Blogg

Thomas Bernhard: Gå

I förrgår publicerades min text om Thomas Bernhards i Hufvudstadsbladet och jag passar nu på att lägga ut den under pausträdet också.

1IMG_8869

Thomas Bernhard inbjuder aldrig till någon lättfångad njutning och ännu mindre bjuder han på avkoppling eller underhållning och det bör vi vara honom tacksamma för. Han skriver så att det skrapar mot nervändarna på läsaren, men den som uthärdar och framhärdar belönas rikligen.

Romanen *Gå’ berättar om två män eller tre och vid sidan om dessa också om en fjärde. Jagberättaren och Oehler är ute och går tillsammans på onsdagar och måndagar. Tidigare promenerade Oehler med Karrer på måndagar, men sedan Karrer blev galen, slutgiltigt galen, går Oehler med berättaren två dagar i veckan. De två kvarvarande samtalar längs vägen om tänkandet och gåendet och om hur dessa i människan befinner sig i kamp om att vara den starkare.

”Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker.”

De talar om tänkandets faror och gräver ner sig i tänkandet på dessa tänkandets faror, som också involverar gåendet och dess bräckliga och av tanken hotade existens:

”Vi får inte tänka på varför vi går, säger Oehler, för då skulle det snart inte längre vara möjligt för oss att gå och som ytterligare konsekvens skulle snart inte något alls vara möjligt för oss, liksom även om vi tänker på varför vi inte får tänka på varför vi går och så vidare, liksom vi inte heller får tänka på hur vi går, hur vi inte går, alltså står stilla, liksom vi inte får tänka på hur vi tänker när vi inte går utan står stilla och så vidare.”

Och de talar om Karrers galenskap, om hur han blev slutgiltigt och oåterkalleligt galen. Det skedde i den rustenschacherska byxbutiken och här händer något med läsaren eller i alla fall med mig som läsare. Det förfärliga galopperande tragikomiska förlopp som tar fart där får mig att gripas av ett extatiskt euforiskt rus. Karrer låter expediten hålla det ena byxparet efter det andra mot ljuset för att avslöja tunna partier som visar på tygets sekunda kvalitet. Karrer ropar upprört att byxorna är ”tjeckoslovakiska utskottsvaror” och expediten kontrar med att de är av ”förstklassigaste engelska tyg”. Rösterna ökar i styrka och glider upp i falsett, Karrer slår med käppen på disken. I mig bubblar och skriker det och jag vet inte om det Karrer eller jag som är galen. Och detta upphör aldrig förrän möjligen efter bokens slut. Gång på gång står vi inför det ohjälpligt tunna byxtyget i Rustenschachers butik.

Då och då dyker också den framstående kemisten Hollensteiner som i förtvivlan begått självmord upp i samtalen. Han begick självmord för att den österrikiska staten tog ifrån honom alla möjligheter att få anslag just när han stod på höjden av sin bana. Och dessa saker – självmordet och den österrikiska statens nesliga handlande – framstår i boken som helt självklara. I nästan vilket annat land som helst hade det funnits möjligheter för Hollensteiner, men han kan inte förmå sig att lämna sitt hemland. Hollensteiner – och Bernhard – hatar staten Österrike, men älskar landet.

Bernhards text består av hårt flätade upprepningar och omtagningar som nästan kväver eller tar musten ur läsaren och tär på förståndet. Men kanske kan man också beskriva texten som ett musikstycke med teman och variationer, där lika på ett oregelbundet sätt studsar mellan liknande och likadant, så att texten hålls levande och farlig. Själva språkets originalitet plockas in på bara skinnet, inget äkta finns, allt är citat eller citat av citat eller bara något någon redan har sagt till någon:

”Oehler säger ofta många från Karrer härstammande meningar och tänker mycket ofta en av Karrer tänkt tanke, tänker jag, utan att uttryckligen säga att det som jag säger nu är från Karrer, det som jag tänker nu är från Karrer. I grund och botten är allt som sägs citerat är också en mening från Karrer, som jag kom på i det här sammanhanget och som Oehler mycket ofta har använt när det passat honom.”

Men på bokens sidor glimmar för den som vill se det också platsnamnens poesi. Namnet Klosterneuburgerstraße har en hemlighetsfull, mycket wiensk, skönhet och det är lätt att tro att man själv går längs denna gata varje gång – och det är ofta – namnet dyker upp. Och Oehler säger till oss: ”Vi äger ingen som helst förmåga att komma bort från Klosterneuburgerstraße.” Steinhof, mentalsjukhuset där Karrer är instängd för alltid, är ett ädelstensvackert och slutet namn. Ännu vackrare blir det om man känner till platsens verkliga skönhet och har sett den omgivande lummiga parken och Kirche am Steinhofs rika ornament och gyllene kupol. Och det har ju Bernhard. Detta är också en bok om en dunkel kärlek till Wien.

°°
Thomas Bernhard
Gehen, 1971
Gå, 2017
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Min bofasthet – en utebliven rörelse

Med blicken fästad vid en bild från igår av balkongrummet och en skymt av ”tomrummet” försöker jag förstå mitt förhållande till boendet.

1IMG_8863

Kommer jag att kunna flytta härifrån? Kommer jag att kunna undvika att flytta? Den mörka fläcken under det öppna fönstret är ett märke efter Londi, för hon låg ofta just där. Just den fläcken binder mig vid platsen. Och även den där onödigt höga tröskeln – som är så hög för att balkongrummet en gång var balkong – håller fast mig. När jag någon gång i hastigheten slår emot den eller småsnubblar på den hör jag bredvid mig ljudet från Londis klor när hon slog emot den. Någon som hört mig berätta om detta säger till mig att jag borde flytta och jag lyssnar och säger jag vet inte vad. Och sedan säger jag något om att jag vill stanna här i staden och att till Sverige kan jag nog inte återvända, jag menar: kan jag nog inte vilja återvända. Banden till Londi i den här lägenheten är något annat än min ovilja att återvända till Sverige, tänker jag vidare. Men det finns också andra tankar, sådana som att bofasthet – för mig, om dig vet jag inget när det gäller detta – är ett slags tröghet, en utebliven rörelse. Sedan är det ju också så att en flyttning på egen hand är något annat än en flyttning för ett par eller en familj. Och vilka förbindelser eller förhållanden som än råder mellan mig och den ena eller andra människan, så är i detta nu varje uppbrott och varje kvarblivande endast mitt beslut. När jag tänker på det blir jag nästan yr över friheten. Men vad gör jag av den? Ingenting, men också detta ingenting är ju något oerhört och något som i varje ögonblick är möjligt att förändra. Ibland är det som om jag skulle vilja smyga mig tätt inpå mig själv för att tjuvlyssna på mina egna planer. Vad kan bli till den brytpunkt som gör att spåret plötsligt läggs om? Eller finns den inte? Fattar jag alls några beslut av det här slaget eller följer jag bara något som ser ut som en upptrampad stig?

Till Medvedgrad igen

Någon gång mot slutet av september ”klättrade” jag upp till den medeltida borgen Medvedgrad tillsammans med Vesna. Det var första gången jag var där efter sju år här i staden. Sju år är en lång tid och den har också med sagor att göra. Och sju är ett magiskt tal, det vet vi. Igår – sju veckor senare – gick jag på nytt dit upp, denna gång med Gabi. Precis som förra gången var utgångspunkten för vandringen byn Šestine och dit upp tog vi oss med buss från Britanski trg. Vägen upp till Medvedgrad från Šestine är en ganska kravlös vandring, närmast en promenad, men luften kändes stark och skön och lite varma i de tjocka tröjorna blev vi allt, även om lutningen inte är särskilt brant. Och vi gick genom höstens guld, under bokar, kastanjer (äkta) och ekar. En och annan lönn passerade vi också förbi. Och något blekbladigt träd jag inte vet namnet på.

1IMG_8808

Efter en knapp timme var vi uppe, så vi klev runt ett tag på borgens murar och upp på Južna kula (Södra tornet) och jag funderade på nytt över den underliga blandningen av tegel och gråsten. Hur såg det egentligen ut här när borgen var borg?

2IMG_8823

3IMG_8836

Men snart kände jag – precis som förra gången – att jag har starkare och tätare band till det omgivande landskapet än till denna blandning av saga och lite tvekande utförd renovering. I hemlighet tänkte jag att borgen för mig gärna kunde få vara en halvt bortvittrad ruin bunden till sin förgångna tid. Härligast att betrakta är ändå bergsformationerna och alla träden i höstskrud. För övrigt kan landskapet här ganska lätt påminna en om Caspar David Friedrichs målningar av Riesengebirge. Och visst är det en stor lycka att få se ut över sådana här åsar och sluttningar under en vild och ljusmörk himmel?

4IMG_8842

5IMG_8850

Subjektivt om Edina Szvoren och hennes berättelser

I dagarna är jag lite ungersk, dels för att jag träffar Gabi rätt ofta, dels för att jag läser Antal Szerb (Szerb Antal borde jag ha skrivit, men är visst ändå inte tillräckligt ungersk). Ja, och igår kväll var jag på Café u Dvorištu och lyssnade på en intervju med den ungerska författarinnan Edina Szvoren. Språken var ungerska och kroatiska utom att Gabi gav mig en och annan ledtråd på engelska innan den kroatiska översättningen nådde mig, förstådd, oförstådd eller missförstådd.

Vägen dit gick genom lyckligt och mjukt pulserande halvmörker som här och där visade upp knubbiga rundningar. Var kommer värmen ifrån?

1IMG_8770

Ja, och sedan satt jag där vid ett bord inne i en ring av ungerska röster. Och så kom det tvåspråkiga samtalet på scenen igång. Jag märkte eller trodde mig märka hur Edina Szvoren slingrade sig ur en del lite konventionella frågor. Hennes blick sänktes och hon blev nästan omöjlig att fotografera och jag tog det som en bild av hennes glidningar ur frågornas grepp.

2IMG_8791

Som vanligt vid sådana här tillfällen byggde jag min egen historia av de fragment som nådde fram till mig. Szvoren svarade på en fråga om något kanske helt annat att barndomen – oberoende av allt annat – var det som gått henne djupast. Och hon sade att titeln till den novellsamling, som presenterades denna kväll för att den kroatiska översättningen nyss kommit ut, var hämtad från en sida i en dagbok som hennes mamma skrivit som elvaåring. På ungerska heter boken ”Nincs, és ne is legyen”, på kroatiska ”Nema, neka i ne bude” och på italienska ”Non c’è, e non deve esserci”. Och på engelska – så jag slipper kränga fram någon svensk översättning – ”There Is None, Nor Let There Be”. Den kroatiska titeln ligger nog bäst både i munnen och i minnet.

Medan jag satt där och lyssnade tänkte jag att jag förstod vad hon tänkte och jag drog in det jag förstod i min dunkla rävlya och tuggade nogsamt sönder alltsammans och gjorde det till mitt, till en sida i ”boken” som ni nu läser ett av de tusen kapitlen ur. Ja, detta självsvåld! Vem ska förlåta mig?

3IMG_8795

Guld utanför fönstret

Det är en sådan här dag med guld utanför fönstret. Tillvaron är tillfälligt utan hörn och kanter och jag läser ”Resa i månljus” av Antal Szerb och det känns som om det nattliga silvret från Szerbs roman utgör kölen på min i dessa ögonblick solförgyllda farkost.

1IMG_8767

Jag ser att det är ungefär ett år sedan Leonard Cohen dog och jag vet att det snart är ett år sedan Jacques Werup dog – den ene av dem kände jag i fantasin, den andre i ett skikt av verkligheten. Efter deras död är det svårt att veta vad som är vad och det är kanske inte viktigt. Och jag förbereder mig långsamt för årsdagen av Londis död, den där dagen då något i mig bröt samman. Nyss märkte jag något nytt i sorgeprocessen: den där bottenlösa skräcken som följt mig så tätt inpå huden har delvis – bara delvis – förbytts i saknad, riktig saknad. Vad är saknad? En smärtsam längtan? Vad är saknad efter någon som inte kan komma tillbaka? Vemod, längtan, en känsla av smärtsam förlust? Jag letar efter känslans kärna och jag undersöker på vilket sätt den skiljer sig från det där paniska chocktillståndet som hänger samman med hugget och förlusten. Delar av skräcken har mildrats och tonats ner, tror jag, och jag vågar stanna i tankarna hos Londi. Jag vågar försjunka i minnen från det liv vi hade tillsammans och jag vågar gå genom rummen utan att hela tiden vara beredd att bita av skräcken inför tomheten, dess isande kalla stjärna. Men jag behöver nog ljuset utifrån verkligheten i ”parken” under himlen för att i stillhet kunna betrakta de mörka märkena på väggarna i vissa hörn här, hörn där Londi en gång låg och lutade sig än si än så. Jag för en kamp för att bli fri från att kämpa så hårt för att uthärda. Och jag har tagit ett litet steg. Solen skiner i på bordet och jag läser om vad Mihály minns i Ravenna, vad han tänker i Florens…