Den nionde maj publicerades nedanstående text i Hufvudstadsbladet. Ja, rätt datum. Nu återtar jag den och visar den här på mina marker.
År efter år har man den nionde maj kunnat bevittna det stolta firandet av segerdagen i Ryssland. Segerdagen kallas enligt sovjetrysk terminologi slutet på kriget mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. ”Det stora fosterländska kriget” kallas detta krig enligt samma regelbok. Sin början hade kriget på sommaren 1941 då Hitler bröt Molotov-Ribbentrop-pakten – som haft som underliggande mål att dela upp Östeuropa mellan Sovjet och Nazi-Tyskland – och anföll Sovjetunionen. Segerdagen firas med fanor, enorma militärparader, ”fosterländska” tal av de styrande, tåg med krigsveteraner eller släktingar med stora porträtt av krigsveteraner, gärna tillsammans med uniformerade småbarn med leksaksvapen. Längs gatorna står folkmassor och vinkar. I Västeuropa har man sett med blandade känslor på detta men tigit ”för det var ju så många ryssar som dog i kampen mot nazismen”. I Östeuropa har de flesta haft nog med det sovjetiska förtrycket eller minnet av det.
Föreställningen om det ädla sovjetiska kriget med alla sina hängivna soldater mot nazismen har sedan krigsslutet varit ett ljus i den mörknande bilden av den sovjetiska staten. Ja, lägren hade funnits fick man så småningom inse och att det var illa, att folket varit och fortsatte att vara förtryckt gick inte att helt förneka, att skillnaderna i levnadsstandard mellan de styrande och de vanliga medborgarna var enorm visste man, men det stora fosterländska kriget fortsatte att lysa som godhetens kamp mot ondskan. Detta hade det sovjetiska folket gjort, detta kunde man inte ta ifrån människorna i det väldiga vanskötta landet, detta var den heliga kärnan i den sovjetiska mytologin. Det här visste Nikolaj Nikulin bara alltför väl när han 1975 började nedteckna sina minnen från tiden som soldat i sovjetarmén och han hade inte heller tänkt att texten skulle publiceras. Han skrev för att befria sig från minnets demoner.
Riktigt hela texten tillkom inte 1975, det finns också ett insprängt avsnitt på ett tiotal sidor från en dagbok han skrev på sjukhus under sommaren 1943, då intrycken var färska, men egentligen skiljer sig inte dessa sidor nämnvärt från resten av boken: Det vi ställs inför är en infernalisk ström av ohyggliga upplevelser i en mycket ung mans liv. Synfältet är fyllt av döda kroppar, losslitna lemmar, spräckta skallar, halvdöda, döende, benlösa, armlösa och det som hörs är dån, smällar, jämmer, smärtfyllda vrål, rosslande ur döendes strupar. Och inom honom bor den blanka huvudlösa skräcken.
Vi får också se den människofientliga hierarki som råder i sovjetarmén. Befälen förskonas nästan alltid från krigets verklighet, de äter oändligt mycket bättre, bor bättre, lever skyddade långt bakom de enkla soldaterna som bara dör och dör. Och befälen gör ingenting för att spara soldaterna. De ger ofta meningslösa order som inte leder till annat än soldaternas död:
”Ur de högre sfärerna singlar en order ner: Erövra denna höjd! Regementet stormar an mot höjden
i flera veckor, med stora förluster varenda dag. Utan avbrott kommer nya förstärkningar, för det råder ingen brist på folk.”
Nej, just så, det råder ingen brist på folk! Soldater är bara massa eller förbrukningsmaterial. Genom bokens sidor skriker förtvivlan över detta förakt för människolivet, denna makalösa hänsynslöshet mot den enskilde: ”I infanteriet klarade sig folk i snitt en vecka i aktiv ställning innan de sårades eller dödades.”
Då och då höjer Nikulin rösten mot hela det sovjetiska systemet: ”En sak som blev särskilt tydlig i kriget var den röta som utgick från bolsjevikerna. Redan när det var fred hade de gripit och bestraffat landets mest arbetsföra, hederliga, kultiverade, aktiva och förståndiga människor, och nu skedde samma sak vid fronten, i ännu mer ogenerade och vidriga former.”
Som läsare blir man som bedövad av kavalkaden av grymheter och elände, av alla dessa omtagningar av dödande och lemlästande och fasa. Befälens lumpenhet, soldaternas undergivenhet gör att man grips av vanmakt och vill slå igen boken för att slippa se. Nikulin sammanfattar: ”Kriget fördes med samma metoder som koncentrationslägren och kollektiviseringen, och det var enbart till skada för människosläktet.”
”Minnen från kriget” kom ut först 2007 och då i mycket begränsad upplaga, men den kom snabbt att spridas bland dem som vågade se, trots att landets historia fläckas av sanningen om den mot manskapet
omänskliga krigföringen och om massövergreppen mot den tyska civilbefolkningen. Men i dessa dagar då Ryssland bedriver sitt fasansfulla krig mot Ukraina är boken naturligtvis omöjlig igen. Och vi ser upprepningen av massmord på civila, tortyr och plundring. Och samma likgiltighet för de egna förlusterna. I slutet av boken varnar Nikulin för denna upprepning och försöker peka ut en annan väg:
”Detta förakt för kvarlevorna på slagfälten är samma sak som lägren, kollektiviseringen, sadismen i dagens armé […] Ett förändrat förhållningssätt till de dödas minne kan i omvänd ordning utgöra ett inslag i vår återfödelse som nation.”
°°
Nikolaj Nikulin
Minnen från kriget, 2024
Översättning: Nils Håkansson
Förlag: Ersatz
