Blogg

Ana Blandiana: Minns du stranden?

Bodil Z 22 kommentarer

För snart två år sedan fick jag den vackra boken Rumänska synvinklar – författarporträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök i mina händer. Då och då har jag sedan dess tagit fram den och läst en dikt eller ett prosastycke. Igår satt jag en stund i kvällsljuset och läste Minns du stranden? av Anna Blandiana och lät minnesbilder av händelser, tankar och drömmar från vandringar utmed stränder – eller på helt andra platser, inte minst längs en liten grusväg som för ut i dalen från byn Brione ovanför Locarno – gå genom huvudet. ”Osynliga kyrkor med fiskar som skyddshelgon”…

..

Minns du stranden?

Minns du stranden
täckt av bittra skärvor
där
vi inte kunde gå barfota?
Ditt sätt
att kisa mot havet
och säga att du lyssnade på mig?
Minns du de hysteriska måsarna
som kretsade runt oss i klockklangen
från osynliga kyrkor
med fiskar som skyddshelgon,
ditt sätt
att springa ifrån mig
ned mot havet
och ropa att du behövde
avstånd
för att kunna se mig?
Snön
slocknade uppblandad med fåglar
i vattnet,
med en nästan lycklig förtvivlan
betraktade jag
dina fotspår på havet
och havet
slöt sig som ett ögonlock
över ögat där jag väntade.

..
översättning: Dan Shafran

Och nu ser jag att just ikväll läser man kärleksdikter av Ana Blandiana – och dessutom av Mircea Cartarescu, Nina Cassian, Marin Sorescu och Nichita Stanescu på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm.

Tid: tisdag 18.30
Plats: Skeppsbron 20

Bilder från Nordkorea

Bodil Z 15 kommentarer

Nordkorea ligger för mig långt bortom mina (var)dagliga associationers horisont. Jag har en vag föreställning om den koreanska halvöns form och vet att ”landfästet” hör till Nordkorea. Huvudstadens namn känner jag till: Pyongyang, men jag ser ingenting alls framför mig när jag försöker tänka mig staden. Då och då har jag sett bilder på landets diktator ”den gode ledaren”, Kim Jong-Il och texterna under bilderna brukar röra någon av hans senaste utsvävningar eller sjukdomar. Med ojämna mellanrum hör jag talas om svältkatastrofer i landet, om atomvapenprogrammet, om förtrycket och om den nästan absoluta slutenheten.

Mitt vetande om Nordkorea är så litet och jag oftast inte ens vetat vad jag skulle undra, fast helt nyligen vaknade ett första intresse för landet. Jag har fått en länk till ett stort antal bilder från Nordkorea med texter om tillvaron där. Här är den första bilden med sin undertext (”DPRK” är en förkortning för Democratic People’s Republic of Korea):

Currently, the DPRK is constructing a new road between Anju and Sinuiju. Construction is done by forced labourers (which the regime prefers to call “volunteers”) equipped with the most primitive tools only. Many of them are women. These labourers live in primitive huts built from wood and straw next to the road they are building. Typically, such labourers are tired and demotivated, so they just hang around the construction site chatting and trying to dodge the hard and dirty work.


It is not really surprising to see the DPRK regime practising such slave labour but it still came as a surprise to me that a regime which in its mendacious propaganda boasts of a “breakthrough to high-tech” still relies on Stone Age methods even in a part of the country where foreigners frequently travel.



These photos were taken from a fast driving car and are therefore less than perfect.

Det förmodas att det är en diplomat från ett tysktalande land som står bakom foto- och textmaterialet och av den sista raden i texten till fotot här ovanför framgår det att det är ett riskabelt projekt.

Här är länken till det omfattande bildarkivet. Det finns mycket att läsa och se i det här arkivet. För övrigt innehåller det åtskilligt annat än dokumentation från Nordkorea.

°°

PS Nyss (13.6) hittade jag den här bilden som på ett intressant sätt knyter samman ett och annat i det som sker i den lilla och den stora världen:

Nordiska sommardagar

Bodil Z

Den nordiska sommaren är lätt och luftig, grön och blå; den är bräcklig och kort, men just därför är den närmare evigheten än de långa gulröda somrarna längre söderut. Den är ett smalt utsnitt ur något som finns utanför tiden. Det är därför vi här uppe grips av en sådan märklig stilla iver så fort sommaren visar sitt ansikte. Kan vi, så lämnar vi omedelbart vardagens plikter, sätter oss i syrenbersån eller i gatukaféet, går ner till sjön, far ut till havet…

Det är solglittrande blågröna dagar nu. Londi och jag har det här året hittat till nya och mer närbelägna badplatser. Vi går bara genom skogen ner till Karls Grav, det band av vatten som förbinder Vänern med Göta Älv. Ibland kliver vi i från ”vår” sida, ibland går vi över vid slussen och vidare till Kelso och hans matte och badar från motsatta sidan, solsidan. Vi skulle lätt kunna simma över från badplats till badplats i stället för att ta omvägen över slussen, men vem av oss ska ha klädbyltet och skorna på huvudet?

°°

°

I Salongen finns nu en recension av Yoko Tawadas första bok i svensk översättning.

Tillbaka under ginkgon

Bodil Z 9 kommentarer

Förra året vid den här tiden ungefär stod jag under ginkgon i Trädgårdsföreningen i Göteborg och såg genom bladverket upp mot himlen. Och nu har jag stått där igen och blickat uppåt mot allt det blåa och gröna.

Ginkgon är ett sagoträd, ett träd från världens urtid och dess löv är eviga embryon, för alltid fast i det underbara ofödda stadiet – små solfjädrar från en annan jordetid.

Nattdikt under nattlig tågfärd

Bodil Z 4 kommentarer

Jag tillbringade – som så ofta annars det här året – en del av den gångna natten på ett tåg som rusade upp genom Göta Älvdalen. Ja, rusade gjorde det väl bara ibland; allt emellanåt stod det stilla eller hasade tvekande och knyckigt framåt över spårskarvarna.

Sommarnatten stod mild utanför tågfönstren, älven blänkte och himlen höll kvar sitt sista ljus. Jag försjönk ömsom i skymningslandskapet ömsom i någon av Adam Zagajewskis nattdikter:

Nattvind

På natten blåste det upp
en arg ung vind,
mousserande vin, orientalisk prins.
Den talade otydligt med ljud
från levande och döda språk.
I vinden flödade Babylons förbannelser,
slog Bysans klockor.
Under vindens mäktiga slag
böjde sig träden fogligt,
skälvde fönsterluckorna på vårt rankiga hus.
Förstrött lyssnade vi till rösterna
och förstod så lite.
Vi vände åter till sömnen, kärleken.

°°

(Anders Bodegård står bakom den svenska texten)