindade lite åt sidan. Karlarna som tog med Axa ut i buskarna kände sig alltid lite illa till mods efteråt. De knäppte igen byxorna och återvände till krogvärmen röda i synen. Axa ville aldrig lägga sig ned som Herren befallt.

-Varför ska jag ligga under dig, sade hon, jag är din jämlike.

Hon föredrog att luta sig mot ett träd eller krogens trävägg och slängde upp kjolen på ryggen. Då sken hennes ändalykt som en måne i mörkret.