Jag är fortfarande lite mör efter nattens drömmar och får gång på gång börja om på recensionen jag arbetar med. Nej, det var inga mardrömmar, bara alldeles för många och underligt blandade fragment: jag körde bil (jag har alltså inget körkort) mycket skickligt på smala bergsvägar, jag hoppade över bäckar eller kanske snarare forsar, jag åt något konstigt, jag hittade och tappade bort människor jag inte sett på länge. Och så alltsammans och mycket mer i nya blandningar och hastigheten. Då och då såg jag ett guldklot uppe på en smal tornspira. Och jag vaknade trött och allt bara fastnar i tröghet. Men nu minns jag guldklotet igen och jag vet att det rör sig om ett av kloten på stationen i Uelzen (östra Niedersachsen). Det är en mycket speciell station som är formgiven av Friedensreich Hundertwasser, men när jag passerade den sommaren 2013 tillsammans med Londi, såg jag knappast prakten:
Londi och jag satt här utanför stationen och pustade ut efter trängseln i vagnen från Lüneburg och de stora förseningarna med elände och ”Notarzt am Gleis” (hade någon kastat sig framför tåget?). Trängseln fortsatte på stationen och människor gick fram och tillbaka och hoppades på att det äntligen skulle komma något tåg. Jag satt på en bänk och Londi satt eller låg under den, vi drack lite vatten och jag blängde missmodigt på guldkloten som prydde stationstakets hörn. Folk gick hit och dit och valde vinklar för att ta bilder av byggnaden. Likgiltigt lyfte jag min mobil och tryckte av, tänkte inget, såg egentligen inget, räknade bara tid och var arg över att vi hade tappat tre timmar och redan befann oss i förmiddagens slut. Efter en stunds pustande gick vi in i den märkligt snirkliga och färgglada stationen för att ta reda på vilket spår vi borde vänta vid – ifall det nu äntligen skulle komma något tåg som gick söderut. Jag gick under guldgirlander och förbi gnistrande och prunkande sfärer och utmed glänsande mörkblåa våglinjer, men tänkte inget om detta, jag tänkte på tiden och hur långt söderut vi skulle kunna ta oss och att det nog inte skulle bli särskilt långt.
Men den här gången reste jag med Alex och Miki och jag visste vad det var för station vi steg av på, ja, man kan säga att jag visade den för Alex. Det blev trängsel den här gången också för Uelzen är ju i all sin litenhet en stor och viktig järnvägsknut. Vi gick ett varv runt stationsbyggnaden och tog lite bilder, särskilt från framsidan.
Ja, det var ett sådant klot jag såg i drömmen, fast spiran under var mycket tunnare och högre. Vi hade bara ett par minuter på oss, så byttes vi av med att hålla reda på Miki och den som hade fria händer fotograferade. Främmande människor kom med bland de färgglada kolonnerna på bilderna.
Och så klättrade vi upp på tåget mot Hamburg för att sedan ta oss vidare till Flensburg. Ja, detta var en resa i nordlig riktning. Från fönstret tog vi några sista bilder innan hela den hundertwasserska fantasiskapelsen krympte och försvann ur vårt synfält.
