Blogg

Novi Sad är huvudstad i provinsen Vojvodina och har lite över 200 000 invånare. Det var inte helt lätt att få grepp om staden, dels eftersom vi bodde lite avsides i Telep, dels för att vi inte var i staden mer än en seneftermiddag, två kvällar och en morgon. Ofta kom vi att befinna oss vid stora trista trafikleder eller på stånkande gamla bussar. Allt verkade så långt från allt och Donau eller Dunav så obegripligt mäktig och liksom krökande sig genom både rum och tid.

Den där enda eftermiddagen hoppade vi efter en stunds ihärdigt travande längs en ändlös bullrig boulevard upp på en buss som tog oss över en enorm bro till fästningen Petrovaradin på andra sidan Donau. Vi hamnade vid fästningens fötter lite bakom på något sätt, kanske steg vi av en hållplats för sent, men vi tog snart igen de förlorade metrarna och så började klättringen uppåt i solgasset. Lite svettiga nådde vi ett slags promenad uppe på murkrönet och vi gick ett halvt varv innan vi satte oss på ett av kaféerna längs muren som avgränsar promenaden från stupet ner mot floden. Med servitrisen trasslade vi sedan in oss i ett språkligt äventyr med ordet ”tusen” som heter ”tisuća” på kroatiska och ”hiljada” på serbiska. Och så berättade Gabriella för mig om hur misslynt och liksom förorättat de ungerska aristokraterna någon gång på 1800-talet (eller när det var) tagit emot beskedet om att ungerskan var närmast släkt med finskan bland Europas språk. Vi skrattade lite åt händelsen eller vad man ska kalla det och den verkade med ens väldigt nära. Och jag tog en bild på fästningsmuren framför oss och när jag tittade på den sedan fick jag ett slags svindel och en rad ur Andrzej Stasiuks beskrivning av en plats i Moldavien lösgjorde sig ur minnenas dunkel:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Fast nu överdriver jag väl.

I Novi Sad bodde vi i den ungerska stadsdelen Telep. Ja, kanske är den inte så helt ungersk längre, men namnet och historien är ungerska. ”Telep” är ”Siedlung” på tyska eller ”naselje” på kroatiska – på svenska hittar jag inget perfekt ord nu. Där bodde Gabriella och jag i alla fall i studenthemmet ”Európa Kollégium" på adressen Ćirila i Metodija. Hemmet har kommit till ganska nyligen genom ett ungerskt-serbiskt samarbete och är främst till för ungersktalade studenter från Vojvodina. Jag hörde inget annat språk än ungerska inom byggnadens väggar – utom när jag själv talade engelska eller kroatiska och fick svar på engelska och serbiska.

Byggnaden påminde om ett slott och allt var mycket välordnat därinne och utanför var det välordnat på det sättet att allt var omgivet av höga nymålade staket och stängda grindar. Lite overkligt ser det ut och kontrasten mot den omgivande bebyggelsen är skarp. Låga, lite lantliga hus med den där speciella ungerska eller vojvodinska låglandscharmen smög omkring utanför de höga stängslen till vårt mäktiga slott.