Ja, "Berlinbilder" är kanske ett alltför vitt begrepp för det som kommer här. ”Bilder från Prenzlauer Berg” skulle man kunna kalla det eller ”Bilder från sydänden av Prenzlauer Berg”, fast någon bild skulle kanske smita utanför både den ena och den andra av dessa definitioner, så rubriken får vara kvar.
Kulturbrauerei
blick ut mot Greifswalder Straße
tro det eller ej, men den här ruinen är bebodd och det alls inte på något fattigt sätt
Volkspark Friedrichshain
symboll
Jag börjar med en bild från hemvägen från Berlin, Frankfurt/Oder och Słubice – gårdagkvällens blick från Farø tillbaka söderut mot Falster. Egentligen är det konstigt att jag tänker så sällan på den här fascinerande danska övärlden. Det är en värld i miniatyr, men ändå en storslagen värld – himmel och hav och tunna landremsor som känns lockande – ”här kunde man bo, här kunde man gå” – när blicken får glida över gårdarna, fälten och träddungarna där.
Strax ger jag mig av ifrån min vanliga plats här i fönstret med blick mot skogsbrynet, för att resa till Berlin. Ungefär en vecka stannar jag där.
Under den tiden kommer livet att stå stilla – eller i alla i det närmaste stilla – här under pausträdet.
På återseende!
För ett tag sedan upptäckte jag en vild och spännande österrikisk blogg om litteratur, kultur och en massa obegripligheter – den heter in/ad/ae/qu/at. Bland kategoribeteckningarna hittar man sådant som ”tödliches”, ”wiener wäsche” och ”musée imaginaire”. En poet som ofta dyker upp eller som ofta kommer att dyka upp (har jag fått veta) är Elfriede Gerstl. Mannen som styr över bloggen heter Herbert J. Wimmer.
Här kan ni titta in i ”salon littéraire” och här presenteras Elfriede Gerstl och här lånar jag ett kort från henne (jag ska höra med Herbert J. Wimmer om jag alls får ha det här under pausträdet):
Jag har läst dikter av Elfriede Gerstl ur diktsamlingen ””mein papierener garten” här förr. Idag vill jag läsa den om litteraturens uppgift – litteraturens uppgift är litteratur:
die aufgabe der literatur
ist literatur
sie kann nicht nageln
nicht kegeln
nicht bügeln
nicht vögeln
nichts regeln
nicht aufklären
nicht abklären
denn wenn der leser nicht will
dann gibts gar nix
bestenfalls macht literatur
lust auf literatur
mehr literatur
andere literatur
oder mehr vom selben
Om ni vill läsa några dikter som varit med här tidigare, så sök er hit-hit-hit-hit:
Och i Salongen finns den här texten om Gerstl med insprängda diktcitat.
Nyss – när jag ännu inte visste att jag hade 6500 sidor av äldre italiensk litteratur att pressa genom ögon och huvud på en tid som är alldeles för kort – läste jag i lugn och ro diktverket ”Sången om kriget” av Hella Wuolijoki.
Hella Wuolijoki (1886-1954) är en estinsk författarinna med ett dramatiskt öde – 1943 blev hon till exempel dömd till döden för landsförräderi. Den domen blev sedan i och för sig ändrad först till livstids fängelse och sedan kom hon på grund av ett maktskifte att benådas efter femton månader. Detta hände i Finland, dit hon hade flyttat 1904. Något år efter att hon lämnade fängelset blev hon chef för Finlands radio.
Troligen är hon ändå mest känd för att Bertolt Brecht gjorde en av hennes pjäser till sin under namnet ”Herr Puntila und sein Knecht Matti”.
”Sången om kriget” är en episk dikt om kriget. Det är ingen heroiserande dikt utan i den skildras krigets meningslöshet och det lidande som kriget medför. Den handlar också om hur det lilla estniska folket gång på gång tvingats ut i kriget av sina växlande förtryckare.
Dikten är inte egentligen skriven av Wuolijoki utan hon har sammanställt ett 50-tal olika folkvisor kring temat och format dem till en enhet. Dikten är skriven på estnisk runovers som innehåller mycket allitteration och inrim. Stilen har kvar sin folkviseaktiga enkelhet och språket har en lätt ålderdomlig klang: ”Krigets bröd är fullt av agnar”.
För att ge en liten föreställning om hur diktverket låter vill jag ge några citat. I början av dikten beskrivs hur en ung pojke tvingas ut i kriget och hur förberedelserna ser ut och vad pojken och hans familj känner:
Fadern själv han köpte hästen,
Själv han köpte, själv han grät,
Brodern själv han byggde vagnen,
Själv han byggde, själv han grät.
Modern sömmade då skjortan,
Själv hon sydde, själv hon grät.
Och när ska han då få komma tillbaka?
Då när kråkan vitnat har,
Korpen fått sin svaneskrud,
Då kan du mig hemåt hoppas!
Och själva kriget beskrivs så här:
Ingen tid att graven gräva.
Svepning är soldatens rock,
Flod av blod är grav man får!
Mer av männens huvuden
Finns i krig än skogens tuvor;
Mer där finns av männens ögon,
Än vad himlen har av stjärnor;
Mer där finns av männens vador,
Än vad stapeln har av ved;
Mer där finns av knänas skålar,
Än vad åkern har av stenar.
Tyskt blod steg till sadeln,
Ryskt blod steg till bältet,
Våra mäns kunde inte mätas.