Inbjudan till talko om Numminen!

Först ska jag förklara ”talko”: Ett ”talko” är, har jag fått veta, en typ av samarbete som ”när till exempel byborna tillsammans flyttar en trädstam eller gräver ett dike”. Om några läsare av denna text känner sig lockade att fylla i de många luckor jag lämnar i min Numminensak här, så skulle det kunna bli ett härligt talko.

Igår kväll var det Numminen här för hela slanten – Tractatussviten och förmodligen något annat också, jag hittar inte cd:n nu; förresten är den en gåva från Agnes. I mitt huvud ringer och bankar fortfarande ”Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen”. Igår slog vi upp sista sidan i Wittgensteins ”Tractatus Logico-Philosoficus” i den engelska version vi har i bokhyllan. De engelska slutorden lyder: ”What we cannot speak about we must pass over in silence.” Snyggt, men den tyska texten är direktare.

Hela albumet (eller är det två olika?) bildar en vildvuxen enhet, med ett sammelsurium av musikstilar och texter, filosofiska och absurdistiska och vardagliga, på tyska, finska, svenska, engelska och italienska, ett virrvarr av variationer på den märkliga Numminenvarelsen, Mauri Antero, inget dåligt namn förresten. Han sjunger ”Dägä” (ett ord för dada enligt min man) på en pedantisk-ironisk tyska – i den här raden når han en speciell pedantisk höjdpunkt: ”Der Rhythmus des Rocks löst Probleme, wenn man ”dägä” singt.”

Numminen rapar sig igenom en hel låt. Egentligen tycker jag, om jag försöker vara ”objektiv", inte att rapsången ”ger något”, men det envisa, fåniga rapandet trycker på något slags nöjesreceptor hos mig och ju skränigare och onaturligare rapandet blir desto hårdare blir det trycket och när det hela övergår i rena rapskrik grips jag av en euforisk hysteri. Rapet är nog en variation på ”dägä”…

Kanske kan man sammanfatta Tractatussviten med ett enda ord, ett fascinerande finskt ord: ”on”. ”On” betyder ”det är” och kan användas som en självständig fras. Exempel: Två människor sitter mitt emot varandra, den ena säger ”on”, den andra svarar ”on”.

Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen. On.

Språkliga funderingar under en plansch

![landskap av Gauguin](/wp-content/A8164600_03.jpg @alignleft)

I det här huset är det mycket som blir hängande länge (ett exempel är ekorrkortet som satt fast med ett häftstift mitt på en vägg, på sned, i kanske tio år). På badrumsdörren har vi sedan ett antal år en plansch som återger en Gauguinmålning, en plansch jag köpte på en utställning i Göteborg. Bilden föreställer ett landskap med en häst och en gris i förgrunden. Imorse torkade jag golvet i korridoren, bland annat just utanför badrumsdörren. Jag läste texten under Gauguinbilden högt för mig själv: ”Näkyjä ja haaveita”. Jag tycker om den texten och jag läser gärna och ofta upp den. Först trodde jag att den betydde ”Hästen och grisen”, fastän jag tyckte att ”haaveita” var ett krångligt ord för gris, men å andra sidan heter gris ”maiale” på italienska och det låter ju inte heller så kort och snärtigt som just ”gris” eller kanske ännu hellre ”pig”. En dag frågade jag Anja, en finsk bekant, vad frasen betyder. ”Syner och drömmar”, svarade hon. ”Å”, sa jag. Vad kan det då heta på franska? För ursprungstiteln är väl kanske på franska… ”Visions et rêves”? Det kanske förresten är namnet på utställningen och inte på tavlan. Vad kan detta heta på polska? Jag blir ju mer och mer intresserad av Polen och kanske skulle min språkkurs i polska kunna ta sin början i just uttrycket ”Näkyjä ja haaveita” (ja, det är svår att låta bli). Jag måste komma utanför mina knaggliga artighetsfraser och de inte alltid så andvändbara orden ”pogoda” (väder), ”swiat” (värld) och ”piantek” (fredag) – här fattas en del diakritiska tecken, det vet jag.