Jag vet inte riktigt vad jag har varit med om denna dag. Ska jag bry mig om det som utspelat sig? Nej. Eller i alla fall inte på något annat sätt än i det att jag vänder detta ryggen. För alltid.
Kanske kan jag för att befria mig måla upp en bild av det som skett: Detta avflagnade men ändå aggressivt effektiva galler, som stänger ute alla högre mål och drömmar. Den döda håglösheten där bakom. ”Jag ska ha mitt och talar du, så kommer jag att överrösta dig.”
Den här dagen blev aldrig dag på allvar, dimma och grådask har hängt över oss hela tiden och jag är grinigt förkyld och Miki har legat mycket inne i badrummet tätt intill toaletten för att det plötsligt kastas smällare igen, kanske mot ledan. Och jag har översatt det sista av Hoffmanns ”Äventyr på nyårsnatten” och hänger nu så där limboaktigt mellan slut och början. Ja, för nästa historia börjar strax, även om jag inte riktigt vill tro på det.
Nyss kom Miki ut från badrummet och jag bad att få ta en bild på honom. Han sa inte ja, men inte heller nej. Och nu ska vi strax knyta ihop dagen. Vad bär Sebalds roman i sitt sköte? Och kommer det att kastas fler smällare? (Jag skriver det här för att veta att den här dagen också funnits.)
Nyss kom vi hem från berget, Miki och jag, efter en eftermiddag och en kväll hos Christine och lille Leon uppe i Gračani. En eftermiddag med lek och korrekturläsning av ”Under fikonträdet”. En kväll med mat och samtal.
Nedfärden var verkligen en nedfärd; vi åkte med spårvagn efter spårvagn och mellan Trg och Glavni kolodvor gick vi – så därmed är också kvällspromenaden bakom oss – och så spårvagn igen, nedåt nedåt. Nu strax natt.
Imorse stämde jag träff med Đurđica på Cooltura och på förmiddagen gick Miki och jag dit genom solsken och kyla. När vi kom in fick vi se att Đurđica redan satt vid ett av de där låga ”hundborden”. Vi hälsade och så slog vi oss ner och beställde in kaffe.
Ganska snart kom samtalet in på det där avsnittet i Goethes ”Dichtung und Wahrheit”, där Goethe rider sig själv till mötes i en skog, sig själv från framtiden. Đurđica sa att hon nu hittat ett bibliotek som tillåter hemlån av boken, så att hon i lugn och ro kan genomsöka alla de sjuhundra sidorna efter den märkliga scenen. Hon berättade också att bibliotekarien frågat vilket citat hon var ute efter och när Đurđica svarade henne, hade hon förskräckt skakat på huvudet och sagt att något sådant ville hon inte ens tänka sig. Đurđica skrattade och sa till mig: "Tänk så dumt, jag har mött mig själv från andra tider så många gånger." Jag protesterade och sa att jag tyckte det verkade vara en bra bibliotekarie, som ville veta vilket Goethe-citat en besökare letade efter och dessutom var villig att bjuda på en personlig reaktion på svaret. "Jaja, du har kanske rätt", sa Đurđica och så utbrast hon: ”Jag känner mig många gånger som Goethe, han är så levande och ofta så barnslig!” Och jag tänkte att jag måste få tag i ”Dichtung und Wahrheit” – Đurđica läser alltså boken på kroatiska och det är inget jag vågar mig på. Sedan pratade vi om hennes två nya jobb, det ena som trappstäderska i ett hus där alla de boende är ovänner, en del till och med fiender. Det andra är städning av en nyrenoverad lägenhet, där det inte finns vatten. ”Hur ska jag få vatten till städningen?” hade hon frågat ägaren. ”Jag vet inte”, hade han svarat. Hon skrattade åt det absurda, men det är klart att på något sätt måste hon få ihop pengar, så att hon kan åka till Turkiet igen och tala turkiska. Miki tyckte vi var lite tråkiga och vände sig med vassa små rop till dem som satt vid bordet intill, men den här gången hade han otur. De ville inte prata med honom, så han fick hålla till godo med oss.
Livet har visst överhanden över ”skrivet” i dessa dagar, men nu ska jag ändå skynda mig att klämma in en kort notis med bilder från gårdagskvällen. Äntligen, efter flera månaders uppehåll lyckades jag samla mig till att bjuda in till ett Babylon på Vespa.
Det blev en glad kväll och vi fick ett slags ”eget rum” mitt emot bardisken. Borden var golvfasta ifall sällskapet i rummet skulle förvildas eller för att det skulle vara lättstädat. Och Miki fick sitta var han ville och det gjorde han också. Vi blev just så där lagom många: sju människor och en hund. Jag tror det är ett idealtal för Babylon. Och i Babylon talar man bara svenska som ju är ett babyloniskt språk.
Av någon anledning kom samtalen att cirkulera mycket runt hundar. Man också runt katter, barn och översättande. Till det drack vi vad ville, bland annat Nikšićko, det där montenegrinska ölet som vi brukade dricka på Kino Grič innan de bestal oss på den bion och den baren. Men nu har vi Vespa. Och på Vespa kan man sitta ute under den varma årstiden utan att dränkas av ljudet från trafiken.
