Kategori: Litteratur

Dagar utan sol eller utan eftermiddagssol brukar jag sova middag. Igår var en sådan dag (men den här där dagen har vi fått solen tillbaka) och Miki och jag låg på soffan och innan jag somnade läste jag några sidor.

Just nu är ”Come i cavalli che dormono in piedi” (Som hästarna som sover stående) av den triestinske författaren Paolo Rumiz min bok.

Baksidestexten visar att boken tar avstamp i första världskriget och hur de unga män som levde i det som idag är Italiens nordöstra hörn drog ut i krig på Österrike-Ungerns sida. Och vi läser hur de dog och glömdes vid fronterna långt borta i Galizien. (Den som förstår italienska kan se att det står en del annat också.)

Jag har inte kommit så långt ännu (sidan 66) men jag ser att författaren flyttar sig i tiden mellan nuet (boken kom 2014) och tiden för första världskriget och några av tiderna däremellan. Rumiz talar mycket om vad Europa är och var (främst under Dubbelmonarkin), vad Trieste är och var och om Italiens förhållande till Trieste.

Jag väljer, lite egensinnigt eller på grund av igenkänning, två på varandra följande sidor som på ytan mest handlar om tågförbindelserna mellan Trieste och resten av Europa eller Orienten, men under ytan handlar det om vad det har blivit av Europa och vad Trieste är för Italien. Här ser ni sidan 42, där jag har markerat ett par stycken som jag nu vill översätta eller i alla fall sammanfatta.

Det första markerade stycket översätter jag (lite hastigt):

”Jag åker naturligtvis tåg, för att resa är att drömma och jag bär på en galen längtan efter den gamla Orient-Expressen och train de nuit (nattåget) Ljubljana-Moskva med den rykande samovaren längst bort i korridoren. Jag ger mig av för att förbanna våra dagars tristess, för till och med under det kalla krigets dagar var det lättare att åka österut och järnvägsnätet korsade på ett bättre sätt floder, skogar och berg än i dessa hyckleriets tider, där trots alla proklamationer det finns mindre av Europa än för hundra år sedan.”

Nästa markerade stycke sammanfattar jag lite kort, det mesta går ändå att utläsa av namnen: Resenären, Rumiz själv, är på stationen i Trieste och vill köpa en biljett till Wien. Han får veta att det egentligen inte går eller att det är komplicerat. Han köper en tågbiljett till Udine och en bussbiljett Udine-Villach och en tågbiljett Villach-Wien Meidling. Och han vet att Paris, Prag, Berlin och till och med Rijeka och Split har försvunnit ur tidtabellerna.

Det sista markerade stycket handlar om ett franskt par som vill åka till Zagreb och de tror inte sina öron när man på turistinformationen säger att man inte kan åka till Zagreb från Trieste ”denna multikulturella stad, med hamnen och de historiska kaféerna, fartygen till Suez, denna centrala länk mellan Medelhavet och Centraleuropa, som i guideböckerna beskrivs som vår kontinents centrum. Alltsammans utraderat under de senaste tjugo åren.”

På sidan 43 kan vi läsa mer om de gamla rutterna och om allt som försvunnit, ”till och med den vackra stationen vid Miramare". Och till sist – och det har jag strukit under – frågar sig författaren vad Italien egentligen vill med Trieste:

”Och vi här, som Italien så väldigt gärna ville ha bara för att sedan låta oss bli helt avskurna från omvärlden.”

Paolo Rumiz är nog nästan okänd i Sverige och nu väntar jag på att något svenskt förlag ska vilja introducera honom.

Och jag gör ändå som jag vill. Jag ger Nobelpriset till Adam Zagajewski också detta år även om han är värd något värdigare. Han får här tala ur ”I andras skönhet” i Anders Bodegårds översättning:

”Somliga moln påminner om djuphavsfiskar som kommit upp till ytan och simmar med vidöppna munnar, liksom förvånade över luftens smak.”

Nu har det gått mer än en vecka sedan min text om romanen ”Modersmjölken” av Nora Ikstena publicerades i Hufvudstadsbladet, så nu får den komma till mig igen. På bilden har jag lagt en liten snäcka – occhio di Santa Lucia – och den betyder det den betyder.

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser. För kanske tolv år sedan läste hennes första roman, ”Livets fest”, och ”Modersmjölken” är hennes senaste. Jag vet inget om de mellanliggande romanerna men jag känner tydligt banden mellan dessa två. I bådas mitt finns en dotter och en mor och i båda är en bärande linje den starka svåra förbindelsen mellan dessa två och genom allt ljuder ett slags bakgrundssång om att vi inte ska döma varandra eftersom vi fått så olika bördor att bära eller att misslyckas med att bära. Och liv och död, födelse och död ligger tätt intill varandra. I ”Livets fest” läser vi: ”Det som är dött må leva, det som lever må dö.” Och i ”Modersmjölken” finns rader som: ”Liv är död och död är liv. Att födas är att dö, att dö är att födas.” Och människofostret finns avbildad som liten vit groende böna i båda romanerna. Och någonstans flyter i var och en av dem en flod vars vatten om sommaren är varmt som mjölk.

Runt de två huvudpersonerna i ”Modersmjölken” finns mormor, styvmorfar och Jesse – en kvinna som burit mycket olycka men ändå bär tröst till andra – och några till. Platserna är till största delen Riga och en by på den lettiska landsbygden och tiden sträcker sig från moderns födelse 1944 – fast då och då dyker det upp minnen från en tid när Lettland var ett eget land – till den dagen då Lettland på nytt blir fritt.

Två röster som byter av varandra talar genom hela boken: Vartannat kapitel är moderns, vartannat dotterns. Ingen av dem får något namn i boken. Modern vet tidigt att hon vill bli läkare: ”Det var min fars fysiska plågor som fick mig att vilja bli läkare.” Fadern gick under efter en lång vistelse i ett sovjetiskt arbetsläger. Modern växte upp mycket älskad av sin mor och sin styvfar, men något tar redan tidigt ifrån henne glädjen, kanske är det dubbellivet i diktaturen, kanske är det något i henne själv. När hennes dotter föds lämnar hon henne till mormodern för hon känner att hennes mjölk skulle vara bitter och till skada för barnet. Mormodern klarar den lillas liv och modern kommer sedan tillbaka, men hon kommer för alltid att vara en främling, en älskad främling, en främling som sörjer över sitt främlingskap. Hon arbetar hårt med sina studier och blir med tiden en mycket skicklig gynekolog, men hon relegeras från forskarutbildningen i Leningrad för att hon är för rakryggad och uppriktig. Dottern lever med sina morföräldrar som hon älskar högt och känner sig beskyddad av. Så småningom lär hon sig att tala på ett sätt i skolan och på ett sätt hemma. Hon plågas av det men livskraften i henne är stor och hon orkar. Modern förvisas efter fördrivningen från forskningsinstitutet i Leningrad till en by utanför Riga där hon snart blir mycket aktad och omtyckt av patienterna, däremot inte av chefen. Till dotterns sorg tar modern henne med sig till byn och flickan skiljs från morföräldrarna som hon nu bara kan hälsa på om helgerna.

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

Åren går och dottern måste så en höst lämna byn för att gå i skolan i stan. För henne är detta till både glädje och sorg, för modern är det bara till sorg, även om hon sedan några år får stöd av Jesse, en kvinna som ser ut som en man och som modern inte kunnat hjälpa med hormonterapi eftersom hon efter sina ”felsteg” är avskuren från sådana möjligheter. Men Jesse är henne för alltid tacksam för att hon velat försöka, så hon kommer varje dag för att ge henne praktisk hjälp och lite mod. Dottern flyttar hem till morföräldrarna igen och kommer bara på besök när hon har tid. Modern tappar taget om livet och förlorar arbetet och ligger bara i sin säng och röker och dricker kaffe och tar tabletter. Jesse hittar ett arbete åt henne och de binder tillsammans ståltrådsborstar att skrapa bort rost med. Det tjänar man mer på än att vara läkare. Ett tag går det att leva så här och då och då kommer dottern och de sitter i den vackra trädgården under äppelträden och det finns värme och kärlek mellan dem. Tiden sträcks ut lite grann och påminner om evigheten och det är ibland svårt att veta varför man skulle önska sig något annat. Åtminstone kan Jesse få det att verka så. Ingen dömer någon, bördorna bärs och man hjälps åt. En mild mänsklighet regerar varsamt.

I slutet av boken börjar det hända något i landet. Nya vindar blåser och en helt annan tid närmar sig, men alla får inte uppleva denna nya tid av befrielse.

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

°°

Nora Ikstena
Modersmjölken, 2020
(Mātes piens, 2015)
Översättning: Juris Kronbergs
Förlag: Tranan

Genom en vän har jag fått veta min recension av Ralf Rothmanns ”Att dö om våren” (Im Frühling sterben) härförleden publicerats i Hufvudstadsbladet, så nu tar jag den till mina platser.

Huvudhandlingen i romanen ”Att dö om våren” utspelar sig under andra världskrigets sista vår. Platserna där det mesta äger rum är en by i Schleswig-Holstein, ett stycke av nordvästra Ungern under Nazi-Tysklands sista offensiv och ett kolgruvedistrikt i Ruhrområdet. Huvudpersonerna är två sjuttonåriga pojkar, som i krigets allra sista skede tvångsinkallas till SS. Om de försöker fly blir de skjutna. De är kanske inte barn, men nästan. De två pojkarna heter Walter och Friedrich (Fiete) och de arbetar som mjölkare på en ganska stor gård. De är vana vid hårt arbete och knappa förhållanden. Kriget är, när berättelsen börjar, ganska avlägset och märks mest på bombplanen som passerar och på enstaka förkolnade byggnader och strömmen av flyktingar österifrån.

”Precis bredvid infarten till mejeriet, i det gamla stallet, bodde det flyktingar, en familj per spilta och i kvällsstiltjen kunde man höra barnens och kvinnornas röster och ett dragspel. Trots att det var förbjudet att laga mat där, kom det rök ur de gallerförsedda fönstren och det luktade stekt lök och varm lut.”

Walter är förälskad i Liesel, en flyktingflicka från Westpreussen, och en kväll när myndigheterna oväntat bjuder till fest med öl och musik – en ny orkester, ”bara blinda och krigsinvalider” spelar i den – frågar han hennes mamma om Liesel får följa med honom dit. Mamman skrattar och säger att Liesel bestämmer själv, men så tillägger hon lite misstänksamt: ”Varför bjuder jordbruksmyndigheten egentligen på öl?” Och snart visar det sig att hennes onda aningar är befogade. Mitt under festen slår fällan igen om både Walter och Fiete och nästan alla andra män i lokalen, unga som gamla. Fiete får en impuls att värja sig, men Walter håller honom tillbaka: ”Köket är fullt med SS-folk. Dom gör slarvsylta av dig.” Inkallelseorder stämplas för båda och morgonen därpå transporteras de bort. Först utbildning och sedan vidare mot Ungern och fronten där. Längs vägen dit ges fragmentariska inblickar i kasernliv och transporter. Vid ett tillfälle står Walter bredvid Fiete och tittar genom ett fönster med sprucket glas ut i regnet bort mot ett koncentrationsläger:

”Under ett hjärtslag kunde man tro att det var en synvilla på den immiga rutan, tvivlande puttade han till Fiete. Men något rörde sig där i gölen, det ryckte under det gyttjegrå jutetyget, ett knä avtecknade sig, eller kanske en armbåge, och något som liknade ett smalt ansikte. Strax därefter hade det redan sjunkit igen.”

Walter blir så småningom kommenderad att vara chaufför bakom stridslinjen i Ungern och Fiete skickas till fronten. Under ett av sina första uppdrag som chaufför tvingas Walter åse en utdragen avrättning av tre fattiga civila i en kvarn. De står på pallar med sträckta linor om halsarna. Den sista överlevande, en gammal kvinna, får Walter i uppdrag att skjuta ner, men han kan inte, fast vad hjälper det henne? ”Men som du vill, då får gumman stå där. Henne får råttorna äta upp”, säger SS-officeren. Mellan dessa bilder av fasa låter författaren landskapets skönhet gång på gång lysa fram.

Vid fronten blir Fiete sårad och kommer till en sjukstuga. För att undgå att skickas tillbaka till fronten smutsar han ner såren så att de ska infekteras, men han lyckas inte och till slut gör han i desperation ett flyktförsök, ett flyktförsök som misslyckas. När Walter återser sin vän är han dödsdömd och ska skjutas följande morgon. Skildringen av Fietes sista natt sträcker författaren ut över nära trettio sidor. Vi ser Walters försök att hjälpa honom igenom den, att lindra lusklådan, hostan och skräcken och så småningom klarnar det för läsaren att Walter är bland dem som får uppdraget att skjuta ihjäl Fiete. Det är fem pojkar som ska skjuta och om någon av dem vägrar, så skjuts han också. Även om alla skotten träffar, dör Fiete inte direkt, men läkaren är noga med att räkna skotthålen. Han petar i dem medan Fiete ännu lever.

Kriget tar slut och Walter tar sig efter en kortare tid i amerikansk fångenskap till Borbeck-Essen i Ruhrområdet, dit hans mor och syster återvänt från byn i Nordtyskland. Men han märker nästan genast att hans mor mest ser honom som ”en mun till att mätta”, så han reser vidare till Schleswig-Holstein och godset där han en gång – för bara något halvår sedan, men egentligen för ett helt liv sedan – arbetat som mjölkare. Han återser Liesel och de blir ett par igen, men utan någon större glädje. En gång ser han också en skymt av Ortrud, Fietes flickvän. Han ser på avstånd att hon är höggravid, men han vänder innan hon känt igen honom.

I epilogen ser vi Walters och Liesels son på väg för att besöka föräldrarnas grav efter år av försummelse. Det är också honom vi möter i bokens inledning, där han grubblar över faderns nästan ständiga tystnad och tidiga död. Efter något år som mjölkare hade Walter på grund av lantbrukets mekanisering blivit gruvarbetare i Ruhrområdet. Det var ju därifrån han kom och där han egentligen hörde hemma, men bombningarna under kriget hade gjort att många gruvor för en tid stängts. Sonen tänker på faderns död kort efter förtidspensioneringen och han minns hans sista ord, som visade att han aldrig kunnat göra sig fri från kriget: ”Dom kommer ju närmare hela tiden! Om jag bara visste var vi kan gömma oss…”

°°

Ralf Rothmann
Att dö om våren, 2019
(Im Frühling sterben, 2015)
Översättning: Jörn Lindskog
Förlag: Thorén & Lindskog

I denna undantagstid av förlust av linjär tidskänsla och någorlunda objektiv rumsorientering har jag bara läst två böcker, båda har jag läst cirkulärt, varv efter varv. Den första var Eva Runefelts ”Ur världen”, som jag numera efter alla varven med stor precision tittar in i på speciella utvalda punkter, eftersom jag vet var de finns – den sortens rumsorientering har jag blivit given. Den andra boken är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” som jag nu är i sjunde cirkeln i. Jag läser den inåt i ett slags spiral, djupare och djupare mot det som jag tror är kärnan. Och det är möjligt att detta är en förberedelse för att skriva om den. Av något annat än en tillfällighet fann jag i förrgår (eller vilken dag det nu var) en text jag skrev om Ikstenas första bok, ”Livets fest”. Jag tror jag skrev den på hösten 2008, alltså för snart tolv år sedan och jag ser nu en förbindelse mellan de båda böckerna. Den publicerades i Hufvudstadsbladet men är nog bortsorterad ur arkiven där och i Salongen som nu ligger i dvala. Så jag visar den igen – jag tror ingen kommer att känna igen den och det sörjer jag inte över.

Något påminner mig Nora Ikstenas berättarröst i romanen ”Livets fest” om Olga Tokarczuks i ”Dagtid, nattid”. Båda tar ett helhetsgrepp om tillvaron på jorden. Och i båda lägger sig dröm, myt och verklighet tätt intill varandra som vore de lager av genomskinliga tyger. Avstånden mellan människa, djur, växt och sten är stundtals fascinerande små.

”Livets fest” börjar och slutar – i drömkursiv – med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:

”Det som är dött må leva, det som lever må dö.”

Innanför dessa båda drömavsnitt finns romanhandlingen. Huvudgestalterna är Eleonora och Helena, mor och dotter, som endast för en kort tid i Helenas tidiga barndom levt tillsammans. Modern skickade sedan bort sin dotter till ”goda människor”, eftersom hon själv inte förstod sig på detta att vara mor.

I romanens första kapitel har Eleonora just dött. En tid innan hon dog lät hon prästen i byn veta hur hon ville ha sin begravning. Sju personer ur hennes liv skulle bjudas in till akten, sju personer skulle tala vid kistan. Helena får listan över namnen av prästen:

Jonathan Sjöman
Bita-Bita
Sofia Tår
Cyril Aska
Konrad Kejsare
Emma Virgo
Uga Todhauzen

Hon känner inte igen mer än ett av dem, Bita-Bita, namnet på ”den lille galningen” som brukade smyga omkring i buskarna nere vid floden.

Helena funderar över sig själv och modern och över vem hon egentligen är:

”Helena kände sig inte som en länk i en kedja. Hon var snarare som en beskuren gren som någon hade satt i en burk vatten och sedan ympat på än det ena trädet än det andra för att se vad resultatet skulle bli.”

Så är plötsligt gästerna där. Deras ankomst sker nästan omärkligt. Det blir begravning och märkliga gravtal, ibland viskande, ibland gråtande, ibland lätt hotfulla. Inget av dem har något kristet budskap. Prästen försöker på slutet med en mässande sång att föra ceremonin in på ett sådant spår. ”Smidig som en snok letade sig Adalberts sång genom kyrkogårdens träd.”

Till synes av en slump samlas gästerna och Helena efter begravningen i Eleonoras lilla stuga och där tar ett nytt avsnitt i boken vid. Var och en berättar sin del av Eleonoras liv och Helena ser en ny bild av sin mor tona fram. Här och där bryter bilder av något annat och större igenom, annars hade det här kanske kunnat verka alltför välordnat och genomkomponerat. Det som bryter igenom är bilder av vad livet, leken, kärleken, lidandet och döden är. ”Floden rinner förbi, varm och lugn som din hand, och dina händer är varma och lugna floder”, säger någon. ”Döden har varken ljus eller skugga, bara en doft av rosmarin”, säger någon annan. Under berättandet drömmer sig Helena ibland bort från alltsammans:

”Hon skulle luckra upp jorden runt valnötsträdet, rensa bort ogräs och lägga sig på den mjuka och kyliga marken som en stor, vit böna. Och sedan skulle hon själv börja gro. Och hon skulle ha två saftiga, gröna blad. Och hon skulle vara nöjd med att bara se på solen.”

Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungdom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar fragment ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.

Romanen har också ett annat nu än begravnings- och minnesnuet. Djupt inne i den spirar en kärlekshistoria:

”Ljuset från Helena och ljuset från floden flöt samman. Todhauzen ville röra vid det för att övertyga sig om att det inte var hans trötta ögon som såg i syne. Helena var strax intill, på ett andetags avstånd. Metallspännena hade glidit ur hennes hår, och lockarna föll över varandra likt grå fågelfjädrar.”

°°

Nora Ikstena
Livets fest
(Dzives svinesana 1998)
Översättning: Juris Kronbergs
176 s. Atlantis