Blogg

För några timmar sedan när jag gick hemåt i mörkret längs Hvarska, min gata, frågade jag mig själv om jag var glad eller ledsen. Ja, så barnsligt eller elementärt kan mitt inre samtal se ut. Glad, bestämde jag då, som om jag plockat bland lapparna i en hatt, lappar med påskrifterna ”glad” och ”ledsen” och jag fått upp just en med ”glad” på. Varför visste jag däremot inte. Eller ja, jag var glad för att jag just klarat den ganska tunga måndagen. Helt normalt kanske, men ändå lite underligt, eftersom jag ju ofta har roligt – åtminstone av och till – under den här fullproppade eftermiddagen utan några verkliga raster mellan lektionerna.

Luften kändes också ganska bra, även om det var kallt, men det rörde sig om en ganska lugn och liksom passiv kyla, inget aggressivt, ingen vind som slet i mig. Och jag tänkte att strax är jag hemma och det var också något bra, även om ingen alls väntade på mig eller kanske just för att ingen alls väntade på mig eller väntade sig något av mig. När jag är trött och ändå behöver arbeta är det bäst om jag är ensam. Jag tycker nämligen om människor. Ja, just så, lite enkelt och helt osofistikerat: jag gillar människor, även om eller just för att jag vet att människorna är lika opålitliga och egoistiska som jag själv, några mer, några mindre. Och jag vill inte tråka ut någon med min trötthet eller med min frånvändhet, min tillvändhet till plikterna. Håll till godo!

När jag var ung trodde jag att det var möjligt att jag skulle förstå mer av livet och människan när jag blev äldre. Detta samtidigt som jag ändå på något vis inbillade mig att jag visste eller anade allt. Nu vet jag (gör jag?) att man egentligen vet mindre och mindre eller möjligen att man aldrig verkligen kan veta något. Och inga strider människor emellan kan någonsin biläggas, inga ondska betvingas. Försvinner den på ett ställe (otroligt i så fall), så dyker den upp någon annanstans. Det finns inga lösningar på något enda av våra grundläggande problem. Lögner läggs på lögner, hyckleri läggs på hyckleri.

Jag tänker på den olösliga bosniska frågan, på all ondska, alla kedjor av ondska, allt lidande, all skrämmande falskhet. Jag ser Praljak gång på gång tömma giftbägaren och jag vet att han inte är någon Sokrates, men var ens Sokrates någon Sokrates? Och nu vrider jag på scenen lite: Nyss läste jag att i Skaraborgs län vill en tredjedel av politikerna att uttalanden som förlöjligar någon religion ska kriminaliseras. Jaha, och hur skulle detta gå till? Var skulle gränserna dras? Vilka skulle straffen vara? Även dumheten och den ansvarslösa präktigheten kan vara element i ondskan.

Och religionerna – varför finns de? För att vi människor letar efter ett sätt att hantera vår dödlighet? Och vem tror verkligen? Och hur hemskt vore det inte om den ena eller andra religionens trossatser om det hinsides verkligen vore sanning. Evigt liv, vem skulle stå ut med ett evigt liv? Alla eviga liv pekar mot helvetet. Frys vilket ögonblick som helst i ditt liv, även det lyckligaste, och du ska se att du inte vill ha det som evighet, som evighet är också det allra lyckligaste ögonblicket skrämmande.

Vad kan vi göra då? Jag vet inte. Kanske låta bli att vara direkt hemska mot varandra, inte förtrycka någon, inte plåga någon, inte inbilla oss att vi själva är ärliga eller egentligen har några särskilt goda avsikter… mer än när det gagnar oss.

Och döden? Vi kan hoppas att döden är ett utslocknande och att vi ska klara steget utan skräck. Det viktigaste (nej, antagligen ljuger jag nu eller så pladdrar jag) vi kan lära oss i livet, när det gäller oss själva, är att dö utan rädsla – men går det? Och det viktigaste när det gäller våra medmänniskor är att inte pina någon.

Egentligen hade jag sett fram emot den här kvällen hos Maria och Juan och jag visste att det var många jag gillar som skulle komma. När jag gick mot spårvagnshållplatsen var jag ännu vid gott mod även om isiga och liksom fientliga vindar slet i jackan och schalen. Snart kom en spårvagn och jag klev på och var fortfarande glad och liksom framåtriktad. Så steg jag av för att byta till femmans linje och jag tittade på tavlan, men ingen femma där och de andra hade avlägsna tider skrivna bredvid sig. Vinden tilltog och jag såg på mobilen att det var två grader med tillägget – känns som minus två. Och jag tänkte: det finns inget kallare än när två känns som minus två. Jag gick modstulet ett par gånger fram och tillbaka längs perrongen och jag såg killen, som först också stått där, ge upp. Minuterna segade sig fram och jag kände missmodet växa och jag började skicka runt olycksbådande tankar i hjärnvindlingarna: om det ser ut så här på ditvägen, hur ska det då inte se ut på hemvägen? Jag såg spårvagnar passera i motsatt riktning och jag tänkte mig mig själv inne i dem – på hemväg. Och så kom då – plötsligt eller inte – beslutet att vända hem. Egentligen märkte jag inte när jag fattade beslutet och i ett nu bytte riktning. Hjärnan är en mörk gåta. Mitt nya mål tvingade mig över tre övergångsställen innan jag var i rätt startläge för hemfärd. Jag tittade på tavlan och såg att nu skulle det dröja innan nästa vagn kom. Jag tittade över mot det motsatta spåret och ja, där kom den en gång i en annan nu överskriden fas så åstundade femman. Jag tittade in och såg att det fanns flera lediga sittplatser – för någon annan.

Så kom då en vagn på min sida, inte den helt rätta utan femman, men den fick duga. Jag klev på, skrev ett meddelande till Maria – ute var det för kallt för sådant – och åkte fram till Držićeva, steg av och gick – varken glad eller ledsen – hem längs Rapska. Hjärnan gjorde inget väsen av sig och det var skönt att komma in i värmen.