Innan våren börjar luta in i försommaren vill jag titta tillbaka lite på Marits och min resa till havet i slutet av februari. Ja, vi var fem på resan: förutom vi två människor var hundarna Nova, Skajla och Miki med. Vi gav oss på förmiddagen den 20 februari och gjorde ett lunchstopp i det inre av Lika, i Gospić. Lika är vackert och vilt, till stora delar en avfolkningsbygd, som ännu bär märken från kriget. Lika vill jag en gång komma närmare, men den här gången var det bara vägen till havet. Vi hade hyrt en lägenhet i ett slags turistkomplex i Petrčane, en liten by som inte ens hade en öppen bar. För turisterna var inte där, men havet var där och solen, så när vi kom fram mot slutet av eftermiddagen gick vi ner mot vattnet så fort vi burit in våra saker där vi skulle bo. Hundarna undersökte strandskogen och nosade runt hit och dit.
Så började vi följa strandlinjen medan dagsljuset blev svagare. Vi andades in havsluften och doften av smilje (som nog är släkt med hedblomster). Det är en underbar doft och smilja är en mytisk växt här som finns också i sånger. Då och då satte vi oss på någon av träbänkarna, i alla fall Miki och jag, vi är ju vana vid att sitta bredvid varandra på bänkar.
Efter en stund, kanske en ganska lång, började solen sänka sig över Ugljan och havet. Vi vände och började gå hemåt, fast då och då gick vi ut på någon av badbryggorna.
På kvällen åt vi vår medhavda mat, minns inte vad, men mätta blev vi och ganska snart kröp vi till kojs för dagen hade varit lång och långt från vardagen.
Morgonen därpå möttes vi av solen på vår terrass. Vi åt frukost och hundarna utforskade den lilla trädgården och Skajla, som har mycket överskottsenergi, drog upp ett ungt olivträd som Marit planterade tillbaka med en stekspade. Sedan packade vi ryggsäckarna och började gå längs stranden i riktning mot Velebit som höjde sig dramatiskt mot himlen på andra sidan viken.
Hundarna fick gå lösa och ett tag gick det bra, men så fick Miki syn på en katt och han försvann som ett krulligt streck. Jag sprang upp och ner genom strandskogen och ropade. Då och då ven han förbi mig på ett mycket retfullt sätt. När jag äntligen fick tag i honom, eller var det Marit som haffade honom? var jag rätt trött på honom, men han visste ju ingenting. Han hade ju bara varit hund på sitt Miki-sätt. Någonstans bestämde vi att vi kommit fram och vi slog oss ner vid vattnet och tog fram vår mat. Vi såg en människa långt framför oss, en människa som verkade ligga i en solstol. Vi bestämde att det var en man. Vi glodde och skrattade åt att det gick så bra att glo på det där avståndet, hade vi varit närmare hade vi varit mycket diskretare. Det började blåsa lite så efter maten vände vi och började gå tillbaka. Vi hoppades hitta en vindskyddad bukt för vi ville ju gärna bada. Och ja, där var den perfekta badviken! Vi band hundarna i strandskogen, bytte om och gick ner till något som nästan var en sandstrand. En dam satt på en sten och doppade fötterna. Hon sa något uppmuntrande till oss när hon märke vad vi hade för planer. Det blev inget långt dopp, men inte var det särskilt kallt och vi kände oss ganska övermodiga när vi kom upp. Vi la oss på något slags trädäck och soltorkade. Sedan befriade vi hundarna och gick den sista biten hemåt. Här och där stannade vi och tittade ut över det blåa vattnet bort mot ön Ugljan.
