Tills jag trasslat ut knutarna i mitt (inter)nät och tills feberdimmorna lättat, nöjer jag mig med att visa några pausbilder att vila ögonen på.
kaj i Trieste
Blogg
Caffè San Marco
Naturligtvis besökte jag också Caffè San Marco. Jag gick dit tillsammans med en triestinska som förutom italienska också hade ungerska och tyska rötter, passande, lika passande som om hon haft serbiska, grekiska, österrikiska, slovenska eller judiska rötter. Utifrån ser detta kafé inte mycket ut för världen, en neonskylt som i mörkret sannolikt bara har ljus i varannan bokstav, en gråsmutsig fassad, några urblekta markiser, en svängdörr. Och tittar man från kaféet uppför gatan mot Carso så får man in en liknande vy som man får från Kaptol här i Zagreb, när man tittar upp mot Medvednica.
Beatrice och jag gick in och valde ett bord någonstans i det inre, alltså inte någon fönsterplats. Jag frågade servitrisen var Claudio Magris brukar sitta. Hon pekade mot ett av fönsterborden och sa ”men om det är upptaget, så sätter han sig någon annanstans – è una persona talmente alla mano.” (Att vara ”alla mano” betyder att man är lättillgänglig och inte krånglar eller blåser upp sig.)
ungefär där dessa båda herrrar sitter brukar han ta plats
När Beatrice gått satt jag kvar en stund och tittade på människor, väggar och lokalens ljussättning och så läste jag med en känsla av lätt svindel lite hit och dit i avsnittet Caffè San Marco i MIcrocosmi. Jag läste till exempel det här:
Il caffè è un luogo della scrittura. Si è soli, con carta e penna e tutt’al più due o tre libri, aggrappati al tavolo come un naufrago sbattuto dalle onde.
Kaféet är en plats för skrivande. Man är ensam med papper, penna och på sin höjd två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet som en skeppsbruten uppkastad av vågorna.
Jag kunde ha läst något annat mindre solitärt och det gjorde jag också:
Ognuno, al suo tavolo, è prossimo e distante rispetto a chi gli sta accanto. Ama il prossimo tuo come te stesso ovvero sopporta la mania del tuo vicino di mangiarsi le unghie, come lui sopporta qualche tuo tic ancora più sgradevole.
Envar vid sitt bord är nära och avlägsen i förhållande till den som sitter strax intill. Älska din nästa som dig själv eller stå ut med din grannes sätt att tugga på naglarna såsom han står ut med olustigare tics från din sida.
Italo Svevo: U.S. Ultima Sigaretta
Trieste mötte mig som ingen annan stad någonsin har mött mig och jag fördes från plats till plats av vänliga och intressanta människor. Lördag eftermiddag befann jag mig plötsligt i Palazzo Gopcevich – som heter så efter den serbiske astronomen Spiridon Gopčević – på Italo Svevo-utställningen där: U.S. Ultima Sigaretta – Italo Svevo e il buon proposito (”proposito” betyder ”föresats”).
Palazzo Gopcevich, det mönstrade till vänster – bild från december 2011
Det är 150 år sedan Italo Svevo föddes och just den här utställningen handlar om hans texter på temat att sluta röka eller snarare om smaken hos den sista cigaretten eller de sista cigaretterna, för det blev många sådana. Först tassade jag om kring en stund i de tre rummen, tittade på affischer med cigaretter och cigarrer och tittade på montrar med diverse rökdon, läste nostalgiska, röksugna eller konstaterande citat ur romaner och brev på väggarna och lyssande till rösten som vällde ut från det ena eller andra hörnet. ”Undrar om man får fotografera”, tänkte jag och så gick jag fram till kvinnan vid disken i entrén. Jag sa någonting om att jag har ett nära förhållade till Svevo, att jag läst så mycket av honom, ja, att jag faktiskt har översatt några av hans texter till svenska och kunde jag inte få ta lite bilder. Kvinnan lyssnade intresserat och sa att det egentligen var förbjudet att fotografera, men att hon inte skulle titta så noga om jag gjorde det på ett försynt sätt. Jag tackade och gick in i det inre igen och tog några (kanske inte särskilt bra) bilder på texter,
Idag upptäckte jag något jag inte mindes längre. De första cigaretterna jag rökte finns inte längre i handeln. Omkring 1870 fanns det i Österrike sådana som såldes i pappaskar med märket med den tvehövdade örnen.
Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 3 – Att röka
och föremål med texter till:
”15.4 1890 klockan halv fem. Min far dör. U.S”. För den som inte vet det kan jag säga jag säga att de två sista bokstäverna inte betyder United States, men ”ulitma sigaretta” (sista cigaretten).
Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 4 – Faderns död
Sedan gled jag in i det lilla rum där en film på tolv minuter visades om och om igen. Jag tog två bilder, en på den romantiska piren, Molo Audace:
och på en rökande Italo Svevo eller Ettore Schmitz:
När jag kom tillbaka till disken i entrén tog kvinnan, som sedan presenterade sig som Elena B *, fram ett litet ”paket” och räckte det till mig
och sa:
”Per l’ultima partigiana della cultura!” Sedan berättade hon att hon tillhörde den slovenska minoriteten i staden och jag fick veta så mycket nytt att jag knappast klarade att smälta det, men det är en annan historia.
En resa från ”Jugoslavien”
När jag klev på bussen mot Trieste tidigt i lördags morse hade jag huvudet fullt med planer. Jag skulle sitta på Caffè San Marco och läsa Magris’ Caffè San Marco, jag skulle köpa Tomizzas Gli sposi di Via Rossetti och sedan skulle jag följa hela Via Rossetti från Giardino pubblico över kullen och ner på andra sidan, fast det där med kullen och ”ner på andra sidan” visste jag väl ännu ingenting om där i bussen. Och så ville jag upp till Kontovel och titta på Umberto Sabas dikt Contovello ”i verkligheten”. Jag ville leta efter något spår efter Italo Svevo, jag ville gå in i den serbisk-ortodoxa kyrkan och jag ville äta köttbitar på Buffet da Pepi och så ville jag sitta och se ut över havet. Allt detta kom sedan att bli verklighet tillsammans med mycket mer av det mest oväntade slag. Men först skulle jag färdas dit och det är det jag vill tala om idag.
Jag hade av någon anledning fått för mig att bussen skulle ta vägen via Rijeka och jag hade vissa förväntningar på denna vägsträckning. Men i stället tog bussen vägen över Slovenien, men inte den underbara utmed Sava som tåget tar utan en lite mer alldaglig väg. Nå, men det intressanta med bussfärden var inte sträckningen utan ”dess plats i historien”. Redan när jag steg på märkte jag att det var något särskilt med den resa som höll på att ta form. Jag förstod att jag beträdde en gammal handelsväg, stråket för ”den lilla gränshandeln” från Jugoslavien till Italien. De här bussarna går fem dagar i veckan, tisdag till lördag. Avgångstiden från Zagreb är 5.30 och den från Trieste är 17.15 och det är bara ”jugoslaver” i bussen. De fem dagarna har med de gamla öppettiderna i affärerna i Italien att göra – på söndagar är/var det stängt och även på måndag förmiddag. Så här har det varit sedan djupt ner tillbaka i jugoslavisk tid. De flesta av passagerarna var kvinnor mellan 60 och 75 år och nästan alla hade rymliga kassar med sig. Jag var nog den enda som åkte för att se Trieste och kanske var jag också ensam om att inte ta bussen tillbaka till Zagreb på kvällen. Stämningen i bussen var ganska uppsluppen, kvinnorna skojade med varandra och de få männen var extra roliga. Alla eller nästan alla hade som mål att handla på något billighetsvaruhus i området vid stationen i Trieste. Busschaufförerna – de var två – uppträdde farbroderligt och gemytligt och räknade oss gång på gång och höll reda på oss som om vi varit en skolklass. Vid kroatisk-slovenska gränsen
gränsövergången vid sextiden på morgonen
fick alla kliva av först en gång på ena sidan, sedan upp på bussen igen och så ner igen för nästa kontroll. Chaufförerna räknade och räknade och strödde uppmuntrande tillrop omkring sig. När allt kontrollerande var avslutat räknades vi igen och så for vi ut på motorvägen. Någon timme senare var det dags för en kaffe- och toalettrast på 15 minuter. Chaufförerna höll noga reda på att ingen blev kvar. Sedan blev det chaufförsbyte och chaufför nummer två körde sedan ända till Trieste. Slutpunkten var ett slags garage bakom järnvägsstationen, där alla talade kroatiska och var kroater eller möjligen fanns det någon bosnier också. Chaufförerna pekade ut var det var lämpligt att handla och så inpräntade de avgångstiden i allas huvuden. Jag kände mig som en, ja, katt bland hermeliner, kan man kanske säga.
Tillbaka från Trieste
Jag är tillbaka i Zagreb efter omtumlande dagar i Trieste.
På ett märkligt sätt är denna stad både centrum och periferi. Och den myllrar av oordnat liv trots alla de stora tomma ytorna. Kanske flyter Trieste också på havet och vaggas av vågor – ibland vilda, ibland lata som här:
