Kategori: Berättelser ur livet

Arbetsveckan har runnit ut i ett slags spänningslös matthet. Lögnerna, striderna verkar så obetydliga, så utan all mening, så lätta att glömma, så lätta att blanda ihop. Vem sa vad? Och varför? Den ömsesidiga tilliten – som kanske aldrig var särskilt stark – har fått ytterligare några törnar, men det är svårt att på allvar bry sig om det. Och ändå kan jag nu tänka på den där dikten av Heidenstam, ni vet den som slutar med raden: ”samma sorgsna sus på gravens gräs.”Jag tänker på raderna ovanför. Och så går Miki och jag längs Lopudska och stannar vid huset på hörnan, där det har tillkommit ytterligare förändringar. Det som händer här upptar mina tankar mer än mycket annat. Någonstans här löper tillvarons mittlinje.

Vi vågade oss ut på Simpas terrass imorse igen. Inget svårt med det för det var helt vindstilla och luften var mjuk och varken kall eller varm. Men ingen annan satt där och det berodde kanske på att Ivan nu har dragit för plastskynket mellan terrassen och uterummet. Gränser är svårare att korsa än ingenting.

Jag drack mitt kaffe och Miki höll uppsikt över händelseförloppen, både de nära och de avlägsna.

Under resten av dagen har jag brottats med att reda ut ett grammatiskt problem förutom att jag lite lättjefullt har låtit tanken dröja vid hur jag igår gick in i och ut från lektionssalarna och runt i korridorerna som en enmansteater i min RAKA RÖR-tröja. Nu vet rätt många.

Och de känner också till min industriromantiska ryggtext som smäktande talar till hamnstaden Bakar: O Bakre, o Bakre, laku noć…

Plötsligt, verkligen så alldeles väldigt plötsligt, blev det höst. Nyss var det för varmt för tröjor och jackor och jag gick omkring i mina sandalaktiga sommarskor som i juli eller augusti. Men imorse smällde det till eller kanske redan under natten. Utanför fönstret stod världen grå och kall och regnet silade sakta ner. Och själen kröp ihop i vinterställning. Efter morgonrundan stannade vi inte till på Simpas terrass, även om borden fortfarande står kvar. Jag kunde inte övervinna mig. Dessutom var jag för trött efter natten med Miki som kräktes gräsgrönt, efter att ha bitit sönder sitt fästingshalsband och sedan under kvällen vräkt i sig massor med gräs.

Och på hemvägen från universitetet på seneftermiddagen såg det ut så här vid konserthuset Lisinski. Kanske ser man toner i luften, mörka och ljusa och några helt fria.

Staden klär i det sena oktoberljuset. När eftermiddagen kom ville jag inget annat än se ljuset på de vackra byggnaderna och parkerna, så jag selade Miki och vi tog spårvagnen in till Glavni kolodvor. Och så gick vi ”uppåt” förbi Tomislav-statyn och Umjetnički paviljon och så småningom var vi i Zrinjevac. Jag satte mig på en bänk under en av de stora platanerna och Miki satt ganska stillsamt bredvid. Luften var ljum och parken såg fridfull ut.

Och så fortsatte vi, träffade en hund här en hund där, ibland gick det bra, ibland blev det bråk. Vi korsade Trg och gick mot Europski trg, men vände uppåt mot domkyrkan innan vi nått dit. Jag tittade på det där speciella burspråket som jag brukar titta på. Den rätta sortens upprepning är ett poetiskt element i tillvaron.

När vi var framme vid domkyrkan slank vi in bakom den till platser där nästan ingen går. Miki undersökte buskarna i kanten.

Genom en öppen dörr strömmade orgelmusiken ut över oss solitära vandrare. Vi lät det ske.

Sedan fanns det en återväg genom staden. Ljuset blev plattare och så småningom nådde vi vår hållplats.

Inbillat eller verkligt påverkad av tidsbytet funderade jag på om det var sent eller tidigt, mörkt eller ljust. Jag kunde lätt svara ja på allt. Inget olidligt i det.

Jag bygger mig en bild av tiden på de små gatorna här, av promenaderna längs Rapska och Lopudska och alla de andra. Nej, jag ska inte härifrån, inte på något annat sätt än att vi alla ju ”ska härifrån” förr eller senare. I bilden ingår många små bilder av det som försvinner och det som kommer i stället. Och som kommer att försvinna längre fram. Just nu tittar jag särskilt noga på förloppen som rör huset på hörnet mellan Rapska och Lopudska. Vet ni kanske redan för mycket? Nå, inte jag. Sist berättade jag att skylten med ”Prodajem” (jag säljer) försvunnit och att taket och en del av väggarna i övervåningen rivits. Sedan dess har stora ting timat. Härom kvällen – kanske i förrgår – när Miki och jag gick förbi längs Rapska, såg vi eller i alla fall jag att huset håller på att få ett nytt tak.

Och när vi gick utmed Lopudska igår såg jag att taket vuxit och att man tagit bort de små trasiga skjulen bredvid huset. Jag har nu svårt att minnas hur de såg ut, så jag måste nog leta fram det bland bilderna från förra eller förrförra veckan. Minnet är så töjbart och befinner sig i ständig rekonstruktion.

Nyss gick vi förbi där igen och inget har väl egentligen hänt med huset – för männen vilar eller gör annat under helgen – men vi kunde gå lite närmare utan att verka för nyfikna.

Min uppmärksamhet intogs av en ganska fin pinnstol som stod där i solen. Bodde den i huset under den gamla tiden? Och vem brukade sitta på den? När man ställer ut en stol så där känns det som om hemligheter avslöjas.